Inlägg från: scharlotta |Visa alla inlägg
  • scharlotta

    Barn som dött tillföljd av sjukdom

    Hej,
    vi förlorade våran son Theo i en ämnesomsättningssjukdom för fem månader sen. Vi hade fått veta att genomsnittsåldern för den sjukdomen är 6 månader och Theo blev 6 månader och 5 dagar.. han hade varit ganska dålig en i en månad när han dog, så vi visste att det kunde hända när som helst, han somnade lugnt och stilla in i våran säng.

  • scharlotta

    Hej Tanja
    Jag har läst om Sebastian förut, vilken liten kämpe han var!
    Jag kommer ihåg att jag tittade på dina bilder i våras, på en av bilderna sitter ni i solen med barnvagnen bredvid er. Jag minns hur ledsen jag blev när jag funderade på om vi någonsin skulle få sitta i solen med Theo. Men jag tänkte också på er när vi, några veckor senare, för första gången hade med oss Theo i barnvagnen och solen sken 

    Kram!
    Signe

  • scharlotta

    Jag känner att jag måste skriva igen..
    Tanja, jag hoppas att du inte tar illa upp av det jag skrev i förra inlägget, det känns som att det kan misstolkas.
    Jag menar inte att vara okänslig och ha med glada smileys efter..

    När jag tänkte på er så tänkte jag på den där bilden, att jag suttit och tittat på den och önskat det till oss, så fick vi det! Vi fick så mycket mer tid med Theo än vad vi nånsin räknat med..  

    Jag hoppas du förstår iaf, och att du inte missförstod mig från första början..

  • scharlotta

    Tanja: Vad bra
    Kände att jag var tvungen att förtydliga lite bara, efter ett tag på familjeliv så får jag känslan över att allt kan misstolkas.. och att många som du säger söker tolkningar.

    Jag vill, precis som Emmsan1, ge en stor kram till alla!
    Det är så skönt att det här forumet finns, så man får ur sig lite känslor ibland. Och de som läser och svarar förstår hur och varför man känner som man gör!

  • scharlotta

    Jo, för oss är det också 25% risk.
    När vi fick diagnosen så gjordes en hudbiopsi på Theo som är skickad till Holland, det kan ta allt mellan 3 månader och 3 år att få provsvaren. Det kan ta ännu längre än så om han har en mutation som aldrig upptäckts förut..

    Vi vill också ha fler barn, om jag blir gravid nu så går det att ta reda på om barnet är friskt eller inte, men det tar så pass lång tid att om det skulle visa sig att det har samma sjukdom så skulle det li en abort i vecka 18 eller så..
    Vi känner att vi inte skulle klara av en så pass sen abort, så vi väntar hellre.

  • scharlotta
    Cinza: Vad skönt för er att veta att det inte är genetiskt.
    Det finns en liten liten chans för oss att det inte är genetiskt, det kan vara så att bara en av oss bär på genen, och sen kan det ha skett en spontanmutation. Men det är en mikroskopisk liten möjlighet, så det är inte någon vi går och hoppas på.
    Hur som helst så måste vi vänta på provsvaren innan vi vågar försöka..

    Emmsan1: Nej, vi har inga fler barn.
    Vi vet inte säkert om någon släkting har haft samma sjukdom, vi vet att t.ex min farmor hade en lillasyster som dog när hon var 6 månader pga att hon var "vek", och börjar man prata om det så dyker det alltid upp nån som minns ett barn som dog, men det är sällan någon vet varför. Man visste ju inte så mycket förut, det var inte så många som fick diagnoser, och Zellwegers syndrom (som Theo hade) upptäcktes inte förrän på 60-talet nån gång..
                                                             
  • scharlotta
    mamma0301: Det måste vara jobbigt med den oron, vad har han för hjärtsjukdom? (om det är ok att jag frågar)

    Emmsan1: Vi räknar med att det är genetiskt, vågar inte hoppas på något annat eftersom det är så liten chans. Det är bara en enorm bonus om det skulle vara en spontanmutation. Jag blir nästan arg på mig själv bara jag tänker tanken, börjar jag hoppas så blir jag såå besviken, så jag låtsas egentligen att det inte finns några alternativ.
    Hoppas de hittar rätt gener för er också!

    Kram!
  • scharlotta
    Our Star: Vad mysigt att Lucas hann träffa lillasyster!
    Hur påverkar Krabbes kroppen och utvecklingen?

    mamma0301: Går hans hjärtfel att operera?
    Det är jobbigt att ständigt oroa sig över bakterier och sånt, vi var väldigt oroliga över att Theo skulle få en infektion, eftersom han hade så dåligt immunförsvar. Men vi visste också att han inte skulle leva särskilt länge vare sig han fick en infektion eller inte, så det blir ju en annan situation..

    pojk07: Jag förstår verkligen din känsla, och att veta att de prover de har knappt räcker till. Det är jag också orolig för, att det ska bli något fel på den lilla hudbit de har eller att det ska "ta slut".
    Jag har ingen aning om hur sånna där analyser går till, jag förstår knappt hur de kan hitta något i en sån liten bit..

