Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5

Hej Alla,
Jag är förkrossad..........3:e missfallet, mår fruktansvärt dåligt. Dessutom har jag blivit (tycker jag) blivit misshandlad rent psykiskt av 2 läkare under två dagar.

Började i tisdags då jag fick bruna flytningar, fick då panik då mina andra två MF började också på det viset. Tog min väska och stack till akuten, och det visade sig att jag inte var gravid och läkaren kunde inte se något. Läkaren var fruktansvärt nochalant och medans jag grät och försökte få fram vad som kunde ha hänt stod hon bara iskall och tittade på mig och sade vara vet ej, vet ej.......vidare så frågade hon mig om hur jag kunde vara säkert på att jag ens någonsin var gravid...för att sedan slänga ur sig ifall om jag hade haft ägglossning.......när jag berättade att jag har stenkoll på det + att jag gjorde 2 gravtestet sade hon fortfarande i sin iskalla ton...den dog väl på en gång.....Men allt jag försökte få fram var varför jag inte fick ut det på en gång, varför jag fortsatte med det i ytterligare två veckor men icke...
Morgonen efter en sömnlös natt ringde jag till den kliniken jag brukade gå och bad och böna att få en tid hos en läkare som kunde ta sig tid att lyssna (då min var ej så kommunikativ) .....fick komma samma dag men den där jäveln till läkare... satt bara och babblade att jag är gammal, det finns inget att göra......medicinen jag fått från min läkare var bara skrock....utan att ens försöka ta reda på vad som hände..mig.
Det slutade med att jag gjorde någonting som jag aldrig i hela mitt liv har gjort, gick därifrån medans han pratade och sade till han innan jag lämnade rummet att det enda jag ville var bara att ta reda på vad som hände och en undersökning om att allt ser ok i min magen så att jag inte behöver skrapa eller något..lämnade min man kvar där med honom och smällde igen dörren så att nästan hela huset skakade...vet ej vad som flög i mig........men innerst inne ångrar jag det inte för att han var ett svin..
Jag borde ha hållit mig till min läkare för att hon må vara inte så kommunikativ men hon försöker iallafall hjälpa till.....

Känner mig rent hysteriskt och vet inte riktigt vad jag skall ta mig till. Jag och maken lägger ner detta under några månader då antagligen min kropp inte orkar med detta längre.
Skall försöka gå på undersökning efter att jag slutat blödit för att se att allt ser ok ut efter det, men jag måste försöka hitta någon som är bra och villig att hjälpa till.

Kram