malinkat: Elliot hade problem med bajsandet efter att vi slutat med blöja. Han ville ha blöja när han bajsade men inte få kladdet, så då kom vi överens om att klippa ett hål i blöjan så att bajset ramlade ner. Lite skumt, men vi körde så i 1-2 veckor sen tog vi bort blöjan helt och då funkade det fint. Det låter dock som att din lillstumpa har blivit förstoppad så jag skulle ge henne microlax (en liten tub med salva som man trycker ca en centimeter in i rumpan och trycker in salvan, sen kommer bajset efter ett par minuter. Salvan i sig är inte obehaglig alls, men det kan kännas lite överväldigande när det trycker på sen. Låt henne då ha blöja på eller vad hon vill. när hon väl är "tömd" kanske det går bättre att få normala rutiner. Vill du testa nåt som "smörjer upp lite" kan du ge henne laktulos (finns på apoteket det med), det kan man ge varje dag i ett par dagar (eller längre än så) för att underlätta bajsandet. Se till att hon dricker mycket, det brukar underlätta det med. Fråga henne hur hon vill göra när hon bajsar, ofta har de egna åsikter på ett eller annat plan. Lycka till, det är jättejobbigt när man är uppe i det, men snart har hon kommit över den här tröskeln!
Grattis till sexåringarna!
Hej på er! Kikar in en sväng och skriver lite för en gångs skull 
.
Det har skrivits så mycket så jag hinner inte med att kommentera allt, men jag tänker på Kanin och undrar hur det går med lillebror - kanske är han ute nu??
Läser även om er med försiktiga barn och känner på sätt och vis igen mig i min 06:a, Elliot, han har varit försiktig med sina egna utmaningar som att bajsa på toaletten, kissa på offentliga toaletter, ringa på hos kompisar (vågar inte själv än, men vågar om lillasyster följer med) m.m. Däremot har han alltid varit motoriskt modig och där är det mer jag som håller igen och försöker få honom att ta det försiktigt.
asap: Skolan ja - vi kom in på den skolan vi ville ändå! Det såg ju inte så ljust ut i vintras, men vi knep en reservplats. Det är en montessoriskola och kommer passa Elliot perfekt. Förra veckan fick vi klasslistan (9 tjejer och 9 killar, han känner en tjej sen dagis) och tider för inskolningsbesök (9e maj är första gången). Elliot verkar se fram emot det, vilket är jätteskönt då han verkade så skeptisk i vintras och det togs upp på utvecklingssamtalet att han inte tyckte att det skulle bli kul med skola. Men nu har han full koll på att han börjar 21:a augusti och var hans skola är och vad hans fröknar heter. Han har dessutom tappat sin första tand, så plötsligt känns min lilla kille så stor.
På tal om stor - min lilla tjej Bianca, nyfyllda 4 år, är längre än storebror! Var ska detta sluta? Hon tar helt klart efter mig (jag är 181cm) medan Elliot brås på pappa vad gäller längden (min man är 180 cm och lättare än jag, om man säger så...). Hittills har Elliot i alla fall varit någon cm längre men nu har hon dragit om honom. Hon är 116 cm lång och väger 23 kg, stor som en fem-sexåring och huvudet längre än de jämngamla kompisarna.
Så till min siste, min minsting, min bebis...Gabriel som inte är någon bebis längre! Han fyllde ju två i början på mars och pratar mer och mer. Han är liksom MER än syskonen på många sätt - MER tokig (totalt orädd, klättrig, hoppig, våghalsig) och MER trotsig. Tur han har världens mest bedårande glittrande ögon och djupa skrattgropar, de tar udden av min ilska och frustration många gånger.
Senaste nytt på sjukdomsfronten (känns som att vi drabbas av allt ibland...) är att det ser ut som att Gabriel kanske också har någon form av kramper. Bianca hade "oförklarliga spädbarnskramper" när hon var under året - hon hade frånvaroattacker och ett par grand mal. De medicinerades bort och hon har varit krampfri sen fem månader och medicinfri sen 15 månader. Nu i lördags fick Gabriel för andra gången en slags frånvaroattack - han satt i min famn och blev plötsligt slapp, flimrade med ögonlocken och svajade runt liksom. Det hela varade i ca 30 sekunder innan det släppte. Efteråt var han lite trött och dämpad ett par minuter innan det åter var full fart. Vi var till vårdcentralen med honom dagen efter och läkaren skickade remiss till barnneurologen. Nu väntar vi kallelse därifrån. Det känns väldigt blandat; vi har ju haft mycket att göra med den avdelningen genom Bianca och har väldigt stort förtroende och respekt för dem. Det känns som ett bra ställe att få undersöka sitt barn på. Samtidigt önskar man ju att vi slapp det helt men det går liksom inte att önska bort det - det är ju som det är och då är det lika bra att gå till botten med det. Håll tummarna för oss framöver, kramper kan bero på mycket...
Kram på er!
asap: Visst minns du rätt - jag genomgick en kateter ablation i januari 2011. Den löste nog det mesta av mina problem, men jag får fortfarande kortare rusningar ca 5-10 extraslag med dubbel puls. Det lugnar dock ner sig av sig själv och jag stannar bara upp en stund och andas, inte värre än så. Det är inte så besvärande att jag skulle vilja gå igenom en ny ablation, sen vet man inte ens om man kan fixa det som kvarstår.
Kanin: Oj vilken action! Och en kändisläkare till råga på allt . Skönt att lillebror mår bra och spännande att din kropp verkar förbereda sig på att få ut honom. Följer dig med spänning, har en känsla av att få läsa rapporter från dig snart igen. Kram till dig och magen, snart har du honom på utsidan!
Förresten, din svarta prick kanske kan blekas bort? Jag köpte en penna för att bleka bort pigmentförändringar jag samlat på mig under tre graviditeter, antagligen kan den användas på färg också.
Seren: å det var inte igår! Allt bra med dig?
kaz: Elliot ska få en gitarr, Lego, mönstersaxar och kulor. Bianca får docktillbehör, Lego, smurfhus. Gabriel får en Hot wheels bilbana, spargris, pussel och en buss.