    Håller verkligen tummarna att alla här inne som väntar på provsvar får dem snart, själv är jag nervös varenda gång jag ser att jag fått ett mail för jag hoppas så mycket att det är ett svar..
  • scharlotta

    Jag sitter här och läser om alla underbart tappra änglaföräldrar och föräldrar till svårt sjuka barn, det gör så ont i hjärtat.
    Jag kommer på mig själv att tänka "hur klarar de av det?", men svaret är alltid detsamma, vad har man för val?
    Jag tänker inte på att andra kanske tänker så om mig, jag är ju också en änglaförälder.

    Jag har aldrig tyckt synd om mig själv, men jag sitter ändå och tycker synd om alla er. För även om jag inte tycker att det är synd om mig, så önskar jag att ingen annan ska behöva gå igenom något liknande.
    Mitt hjärta skriker för varje barn jag läser om..

    Tänk vad man måste leva med, och hur man anpassar sig efter alla situationer, även de allra jobbigaste. De situationer som känns helt omöjliga när man står utanför, och när man befinner sig mitt i kan det kännas ännu mer omöjligt, men man gör så gott man kan, gör det jobbiga till vardag. Och efteråt kan man se tillbaka och tänka på hur man faktiskt tog sig igenom det där fruktansvärda som man aldrig trodde skulle hända en själv.. 

    Många kramar till alla er!

  • scharlotta

    Emmsan1

    Det där är en situation jag knappt vågar tänka på..

    Vi har det ju så att det går att ta reda på om barnet är sjukt, men det tar mycket längre tid, man får veta i ca v 17-18.
    När folk frågar så säger jag att jag inte skulle kunna tänka mig att göra en abort så sent i graviditeten, men vi skulle inte vilja vara med om allt det här igen heller.
    Skulle det visa sig att de inte hittar mutationen så får vi ta den diskussionen då. Men det är jättesvårt att inte tänka på det, jag är så mycket duktigare på att tänka negativa tankar än positiva.

    Sen Theo föddes så har vårat mantra blivit "vi tar den diskussionen om den situationen uppstår".
    Varje gång vi börjar spekulera så säger någon av oss det.. det slutar ju ofta med att man sitter och gruvar sig själv för olika situationer, men det kan vara skönt att bara släppa diskussionen och tankarna för ett tag, även om de kommer tillbaka ofta.

    Men jag vet inte heller om vi kommer våga chansa, vi har också 25% risk, och för första gången i mitt liv så känns 25% som större än 75%.

  • scharlotta

    Nej, det finns ingen bot för sjukdomen, medellivslängden är 6 månader..

    Jag förstår hur du menar, jag önskar verkligen att man kan säga att "det kommer inte hända igen", som så många säger som inte har all information. Det har jag fått höra flera gånger, att vi hade otu,r men det händer ju inte igen i samma familj.
    Då vill jag bara skrika.

    Jag är så kluven också, om vi skulle få provsvaren nu, vågar jag bli gravid igen?
    På ett sätt så vill jag verkligen, jag drömmer att jag är gravid flera gånger i veckan. Men om jag börjar tänka tanken på riktigt -hur skulle jag känna om jag var gravid?
    Jag är livrädd! Jag vet att min sambo är det också. Jag vill så mycket att det gör ont i mig, men jag är precis lika rädd.

  • scharlotta

    Jag har aldrig haft den känslan att jag är arg, jag är bara uppgiven och trasig.
    Men min sambo är arg, han har varit arg länge nu..
    Jag förstår absolut att han är arg, och att många reagerar med ilska, men jag har ändå nånstans svårt att förstå det.. Jag menar såklart inte att det är fel på något sätt, bara att jag inte kan relatera till den känslan, i den här situationen.

    Men att gå igenom allt det här igen? Nej.. jag undrar också hur man skulle vara som människa då.

  • scharlotta
    Emmsan1
    Ja, alla reagerar olika.
    Det där med sorgens faser har jag svårt att förstå mig på, har försökt läsa en del, men inte kännt igen mig i någon fas.. Men man kanske kommer att göra det när man ser tillbaka på den här tiden.

    Idag är det Theos födelsedag. Det gör ondare än någonsin.
    Vill så gärna att han ska vara här med oss!
    Det hade blivit världens finaste födelsedag för honom, det är blå himmel, strålande sol och 5 plusgrader. Idag vill jag vara en mamma som skämmer bort mitt barn med massor av paket med onödiga leksaker och en riktigt stor gräddtårta!
  • scharlotta

    Tack för era kramar och tankar!

    Det blev en jobbig dag, men fin ändå. Vi skickade upp svävande ljuslyktor och tände tomtebloss och marschaller. Han fick massor med ljus och blommor också av släkt och vänner.

    pojk07, hoppas dagen går bra, tänker på er.

    Kram!

  • scharlotta

    Hej Kråkan7,

    Beklagar verkligen att ni inte fick behålla er son.
    Jag har läst lite om Alpers syndrom tidigare, vilken "osäker" sjukdom det verkar vara. Så olika symptom från person till person, och att det går så fort när man upptäckt den..

