Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5

Att bero på alla huskurer för att bli gravid och alla måsten och ajabaja för att det skall ta sig........been there, done that......

Min historia i korta drag:
Träffade mannen i mitt liv vid 32 års ålder, efter ca  2år beslutade vi oss för att försöka bli 3. ...Idogt arbete i sänghalmen (det är ju inte så svårt när man är nykär ) resulterade i plus på stickan efter ca 10 månder. Graviditeten frotskred till v. 30 då det upptäcktes att hjärtat inte slog på bäbben vid en rutin koll hos BM ( jag va tidigare utredd för tillväxthämning och dom höll dålig koll på mig så flödet kollades aldrig och tillslut belv det för dåligt). Började ganska direkt att jobba på syskon. Efter ca 1 år utan att inget hänt (och jag lovar....vi gjorde allt som man kan läsa sig till i spalter och tidingar ) sökte vi Andrologen för  utredning. Resultat visade på usla simmare som var både defekt och få. 6 st inseminationsförsök utan tillsymmelse till graviditet. Vidare till IVF (ICSI)....av 3 IVF försök så fick jag tillbaka ett ägg en gång. Man konstaterade att mina ägg va kass och changserna till en gravitetet obefintliga . Äggdonation belv vi rekomenderade att söka till. SORG......I desperation gick vi till en annan klinik och frågade om en second oppinion. Dom sa att det troligen va så men för att uttömma alla möjligheter ville dom göra en IVF till men med lite annat upplägg (korta protokollet). Ut kom två ägg varav ett delade sig som det skulle och dröm om vår förvåning när det faktist blev en liten Mathilda av det . Glädjen va fullkomlig. Ingen mer verkstad för oss. Nu har vi det vi önskade.

Det blev nog ett litet nyp i lakarnet på semestern när dottern va 8 månader och jag fortfarande ammade och tro på sjutton så fastnade det och jag fick ett plus på stickan. Vid läkar koll i v 11 hade dock fostret tillbakabildats en del och jag fick vänta ut misfallet.....4 månader tog det innan klumpen kom ut. Vid det laget hade  jag en gång för alla lagt ner alla tankar på barn, börjat jobba och va ganska nöjd med livet i allmänhet. Dessutom...när alla hormoner nu försvuinnit efter graviditet, amning och missfall så va man ju sugen som få.... . Med en liten hemma så får man ju ta de changser som ges så en snabbis fik vi nog till när hon sov middag en dag. Och så va man på tjocken igen .....inte dåligt jobbat för en som är ofertil

Så som sagt va....alla dom där sakerna man skall göra för att det skall ta sig......sexa var annan dag, inget kaffe, ligga kvar med bene högt  m.m m.m. det funkade inte för oss . Däremot kan en sanbbis helt oplannerat göra underverk . Lycka till och get inte upp!

Verkar vara en så trevlig tråd (även om en del haft några tragiska upplevelser bakom sig.)

Vi har två barn här och ett i himlen.
Vi fick vänta 7 år på första som kom med hjälp av ICSI.
Vi skulle inte kunna "få barn på naturligt sätt, " löd domen ...
Men två ggr har vi trotsat dessa odds.... tyvärr fick vi ett sent missfall andra gången.

Jag är 38 år...kan man få vara med på ett hörn?

Japp har en liten Hannes som ligger jämte och sover!! Föddes kl 05.58 och väger 3905 och är 51 cm lång. Skriver mer när vi kommer hem.

Du som har fyra...har alla blivit större och större? Hade en BM som sa att det första barnet är minst och sedan blir andra större och så även det tredje...men sen med det fjärde så är det som om allt börjar om som med den första?
Tyckte det lät väldigt konstigt men vad vet jag...jag har ju tre hittills och de har bara blivit större. Så hennes utsago stämmer ju så här långt iallfall

God morgon i tråden,

Har kikat in lite då och då men är inte särskilt aktiv. Välkomna nya fina och grattis till .
Min svåger och hans fru fick tillökning förra veckan och jag är naturligvis jätteglad för deras skull och för det nya lilla livet men sambo tycker att jag visar för lite entusiasm över det hela. Måste man hjula runt? Jag sörjer och orkar inte precis bry mig så mycket om vad som händer runt om mig mer än det absoluta nödvändiga ( det betyder inte att jag inte kan glädjas ändå). Ursäkta att jag hade en låg dag då glädjebeskedet kom, jag hoppar över och har en låg dag imorgon istället.....funkar det?  Nu har han surat hela helgen pga av detta.... Fast ibland tror jag inte att det handlar om mig...hans sorg blev kanske mer påtaglig, men karlar ska ju aldrig visa sig svaga så då är det bättre att ta ut det över mig, att det är jag som är knäpp.  Varför kan man aldrig komma underfund med de här snoppdjuren?

Behövde bara gnälla av mig lite.... kram