Runt 40 och vill följas åt med att försöka få en bebis del 5

Mamsie: håller med de andra- det måste vara säkra tecken du har det är ju DIN tur nu!!!

*hahahaha* jag kan inte sluta skratta... och nu har det slagit lock för öronen dessutom?

Hej Tjejer,

Här kommer dagens värsta EGO inlägg,  , det är helt ok att hoppa över om man känner att man inte orkar med läsa om andras skit. Så är ni varnade iaf.
Och ärligt, jag är nog rätt vrickad, fast antagligen på ett betydligt sämre sätt än vad jag ens fattat själv...

E så förb ledsen idag så det finns inte ord för det, sitter på jobbet o grinar mest hela tiden, får inte ett skit gjort. Har snart grävt ner mig fullkommligt i självömkan, men som man bäddar får man ligga heter det ju, så finns ju ingen annan än mig själv jag kan skylla skiten på.

Imorse när jag stod o drog på mig jackan så meddelade min skitstövel till sambo att NU har han bestämt sig för att vi skall separera...

Ja det har varit skit ett tag, i ärlighetens namn har det gått upp och ned i flera år, och det är inte första gången vi kommer till detta läge, och antar att det blir som alla andra gånger att han kommer att säga ingenting mer förrens jag tar upp diskussionen igen om hur vi skall gå vidare härifrån då, vi måste ju sälja hus, hur gör vi med barnen osv... o då kommer han att säga att vaddå nä, jag menade ju inte det... Men jag vet inte om jag e så förb sugen på att acceptera den skiten igen...?!

Har tagit alldeles för mkt känns det som just nu, och varför... tja, han e sjuk, krockskadad och deprimerad, och i hans svartaste perioder så är jag ju ensam med allt... fast lite värre, för han hämtar ju hem barnen från skola/dagis vid 14 och jag kommer inte hem förrens 17, å då har de fått "härja fritt" hemma, så det blir min sak att se till att styra upp ordningen, fixa mat, duscha, lägga, läsa, packa väskor ja... hela balunsen. Det sliter äckligt mkt på mitt psyke med att se honom ligga där o vrida sig i självömkan, inte göra ett handtag nånstans och bara säga "ja, jag orkar inte, jag e psykiskt slut..." och varje gång det blir såna djupa svackor så har jag bestämmt att jag skall lämna... så fort han börjar resa sig igen... men då känns det som om vi är på väg åt rätt håll så då vill man ju inte lägga ner längre  Å när han e som svartast så känns det inte ok för det, man kan lixom inte "svika" en som ligger så lågt...

Usch, mår så skit nu, har haft jättemkt onda sdr idag - inte så konstigt kanske...

Som sagt, förlåt för ett riktigt neggo-EGO inlägg... men det är rätt skönt att skriva... och det brukar alltid bli lättare att se klart när man sen läser det man skrivit själv.

Oj Smytt, vilket lass du bär! Att du orkar med allt själv, hinner inte skriva mer men skickar en stor stor kram till dig

Smytt - jag kokar av ilska. Visst är vi skyldiga dem vi älskar att förstå och vara fördragsamma vid depression och andra psykiska åkommor. Men det sliter! Det äter och äter på kärleken tills inget finns kvar. Det finns en tid att säga: OK, jag hör och ser att du mår dåligt och jag vill stötta dig, men du måste bidra. Du måste söka vård, du måste ta ansvar, du måste VILJA bli bättre, annars kan jag inte stötta mer.

Ni har varit nedför denna stig förut och du är en klok kvinna, så vilken väg du än väljer så blir det en bra väg. Men nu, just nu, när ett preggo behöver kramar och kanske en semla serverad, så väljer han att dra ned dig. Är han avundsjuk på barnet som ska födas och i egenskap av nyfödd ha RÄTT till den uppassning och kärlek han verkar ta för given? Jag skickar så många kramar!!!!!!!!!!!

Åh Smytt, vad jättetråkigt!
Klart att du ska skriva här om det, sicken skitstövel!
Sänder mängder av styrke kramar!!!

Åh vad ledsen jag blir för din skull Smytt!
Vet inte riktigt vad jag ska säga och om du egentligen är ute efter råd eller bara ville få "kräkas ur dig" lite, vilket jag tycker att man absolut ska få göra här på listan. Som du skrev är det upp till var och en att läsa det.

Har du någon du kan prata om detta med? Och inte bara ngn vän utan någon professionell? Som jag förstår har du haft det så här en längre tid och jag förstår att det tar på ditt psykiska mående och kraft. En kraft som du behöver NU!

Jag hoppas att du kan få det stöd du behöver oavsett om det är här hos oss eller hos ngn annan!

Tänk på att göra det som är bäst för DIG. Du är inte mamma till din sambo och har inte ansvaret för honom. Visst, ett förhållande är ju både i nöd och lust men det kan inte enbart få finnas nöd eller hur?

Skickar en stor kram till dig!