30+ som fick första barnet 2006 *4*

juni, jobbigt när man hamnar i onda cirklar för vissa beteenden, det är nog tyvärr oss föräldrars lott  Utifrån mina egna erfarenheter funderar jag på om man ibland blir så att man "målar in sig i ett hörn" med att sätta upp hårdare och fler regler när man hamnar i sådana perioder och att de ibland snarare triggar de beteenden man vill bli av med.  Nu är ju E mycket mindre, men vi hade jättejobbig period med kastande av mat vid mattbordet, vi provade först en period med att vara rätt hårda och konsekventa, men det var som att alla nej och förbud gjorde det värre, så vi övergick till att ha en enda betydligt lösare regel,( typ att bara säga till och ta undan det mesta som kunde fara i backen) och ganska snabbt försvann hela grejen (fast självklart händer det att han blir arg och kastar ibland). Vi försökte då att verkligen uppmuntra de positiva beteendena (tänker på boken "5 gånger mer kärlek"). 
I övrigt tror jag att det, som du själv är inne på, har med Ns ankomst att göra. Om man ska tänka positivt är det ju bättre att hon tar ut sin frustration på saker än på N. Ser du något mönster i om det händer när ni varit upptagna med N, eller något annat mönster? I så fall kanske du kan ta upp hela alltet specifikt med henne, hon verkar ju vara en klok tjej. Säga något om att ibland när man få syskon och allt blir annorlunda kan man ibland göra saker som är lite dumma att göra (som göra sönder saker) och prata om att det inte är så lätt att få syskon(känna sig arg/ledsen) men man får inte ta sönder saker- Kanske också ge alternativ på vad man kan göra istället för det är ju ok att BLI och VARA arg/frustrerad, men det är INTE ok att agera ut sina känslor på saker andra eller sig själv. Sedan tror jag som någon annan var inne på, kanske var det Mandra, att vara extra tydlig med sin kärlek.  Vet inte om mina tankar är till någon hjälp, du har säkert redan varit inne på allt.

Pyttis, du är verkligen igång, så duktigt! Heja på!

MalinKat, så skönt att känna att det blev bra möte och rätt beslut med dagis!!!

MAndra, mysigt med familjefirande, blev lite fundersam när du skrev "bara vi 3", men gissar att du skrev fel? Jag tycker absolut att du ska gå upp på tentan även om det känns skakigt, du kan mer än du tror och det är absolut värt ett försök!!! Jo, nu är E frisk, hoppas det håller i sig, nästa vecka öppnar dagis igen på tisdag, hoppas verkligen att vi kan få lite vardag med dagis och friska familjemedlemmar i några veckor iaf.

Sara, tänk att de är så stora redan! Spännande med inskolning. E var (i stort sett) frisk från han började dagis i maj till november, så det behöver ju inte komma på en gång

M73, ja nu borde det verkligen räcka för er! Och ja jag är ju envis till 1000 när jag bara bestämmer mig och nu har jag  bestämt att jag inte har tid med några svackor. Jag SKA ha slutseminarium i februari och SKA disputera senast i juni. Jag vägrar nämligen att jobba en sommar till med detta *nickar bestämt*

juni, ja det låter ju väldigt tåligt! Jag håller också med om att det låter rimligt att det spelar roll för hennes beteende. Det är kanske så att just inget verkar hjälpa nu när ni är mitt i det, men förmodligen kan ni i efterhand se att allt funderande och ert kämpande (med positiv uppmuntran för bra beteenden mm) har gett effekt. Det låter ju klokt att låta din syster prata med henne med.

Assar, det låter tufft! Kan du planera in ett par dagar där du bara är hemma (eller gör något som ger dig energi)? Om du inte har möjlighet rent arbetsmässigt eller ekonomiskt kanske du får lov att göra som min läkare rekommenderade mig att ta "fusk" ledighet, antingen sjukskriva sig ett par dagar eller någon annan variant. Men tanken är att tiden bara ska vara för en själv utan barn och energigivande, dvs inte städa eller något måste utan sova, ta en promenad, streckläsa en deckare eller annat avkopplande. Det är tillåtet när man väntar barn nummer tre, och tätt dessutom   Lätt att säga till andra, önskar faktiskt att jag hade följt rekommendationerna då i höstas...

Pyttis, oj vilken enormt tung dag du hade! En jättestor varm kram till dig! Jag tycker verkligen att du är beundransvärd som orkar försöka kämpa för dina föräldrar! Själv har jag som du vet, gjort mer som MalinKat beskriver, jag har också låtit det bero, jag har inte tillräckligt med energi för att försöka förändra min mammas beteenden. Sorgligt och emellanåt har jag enormt dåligt samvete, men jag orkar bara inte. JAg tänker också att det är svårt för dig att stödja en separation eftersom det är lätt att se risken med det för din pappa, han blir lämnad och får ytterligare en anledning att dricka. Och om din mamma är på väg att ta steget att separera är det förstås väldigt svårt för henne också med just den biten, dåligt samvete och oro är nog bara förnamne. Men med tanke på att det ju tyvärr inte  verkar ha fungerat så är det ju en väg som redan är prövad utan framgång och det kan ju i bästa fall leda till ett uppvaknande för din pappa och han har ju varit på G nyligen med behandling.

