tro hopp och kärlek skrev 2010-10-02 22:19:57 följande:
Hej alla Du skriver " att ni inte är kompisar ännu". Nej, att man inte har med sin partner på, att vilja ha liten till, det gör så jäkla ont. Tror eller ej, men i mitt förra förhållande upplevde jag detsamma.
Vi hade 2 barn, jag var sugen på en liten till, men där fick jag ett bestämt nej. vilket sårade mig så oerhört. Men jag blev med barn, fast jag hade spiral, tyvärr slutade det med ett missfall i vecka 9.
Då jag lades in för skrapning, så hade jag förväntat mig att min sambo skulle säga" nu gör vi ett nytt försök" med ack vad jag misstog mig. Usch, vad dåligt och jobbigt jag tyckte det var.
Fick mer eller mindre tjata mig till en liten till
Så jag som redan harmånga barn har också svävat mellan hopp och förtvivlan. Men min nuvarande som jag har 5 barn med, har jag haft en likanande situation.
Vi befann oss i en situation, vi hade nästan nyligen träffats, och hans förflutna med utlänsk bakgrund. vilket jag menar i vårat fall hindrade oss att ha familj,
eftersom hans föräldrar inte ens ansåg mig som god nog. Detta smittade av sig på honom som blev väldigt osäker då jag blev gravid, och ville helst att jag skulle göra en abort.
Nu sitter vi här 18-år senare med fem barn och ja jag har kontakt med hela hans familj. det var en låmg resa att nå fram, det kan jag lova. Stundtals, fruktansvärt.
Men nog om detta nu, men skriver för att någon kanske kan förstå att det kan lösa sig, män kan ändra sig, kvinnor med för den delen hihi hoppas ni förstår vad jag menar.
.
Tror dessvärre inte att jag är gravid men har ännu inte riktigt kastat yxan i sjön
Sitter förresten här nu, ingen mens har kommit skulle haft den i dag. .
Hoppas du fann någon sorts tröst i detta Mariatösen.
Idag 18:35
#8446
Jag testar alltid (alltså inte alltid - VERKLIGEN inte alltid ) med två jättetydliga streck ett par dagar innan mens. Och mår alltid jätteilla, redan vecka 5-6.
Men nu sitter det en spiral där för första gången i mitt liv - vi är INTE kompisar än!
Passar på att säga GRATTIS till nyblivna mammor, eller plus,
Ni får ha en fin helg
Min nuvarande make ville bara ha ett barn.
Vi fick sonen 2006 efter 1½ års försök. Jag försökte övertala honom till att försöka med ett kullsyskon till nollsexan, men det var stenhårt nobben
Jag tyckte det var orättvist mot sonen att han skulle vara ensam i hela pappas släkt (farbröderna kommer inte att skaffa barn av olika skäl), men jag kan inte göra barn själv så...
Tiden gick och jag upptäckte att mina 42 år blivit till 44 år. Ouuuh, bråttom bråttom!
Pratade med maken, men utan respons.
Så strax före min 45-årsdag sa han att vi kan försöka - han har funderat lite och höll med om att lillgrabben behöver ett kullsyskon.
- Jaaa, jag ringer till barnmorskan för spiraluttagning sa jag.
- Nej, inte än, sa maken. Jag tänkte vi kan börja i höst.
Jag höll på att strypa karln!
Jävlar i min låda så arg jag blev. Jäkla snoppdjur!!!
- I höst? I HÖST? NääähDuh, Antingen nu eller inte alls. Kossa är gammal och varje månad räknas, fräste jag. Jag ringer imorgon och beställer tid. Maken sa ingenting, men såg inte heller sur ut
Ett år tog det från det - enligt beräkningarna har det tagit sig runt min 46-årsdag. Maken blev så lycklig att tårarna vällde fram när vi äntligen fick en positiv teststicka
'klappar magen med en vild alien i'