    Vi vet inte heller om någon i släkten haft samma sjukdom som våran Theo, men vi vet att det finns  barn som dött för att de "varit klena" för många många år sen.. Så det är inte helt otroligt att det varit samma.

    Hur mår ni nu när det gått ca 2,5 år?

    Kramar!

  • scharlotta

    Måste få spamma lite!
    De har hittat Theos mutation!

    Känner mig så lättad.. har varit övertygad om att de aldrig skulle hitta dem..

    Känns bra att vi får bestämma själva när vi vill försöka bli gravida igen.

  • scharlotta
    Wenjen skrev 2010-02-19 15:08:03 följande:
    Hej, Kände att jag verkligen ville svara i denna tråd då ni diskuterar känslorna kring att försöka igen. Vi förlorade en dotter år 2007 (fem veckor gammal) i misstänkt ämnesomsättningssjukdom. Läkarna hittade aldrig mutationen som orsakade hennes sjukdom varför de inte kunde förutsäga risken att det skulle ske igen. Det kunde vara allt från 5-25 % och man kunde inte veta förrän vid födseln om barnet var sjukt eller ej. Ingen bot finns för denna sjukdom utan barnet dör inom ett år.
    Vi var helt inställda på att försöka igen. Det kändes mer skrämmande att inte få fler barn och att vår son inte skulle få några levande syskon än att drabbas igen. Självklart var graviditeten mycket jobbig, ångestfylld och energikrävande men allt gick bra och en frisk liten syster föddes. Nu är jag gravid igen och jag hoppas att allt går bra denna gång också. Längtan efter barn har varit så stark och har bara blivit starkare efter en förlust såsom den vi alla drabbats av. Detta blir dock sista gången jag är gravid tror jag för det tär på psyket att gå igenom denna ovisshet.
    Allas situationer är olika och visst har ovissheten grävt djupa mörka hål i mig ibland, särskilt med de referensramar vi alla har här i detta forum. Vi vet att det inte alltid går bra. Jag önskar er alla lycka till och hoppas på många friska barn till oss alla
    Jag känner igen mig i det du skriver, att längtan efter ett barn är större än rädslan... Min sambo känner däremot inte så, han är verkligen livrädd! Han är inte redo heller, han vill inte ersätta Theo med ett "nytt" barn. Även om han förstår att det inte kommer att vara så, så är han rädd för de känslorna.
    Han har inte heller samma längtan som jag, när han tänker på barn så vill han bara ha Theo -ingen annan. Och självklart vill jag också bara ha Theo, men jag vill också ha ett syskon till Theo. Det överväger.

    Hoppas verkligen att allt går bra för er den här gången också!
    Kram!
  • scharlotta
    Kråkan7 skrev 2010-02-20 19:02:22 följande:
    Sharlotta: på din fråga hur vi mår efter 2,5 år... Ja, vi har fått och använt mycket stöd, från läkarna på avdelningen, kurator, vårt kyrkosamfund, VSFB (föreningen Vi som förlorat barn) psykolog och post-trauma-stress-behandling. Så... vi har ältat, skrikit, gråtit, bråkat, älskat, skrattat, skrivit, pratat, informerat allt o alla, läst om livets svåra frågor och om andras livsöden mm, mm... och insett att Livet kräver att vi lever det. Krasst kanske, men för oss finns bara 2 val: lev eller låt bli. Efter att den akuta sorgen klingat av, värsta stormiga omställningstiden lugnat sig... tog ca 20 månader för oss... har vi gått in i någon ny fas där vårt liv är ganska lugnt och mysigt. Vi vet ju att livet är bräckligt så det gäller att ta vara på de tillfällen som livet ger oss att visa varandra omtanke & kärlek. Vi ödlsar inte tid o energi på att göra sånt som vi inte vill göra eller träffa människor som vi inte vill träffa, utan gör mkt medvetna val när det gäller sån't. Kanske kommer vi ngn gång att bli mer flexibla när det gäller det, det får bli någon annan fas i framtiden. Vi känner oss för gamla för att skaffa fler barn, men skulle i vilket fall som helst inte vilja chansa en gång till. Vi vet inte om vår kvarvarande son kommer att utveckla sjukdomen, så det är väl ungefär bara den gnagande frågan som vi orkar leva med. (Får inte ta prover på barn utan symtom under 18 år, då det är en dödlig sjukdom). Men jag skulle nog säga att vårt liv just nu är rätt bra. Saknaden faller över oss ibland, och vi gråter tillsammans, men sen orkar vi resa oss igen. Vi faller inte lika djupt och inte lika ofta och länge som för t.ex 1 år sen. Det går framåt, även om man inte tror det från början. kram till er alla
    Det ger hopp att läsa det du skriver, att ni har det lugnt och mysigt.
    Utan att vi visste om det så har nog väntan på provsvaren tagit väldigt mycket energi från oss, som över en natt fick min sambo tillbaka sitt tålamod och livet känns mer harmoniskt. Även om vi har lång väg kvar...
Svar på tråden Barn som dött tillföljd av sjukdom