Vi som väntar vårt första barn Mars 2010 - Del 3

Hej tjejer!!  Kan rapportera att våra pojkar Oliver och Ludvig har kommit i vecka 32+5. I onsdags den 13e gick vattnet kl 5 på morgonen och vi åkte in till förlossningen. Fick bricanyl för att inte värkarna skulle starta och kortison för pojkarnas lungor. Allt var lugnt och jag fick veta att jag fick ligga kvar tills bebbarna bestämde sig för att komma ut! Kl 17 på eftermiddagen fick jag molvärk, inte så farligt. Kl 17.30 gick jag upp för att gå och kissa och känner då att navelsträngen ramlat ut en bra bit! Jag larmar och det blir en väldig fart. Jag är öppen 1cm och ändå har navelsträngen ramlat ut, dubbelvikt. Det blir urakut snitt, pojkarna är ute på några minuter. Allt gick bra, men det kunde gått väldigt, väldigt illa. Vi har haft gudarna med oss för det var hela tiden full pulsation i Olivers navelsträng (som låg först i säte) och ctg visade hans hjärtslag under tiden jag gjordes i ordning. Att något sånthär händer i egentligen omöjligt. Personalen på sjukhuset har aldrig varit med om något liknande. Dom fick ha CPAP dom två första dagarna, men andas nu helt själva. Får dropp för extra energi och sondmatas, och snart får dom antagligen ligga tillsammans och slippa alla sladdar. 2010g och 2145g vägde våra små liv! Jag är hemma på "permis" nu över natten för att hämta energi och smälta allt... kommer att tillbringa dagarna hos pojkarna och sova hemma, tills vi kan ha dom hos oss mer tillsammans i ett familjerum.

Nån mer än jag som är mer ärn lovligt gråtmild nu för tiden? Inte nog med att jag grinar så fort jag får höra bebbens hjärtljud hos BM. Idag började jag gråta på bilbesiktningen när de hissade upp min pärla från 89 och hon hängde där och såg så rostig och eländig ut. Sen börjar besiktningsfarbrorn prata om trasiga bromsledningar och grejer. Då brast det. Jag såg framför mig hur det hela skulle dra iväg ekonomiskt och jag skulle tvingas skrota min kära vän. Hyfsat patetiskt med en höggravid kvinna som står och gråter vid en skruttig bil i en besiktningshall... :)

Idag har vi fått komma hem med hemsjukvård! Så skönt! Men nog är man nojjig.... springer till sängen stup i kvarten bara för att kolla... Nu ska dom egentligen bara lära sig äta själva, så blir vi utskrivna sen. Dom jobbar på flaskan för fullt, får i sig lite åt gången innan dom blir trötta och somnar. Då får vi ta resten på sonderna. Idag låg vikten på Oliver på 2350 och Ludvig på 2340, så dom växer så det knakar!

Haha då är vi i samma situation, vi flyttar också i helgen och har inte riktigt tid med att plutten ska kolla ut för tidigt, bara för att det är så så vill den säkert komma ut, skulle inte förvåna mig men då får man lösa det ändå.... Angående namn har vi killnamn men tjejnamn är mycket svårare, inget känns klockrent för oss båda.

ar extremt gasig och min "nederdel" gor en massa lustiga ljud... 9 manaders symtom tro?

jag kan inte se längre så vågar inte riktigt dit men tänker samma, hur ska bm se nåt i ogräet, hihi