Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5
Mallon skrev 2010-01-30 20:02:28 följande:
Hej alla! Jag fick en inbjudan från milk and honey att sälla mig till er övriga lite äldre blivande mammor och nuvarande mammor. Jag har försökt "läsa på" i de tidigare trådarna men känner mig en aning yr i skallen just nu av allt jag läst. Ni verkar vara en samling härliga människor och jag ska försöka hänga med i alla fall :) Min historia är ganska knölig men jag ska försöka göra den så kort som möjligt... Fyller 40 i maj och har två barn, tjej som fyller 20 i år och en kille som fyller 11. Båda barnen med olika pappor - får skylla på att jag startade tidigt :) För 3 1/2 år sedan träffade jag min nuvarande sambo (tredje gången gillt liksom) och eftersom han inte hade barn och jag kunde tänka mig ett till så bestämde vi, efter ett år (2007), att försöka. Lite bråttom kändes det, han hade passerat 40 och jag närmade mig. Jag slängde pillren och vi körde på... efter någon månad hittade jag en knöl i mitt ena bröst och inom en månad konstaterades en extremt aggressiv bröstcancer. Mitt i operationer och annat upptäckte vi att jag var gravid... och vi hade inget val egentligen, abort var ett faktum och sedan kördes det på med cytostatika, strålning och herceptin. I slutet av maj 2009 var jag helt färdigbehandlad. Den resan är en helt annan historia. En vecka efter avslutad behandling var jag gravid. Ej avsiktligt. I vecka 12 upptäcktes det att det aldrig hade bildats ett foster och trots en enorm rädsla under sommaren för all påverkan av medicineringen, så var det med en stor sorg jag/vi genomgick skrapning etc. Jag trodde inte att jag skulle ha någon fler möjlighet att bli gravid. Så fick jag en mens och därefter var jag gravid igen. Ett otroligt mirakel känns det som och jag är verkligen vansinnigt lycklig! Men jag har varit så rädd under hösten och jag har gått igenom KUB- test och flera ultraljud och lättat kunnat se att hittills verkar allt vara ok med lille knytet. Är nu i vecka 22 och känner att tyngden på axlarna börjar släppa alltmer. Men jag vågar inte vara riktigt lycklig och det vet jag att jag inte kommer att våga förrän jag har honom i mina armar och verkligen ser att allt är ok... ja vid senaste ultraljudet fanns inget tvivel om att det är en liten kille (alternativt en tjej med en otrevligt lång klitoris.. ;) Nu blev det en halv roman i alla fall, svårt att göra denna story kort... Det är min historia och jag är här, dels för att stötta, men även för att bli stöttad. Känner dessutom lite saknad efter andra tjejer i "mogen ålder", det är inte direkt många som är gravida- eller ens funderar på att bli det - i min ålder! Särskilt inte i en så pass liten stad som jag bor i. Passar på att skicka styrka och hopp till de som behöver det! Mallon :)Du har gått igenom en hel del du! Tänk sig att den här lilla knodden ser ut att klara det. Åååh vad ni är värda det!