Vill bara säga att jag också håller tummarna för Mandra! 2 kapitel olästa är ju ingenting, så jag hoppas på att du lyckats!

Själv sitter jag och velar mellan att försöka orka jobba hela kvällen eller att åka hem till middagstid och hinna vara en stund med Edvin. Skulle förstås behöva sitta kvar och skriva, men jag r så trött, särskilt i ögonen och de kvällar jag har blivit sittande här utan att få så mycket gjort känns så bortslösade, "jag hade ju kunnat hinna träffa Edvin iaf en liten stund och hade hunnit gjort så mycket annat" om jag åkt hem istället. Den känslan är väldigt jobbig nuförtiden! Men å andra sidan vet jag aldrig innan vilka kvällar jag får bra flyt och jag hinner ändå bara träffa honom en kort stund innan han lägger sig och det är inte säkert att jag orka göra så mycket hemma efter det. Annars kan jag meddela att jag i söndags skickade in en rätt stor del av mitt manus till min handledare (eller har jag redan sagt det?). Det känns iaf skönt!

Kaz, usch, det lät som en tuff semester, massa tid att prata och tänka och ingen vardag att fly till...Hoppas att det nu går att hitta tillbaka till varandra, kanske kan resan ändå ha klarat ut saker litegrann så att ni kommit fram till hur ni vill försöka få det bättre! Jobbigt att komma hem också och vara ändå mer trött än innan, särskilt när säkert många i omgivningen frågar hur man haft det och väntar sig ett "postivt semestersvar". Kramar!

Pyttis, oj vad det händer saker i er familj nu, en flytt kan ju ge lite nystart, både om han följer med eller inte. Och stackars er med maginfluensa med, så jobbigt med sådana kräkningar!

Mandra skulle gå in på din sida och skriva att jag var lite nyfiken (eftersom jag också ju jobbar som lärare på ett universitet) men jag var visst oinbjuden... Och jag tror inte att du har blockat ut mig?   

juni, jo jag stannade och kom igång riktigt bra, nu är jag här en stund igen har gjort en egen dead-line.

förresten kommer ni ihåg alla bra tips ni gav till mig för att få bättre arbetsflyt?! Jag har iaf tagit vara på dem och hittat en modell som funkar bra för mig nu. Jag gör upp en lista med 4 spalter, där jag först skriver hur mycket tid jag kiommer att ha till förfogande varje dag de närmsta veckorna, sdan en spalt där jag gör en "pinne" för varje arbetad timme där jag arbetat koncentrerat och fokuserat under den tiden. I spalten bredvid står ganska preciserat vilka delar jag ska jobba med och i sista spalten deadlines för varje sak. Utöver det ingår att jag sätter upp ett mål på ett visst antal "pinnar" jobbade varje vecka och en "belöning" om jag uppnått dem (tex får boka in massage efter 30h eller får ledigt en em med E) . Bästa belöningen är ju att klara deadlinen, så jag är inte säker på om den andra belöningen fyller något syfte eg. Listan har jag framför mig hela tiden och jag är noga med avprickningen av pinnar.

M73, så jobbigt! Jag har inte så mycket erfarenhet, men det var så i 4-5 dagar för Edvin med. Han var då också ledsen under dagen, och inte "bara" när jag lämnade, det gjorde verkligen ont i mammahjärtat. Jag har nog inte några tips att komma med, för mig tror jag att det var tillit som hjälpte. Dels att jag litade helt på personalen (såg att han fick sitta i knäet ända tills han var redo att våga sig ner till de andra barnen osv) och att personalen var jättetydliga med att jag fick ringa om jag kände mig minsta orolig. Sedan tror jag det hjälpte att jag kände mig rätt säker på att det var bra för Edvin att börja förskola då och att jag visste att han inte behövde ha så långa dagar. För Edvin del kände jag också att jag litade på att han skulle klara det och att han var "tillräckligt stor" för att börja. Det var svårare med Albin, även om jag där också tänkte att det nog var bra för hans utveckling med dagis.

Jag gjorde för övrigt som du, försökte stålsätta mig och "intalade" både mig och E högt att det skulle bli bra, att han skulle få roligt där och vi pratade mycket om dagis och de roliga bilarna de hade när vi var hemma. Men jag bekräftade också först hans känsla lite när vi kom in och han blev ledsen, jag sa att han var lite ledsen för att jag skulle gå men att han skulle få en kram så att det blev bra först och sedan körde jag på den "övertygade stilen" om att det skulle bli bra där. Det kändes bättre för mig att få bekräfta den ledsenhet han kände, men jag försökte att undvika att gå in i den känslan mer än en kort kort stund för både hans och min skull. Värst var det ett par gånger när han var så förtvivlad att han klamrade sig fast och skrek "mamma" så att vi fick "bända" loss honom. Då var detinte lätt att låta övertygande om att det skulle bli bra... Då grät jag i bilen och ringde två tre gånger sedan. Tack och lov för förstående personal. Efter 3 veckor gick allt bra och han har inte varit ledsen vid lämning förrän nu efter jullovet, men det hade gått fort över. Hoppas att det vänder snart för er! Hur länge är det nu har ni har haft inskolning?

