TACK alla underbara vänner här inne för alla kramar och goda råd. Så skönt att Ni finns som en ventil där man kan lägga ut byken och få den "analyserad" 
Å nä, jag "vet" nog att jag borde gå, borde gått för länge sen egentligen... i backspegeln sett så antagligen redan när L var bebis... men som jag skrev innan det är så svårt att ta sig dit. Och iom att det är en sjukdom så när han är bättre så väcks ju hoppet om att han skall kunna bli helt ok... Han har kontakt med psyk, men det resulterar mest i massa tabletter som han tar en stund o sen kommer på att de gav biverkningar - trötthet osv, så då slutar han med dem igen. 
Jag vet faktiskt inte alls vad jag egentligen vill - jo jag vill få må bra nu och mysa med magen och sen med bebis utan en massa tjafsande, tror nog tyvärr inte vi kommer dit så fort, oavsett vägval.
Vi har varit på familjerådgivning några gånger nu i vinter, skall dit på tisdag igen tror det blir 3:e gången, vet dock inte om jag tycker att det gett så mkt än... han är samarbetsvillig när vi är där, öppnar sig och diskuterar. Vi har gjort upp ngn form av "arbets-plan" för honom... för att han skall komma igång, och när vi är där så säger han att det skall funka, terapeuten är noga med att han inte skall känna sig överhopad osv, så det är inga gigantprojekt, men när vi väl e hemma o de e dags så händer inget utan tjat o bråk iaf.
Skall ringa min bm imorgon har jag bestämt, hon vet en del om hur vi har det, får se om hon kan hjälpa mig få ngn kontakt med psykolog/kurator, tror som många av er skriver att jag skulle kanske behöva det... oavsett var detta slutar.
Sen får vi se vad som händer nu i nästa vecka, nu har han iaf avbokat med sin son, så vi verkar få våra välbehövliga barnlediga dagar där. (Har planerat barnledig vecka sedan i julas nu, tjejerna skall åka till mormor - och de VILL åka bort själva med, för första gången "ever" typ samtidigt som det funkar med mormorn. ) Men i helgen som var så meddelade bonussonen att han tänkte sig att bo här på sportlovet... och då säger den underbara mannen "åh vad kul" - ja jag fick ett totalbryt, (så fort teensen tog med sig hunden o gick ut...) och det är ju alltid ett livsfarligt område att ge sig på att bråka om bonusbarn. Jag anser dock att när vi planerat en vecka för oss själva så länge så bör man kunna åtminstonde försöka förklara detta, jag menar vi pratar om en 18-åring - nästan vuxen, som kräver sin integritet och att han och hans tjej skall få den tid de bestämmer. Vet inte om jag hade rätt där, men jag kände att vi planerat för denna vecka, bokat och fixat och så skall ett infall från hans son sabba alltihopa. Känsligt ämne, men... sonen är här rätt mkt, kommer o går som han vill - som det väl ska va när de blir större sådär, och jag har ALDRIG sagt ifrån om att de kan komma hit, oavsett vilka planer vi fått styra om/ändra på... Nåja nu hade han pratat med sonen, har dock ingen aning om vad de sagt så jag antar att jag får ett rent h-e när han kommer hit igen... men vi är i så desperat behov av att få den här tiden att prata o så.
Nåja, nu blev det ännu mer ego-depp, men jag hoppas att vi skall kunna komma framåt iaf, om det blir åt varsitt håll eller om det blir tillsammans, det får vi väl se, men känner att just nu är det inte läge att tänka på att sälja hus och leta bostad, det får helt enkelt vänta till bebis är ute... Och om det absolut skall separeras nu, så får det bli som ngn skrev, han får flytta till sin mamma eller ut i husvagnen eller var som helst tillfälligt sålänge!
Vet inte vad jag orkar med och är beredd att offra, men det blir mindre o mindre för varje gång.
Många kramar till er alla underbara quinns, tack för att ni finns.
, jag känner lite retsamma sammandragningar i magskinnet men inget mer... önskar så att det ska komma igång... och det gör det väl förr eller senare... 
)
)
Thanx 
Nu blir det sudoku en stund. Nattinatti
