Barn som dött tillföljd av sjukdom

Här har ni en till änglamamma. Den 13:e maj skulle våran tjejja fylla 4 år. Det firade vi på kyrkogården med massa ljus och blommor. I regel brukar vi skicka en heliumballong till henne men i år blev det inte av. (Vi blev rånad. =/ )

Natasha fick cancer när hon var tre månader gammal. Det tog en månad för läkarna att komma fram till diagnosen och hon började få cytostatika. Det första cytostatika-schemat fungerade inte, utan cancern blev bara värre. Läkarna var motvilliga att testa ett annat schema men fick fram ett till och då fick man bort tumörerna. Precis när vi skulle vänta på att få underhållsbehandling (lättare cytostatika som man tar i tablettform) visade sig att cancern hade spridit sig i lillhjärnan. Man satte in cellgifter direkt in i benmärgen men det gick inte längre. 070809 nannade Nattisen bort. 24 timmar och en kvart efter att hon blev döpt. Hon blev knapp 15 månader gammal.

scharlotta skrev 2010-02-26 11:43:06 följande:

Jag känner igen mig i det du skriver, att längtan efter ett barn är större än rädslan... Min sambo känner däremot inte så, han är verkligen livrädd! Han är inte redo heller, han vill inte ersätta Theo med ett "nytt" barn. Även om han förstår att det inte kommer att vara så, så är han rädd för de känslorna. Han har inte heller samma längtan som jag, när han tänker på barn så vill han bara ha Theo -ingen annan. Och självklart vill jag också bara ha Theo, men jag vill också ha ett syskon till Theo. Det överväger. Hoppas verkligen att allt går bra för er den här gången också! Kram!

Min sambo är också livrädd för fler barn. Ändå var cancer som våran dotter hade inte ärftlig. Nu väntar vi tillskott ändå som inte var planerat och han har lyckats lugna ner sig ganska bra. Han är så klart fortfarande orolig men det verkar som att allt är under kontroll ändå. :)

Det är så otroligt många gripande livsöden i den här tråden. Ingen ska någonsin behöva överleva sitt barn. Folk frågar ofta om hur man överlever något sånt och säger att dom hade själv aldrig klara av det. Som någon har nämnt innan i tråden- det är inte så att man har mycket till val. Hade jag gett upp bara så hade det känts respektlöst mot min dotter på något sätt. Hon var en kämpe, då måste man kämpa i hennes ära. Hela krisen med dottern har gjort att nu läser jag till undersköterska och ska fortsätta till sjuksköterska. Har man levt i den världen förstår man hur viktigt bemötande är och vad det kan ha för konsekvenser.

sininen

Äldre 21 May 18:27

#59

PVeraB skrev 2010-05-21 18:07:41 följande:

Verkar som om det inte är helt ovanligt att papporna är mer skeptiska till syskon. Min man vill inte heller, inte än, kanske sen om många år säger han. Sen säger han om det blir fel igen, kommer han inte vara med. Vad han nu menar med det? Sjukt jobbigt alltsammans, jag vill bara köra på med rysk roulett

Men vad säger han om att adoptera istället? Då slipper man ångesten inför att nästa barn skulle få samma sjukdom.

sininen

Äldre 21 May 18:32

#61

PVeraB skrev 2010-05-21 18:29:21 följande:

vet inte, det är ännu så pass tätt in på. Vi får vänta lite. Steg ett blir väl att höra vad genetikerna eg. har att säga. Du har dock en poäng i adoption. Tack

Förlåt, jag missade att kolla datumet för när eran prins blev en ängel. Ja, det är fortfarande väldigt tidigt att tänka på syskon. Och jag tror att anledningen varför din man har uttryckt sig så bestämt också. Allt är fortfarande så nytt. Jag beklagar sorgen.

sininen

Äldre 21 May 18:44

#63

PVeraB skrev 2010-05-21 18:37:23 följande:

Förlåt, jag missade att kolla datumet för när eran prins blev en ängel. Ja, det är fortfarande väldigt tidigt att tänka på syskon. Och jag tror att anledningen varför din man har uttryckt sig så bestämt också. Allt är fortfarande så nytt. Jag beklagar sorgen. Jo jag vet. Han har inte alls tagit det hela på samma sätt som mig. Han sa nån gång att du har sett ragnar död en gång jag två. Det blev katastrof-snitt så jag såg aldrig Ragnar de första timmarna. Mannen min såg och har berättat att Ragnar inte såg spec. levande ut. Skrek inte, rörde sig inte, andades knappt. Han blev ju starkare ju äldre han blev men tyvärr inte tillräckligt stark att klara av en vanlig förkyldning/lunginflammation.

Ja, män reagerar olika. Eller snarare alla reagerar olika. Man är ensam om just sin sorg. Även om det låter hemskt att säga men det kan vara bra att tänka så för man ska inte jämföra hur man reagerar. Män ska ju ta hand om sin familj och att se sin fru i den situationen och se det hela utan att kunna göra något är ju ett hårt slag att ta. :)

sininen

Äldre 22 May 11:40

#65

PVeraB skrev 2010-05-21 19:21:38 följande:

Det är inte hemskt att säga, alltså det där med att man sörjer olika. Så är det ju. Jag r däremot jävligt less på att alla skriker mani om jag som kvinna sörjer klassiskt manligt. Äe va fan. Rörigt. Jag fixar inte sitta hemma och göra inget eller ligga på sängen och gråta. Behöver göra saker. Iofs kanske det ligger lite sanning i anklagersna... Maken har sörjt ända sen Ragge föddes. Jag kände väl så en del, men lyckades vara glad för att vi fått en fin son, om än med en ful sjukdom.

Jag hade också svårt att bara stanna hemma och gråta. Det gjorde jag på natten när alla andra sov och jag fick vara för mig själv. På dagarna var jag tvungen att sysselsätta mig. Jag lyckades vara sjukskriven i fyra månader men sen var jag tvungen att ha något att göra som inte hade med dotterns sjukdom att göra. (:

Barn som dött tillföljd av sjukdom

INNEHÅLL