Grattis juni från mig med!

När det gäller dagislämning är jag nog också inne på MalinKats linje att om de ändå vet att man ska gå och är ledsna för det är det nog ingen idé att dra ut på lidandet, utan det är nog lika bra att försöka komma därifrån. Jag tänker också att man om man har möjlighet kan hämta dem efter lite kortare tid istället så att de förstår att man alltid kommer tillbaka (så gjorde vi med E med, hämtade efter lite kortare tid, särskilt de där jobbiga dagarna) . En annan sak jag tror är bra är att man kör samma rutin varje gång man lämnar. På vårt dagis får man sitta själv en stund med barnet i kapprummet om man vill, så visar man personalen när man vill gå (de är lite uppmärksamma på de som är där) och då kommer de dit pratar kort och så lämnar man över barnet till personalen vid vinkfönstret och vinkar först från insidan och sedan från utsidan. Jätteskönt med samma rutin, nu sitter vi sällan i kapprummet, men ibörjan kunde det vara lite skönt om man märkte att han var lite ängslig så kunde man plocka lite i klädlådan eller något och låta honom vänja sig vid att vara där.

Duktigt Pyttis!

MalinKat och Milla, sådana utbrott har Edvin rätt ofta. Han blir så arg när det inte blir som han vill. Han vet inte heller till slut ens varför han blev arg. Nu har vi börjat hitta en model, lite lik Millas, det går itne att göra något på en gång, han blir bara argare då, vi visar och upprepar vad som gäller och nu när han är större är det lättare att prata om det med, att tex det inte hjälper att bli arg, han får ändå inte...och när han lugnat sig kan vi istället läsa bok/köra med bilar eller något annat. Vanlig avledning fungerar inte på Edvin. Hålla fast är helt uteslutet, men vänta in lite och fånga upp så snart det bara går.  

men urk vad jag skrev osammanhängande ovan, ber om ursäkt för det! Och skyller på att jag bara sovit ca 1,5 h i natt,  dels pgastress, men sedan mest pga 2 st en-timmas utbrott från Edvin. Han har ju haft perioder förr när han vaknar och bara är arg, nu var det ett tag sedan sist, hade nästan glömt hur jobbigt det är. Hur som helst hoppas jag att ni hängde med i inlägget ovan ändå. Dvs vi pratar med honom om att det inte hjälper att bli arg för att få som han vill och så påminner vi honom om att när han lugnat sig kan vi göra roliga/trevliga saker som att läsa bok igen. Det fungerar bättre och bättre.

juni, tack och lov, låter jättejobbigt att skriva tills man slutar andas eller svimmar! Stackars dina föräldrar *sagt med inlevelse*   

Ela, inte fräckt alls, Jag är bara glad om jag kan vara till hjälp. Jo, jag disputerar ju på omega-3, så lite koll har jag allt, men inte så mycket som man skulle kunna tro eftersom avhandlingen är inom psykologi (handlar om effekterna av olika omega-3 nivåer) och jag har ju inte  någon medicinsk utbildning,
Det finns inget exakt svar på din fråga, men det forskarna är överens om är att det är DHA som är vikigast för uppbyggnaden av hjärnans struktur (vilket sker ffa under fostertiden och de första åren) och att EPA är viktigast för hjärnans funktion (under hela livet), det innebär att man ska titta efter nivåerna av DHA och EPA och inte bara på om det står omega-3. Omega-6 behöver man inte! Det får vi alldeles tillräckligt av och vi behöver generellt sett öka mångden omega-3 i förhållande till omega-6. Själv köper jag oftast omega-3 forte (pharbio eller ACOs) på apoteket, då får man ca 330mg EPA och 220 mg DHA (ialla fall i Pharbio som hag har framför mig nu). Det är en lagom dos för en person som också äter lite fet fisk då och då. Till barn i studier ger man ofta ca 500 mg av det ena eller det andra, så man kan absolut ge en sådan dos till ett litet barn med, men jag brukar ändå ge ca varannan (till var tredje) dag till Edvin (som ju är 2år) eftersom vi äter en del fisk och man inte har sett några högre effekter av högre doser. Jag pickar hål i kapseln och droppar på sked, han älskar det Eg. är det bättre att göra så (picka hål i kapsel) än att köpa flytande för det "härsknar"/oxideras ofta snabbt och det fettet omvandlas då. Fråga bara på om något är oklart eller om du undrar något annat!

Mandra, jag tycker absolut att du ska gå upp på fredag om du bara orkar! Usch för stress och dålig sömn ja, bra om du kan vända det. Dags för mig att försöka gira om igen med. För oss har det varit makens tinnitus och ångest som dragit igång igen i kombination med mitt pressade läge som ställt till det nu. (Maken har behövt ta sömnmedicin för att häva det och då har jag noll nattavlastning och noll sovmorgon).
Och just det, vilken fruktansvärd inskolningstid du hade. Minns det nu när du skrev det. Vilken tuff upplevelse, skönt att det gav med sig.