Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5
Tycker det är svårt att prata om det här med vänner IRL, känns som att alla bara ska tycka att man måste va helt rubbad som inte reser sig upp o går bara alternativt så är man knäpp som inte förstår hur sjuk han är och respekterar detta genom att inte ställa ngra krav... dessutom har jag fått så lätt att börja grina o så... e inte riktig t jag heller, tycker inte om att visa upp sårbarheten kanske... så bland våra vänner är det inte många som vet, och framför allt är det inte någon som vet allt, har nog mer delat upp det i småbitar, och spritt dem över ett större område.
Idag har jag iaf ringt min BM, och bett henne om hjälp att få en kontakt med ngn att prata med. Hon frågade om jag kände för psykolog eller kurator? vilket jag ville ha... fast det har jag ingen aning om alls, så hon skulle "fundera lite" och återkomma. Känns iaf bra, hon vet som sagt en del av problemen och hon har vid flera tillfällen tidigare frågat mig hur länge skall du orka, och erbjudit ngn samtalskontakt. Men som sagt, jag har nog inte kännt mig mogen, så nu är det bäst att köra på innan man fegar ur igen.
Har faktiskt funderat på att börja skriva "dagbok" över allt skit... annars är det väl som vanligt bortblåst när man kommer dit o ska berätta... fast vet inte om det kanske skulle tära ännu mer att se allt på ett ställe... ? Kanske vore bättre att försöka skriva om vilka tankar/känslor jag har för varje dag, men sånt är jag dålig på det vet jag.
Vet inte mer än att jag/vi har en otroligt jobbig och krävande resa framför oss. Och att jag insett - åtminstonde för stunden - att jag inte kommer klara den på egen hand.
Tack alla goa för att ni finns, och tack för alla kloka ord och tröstande kramar, de värmer så gott.