Pyttis, jo när min huvudhandledare och de andra på mötet gått och han tog fram mitt manus så sa jag det att jo, det är ju lite kort tid att få tag på opponent nu, men vi hade bestämt det redan i somras, och T har fortfarande inte ordnat det. Bihandledaren verkade dock inte vilja höra det, han borde dock veta det även fast vi är på olika institutioner och ses extremt sällan har vi ju jobbat ihop med några artiklar och där T alltid är sen med sina delar och inte svarar på mejl osv. Jag blir alltid mellanhand i dessa lägen. Han som bihandledare har nog mest tänkt sig att bara vara med på papprt, iaf är det det som varit dessa 7 år (förutom en rapport jag skrev en av de första somrarna här som jag skickade till honom och sedan hörde jag inte mer förrän jag såg att han hade satt dit sitt namn som författare i stället och jag fanns inte ens med längre).
Uj, vad oroligt med mamman, (kommer genast ihåg varför jag inte vill jobba kliniskt). Om hon inte är en sådan som brukar spela ut sådant i vanliga fall är det nog säkrast att ta det på största allvar. Ibland är det just det som du nu gjort, att gå utanför ramarna (och arbetstiden) och göra en insats som är det som verkligen hjälper. Men sådant kan man verkligen bara göra i undantagsfall, annars orkar man inte! Var rädd om dig!
Mandra, tack för din starka medkänsla och ditt d-la anamma, lite sådant hade jag börjat upparbeta nu efter alla tårar har börjat torka och mer anamma fick jag tack vare dig! TACK! Jo, det var inte ens en halvtimme, snarare 10 minuter, och det är de enda 10 minuter någon av mina handledare har suttit ner och givit mig handledning. Min huvudhandledare har dock, till hans försvar, ofta givit mig bra feed-back på sådant jag skrivit (om det är helt färdigskrivet) och har hjälpt mig med statistiken några gånger.
Den opponent jag fixat till slutseminariet är en kollega som är jätteduktig metodologiskt, men inte på mitt område eg. men han har alltid varit väldigt stöttande och kommer ofta förbi mitt rum och peppar lite på ett lite tufft sätt, men jag gillar det. Typ, "du som aldrig vill be någon om hjälp, sitt inte och tyck synd om dig själv om det är något du inte fattar, för du kan fråga någon, och jag sitter bara några rum bort".
Det är bra det du säger Mandra, efter slutseminariet vet jag nog om det håller eller inte, men fram till dess ska jag försöka hålla min plan. Svårt bara eftersom allt med disputation ska ordnas 6 månader före och inte kan vänta till efter slutsem, men jag får väl helt enkelt tänka som om och planera allt sånt och sedan skjuta fram allt om det inte håller. Min opponent till slutsem sa dessutom att han skulle säga till innan om det var något som inte höll och inte dundra i med det på seminariet. Så lite aning om vart det lutar kan jag nog ha innan.Tack käre B för det. Arga brev som man inte skickar är bra, de kollegor som känner min hadledare säger att jag inte ska skriva annat i "tacket" (som ärså viktigt i avhandlingar) än ungefär "tack för att du trott på min egen förmåga att ro detta i land". det är tydligen det man kan skriva om man inte fått någon hjälp Akademisk omformulering.
Nu känns det något bättre, men det är nära till tårarna, dessutom bidde det inget syskon denna månad, så jag är lite extra ledsen och så är det äl samma dag som slutsem, så det förstår man ju redan nu att det inte kommer att bli något försök den månaden heller. Suck. Men jag ska inte tycka synd om mig själv nu, utan ta tag i skrivandet!
Tack för att ni orkar lyssna!