så nervös inför äggdonation

Jag och min sambo står inför en äggdonation... har sedan tidigare världens mest underbara barn tillsammans som kom till på naturlig väg trots att läkare sagt att det är osannolikt att jag kan få barn... är en 40+are som i två år så gärna velat ha ett syskon men inget har fungerat... äggdonation var enda alternativet. Nu står vi inför detta alternativ som kommer att ske inom de närmaste veckorna men det är så fruktansvärt svårt att veta om vi gör rätt. Längtan till ett barn och syskon är enormt stor, samtidigt utsätter jag mig för en risk genom själva ingreppet och graviditeten. Men det som är konstigt är att vi både inte hade funderat en sekund på alla risker om jag hade blivit gravid på naturlig väg... det är så mycket att ta ställning till... Vi funderar också mycket på de etiska frågorna, är det rätt mot barnet, är det rätt mot det barn vi redan har, är det rätt mot oss själva, borde vi inte vara glada för det vi redan har och inte sörja det vi inte kan få (om vi inte skulle göra äggdonation)... huvudet är sprängfyllt av tankar och vi kan bara inte reda ut allt... ena dagen är vi helt säkra på att göra det, nästa kommer tvivlen... någon som har egen erfarenhet och vill dela med sig av sina erfarenheter?

//Snöflingan42

Snöflingan 42

Äldre 13 Jan 14:01

#10

Makima46 skrev 2010-01-10 11:07:09 följande:

Låter som om ni inte är säkra på vad ni egentligen vill.Har själv aldrig haft sådana funderingar när vi skulle göra ÄD.Att själva "ingreppet" om man kan kalla införandet av mikroskopiskt stora embryo för det, innebär inga risker vad jag vet.Att sedan graviditeten kan medföra risker, det kan det nog alltid göra.Jag tror att de etiska frågorna är det stora i er tveksamhet.Och svaret på dem finns hos er själva.Hoppas ni kommer fram till vad som är bäst för er och lycka till!

Makima46, hej och tack för dina ord. Du har helt rätt i att de etiska frågorna är det som bekymrar mig mest. Sedan är jag av naturen lite feg när det gäller fysiska ingrepp men eftersom jag klarat en graviditet innan har jag ju gått igenom en del... jag inser också att det är donatorn som får göra det jobbiga i uppstartsskedet. Angående de risker jag pratar om så är det nog så att jag är mer rädd för att det ska uppstå komplikationer under en graviditet och förlossning när det gäller en äggdonation än om jag hade blivit gravid på naturligt sätt. Vi kommer att komma fram till ett beslut... men det här är en stor sak och inget jag/vi bara kan göra med en axelryckning, det handlar om respekt för det kommande barnet och hur det uppkommit och givetvis stor respekt för det barn vi redan har, men vi vill ju så gärna ha ett syskon och då detta är enda vägen är beslutet egentligen inte så svårt... :) //Snöflingan 42

Snöflingan 42

Äldre 13 Jan 14:06

#11

bubbe skrev 2010-01-10 20:26:03 följande:
Har en son på 3 år som är min "genetiskt" och tvillingflickor på 6v som kommit till via äggdonation. Jag tror att syskon är en gåva och min fasta övertygelse är att vi gjort något gott för vår pojk. Nog kan jag få dåligt samvete när bebisarna tar för mycket tid men sonen har märkligt mycket tålamod och har hitills inte visat någon svartsjuka utan bara kärlek till sina besvärliga småsystrar. Själva donationen medför ju knappast några risker, och om du har förr barn tidigare utan komplikationer är ju riskerna faktiskt inte så stora även om man inte är purung.Hej ståscha och tack för dina kloka ord. // Snöflingan42
crijo skrev 2010-01-12 16:41:30 följande:
Snöflingan: För oss det var en lång mognadsprocess. Vi ville adoptera, vi fick tom medgivande trots mannens ålder (43). Problemet är att jag vill ha ett barn under 3 år och det var omöjligt att lyckas under en 2 årsperiod (medgivandet gäller i 2 år). Jag har funderat mycket över situationen, vad jag vill, varför vill jag vissa saker, hur kan det bli för barnet, osv. Inför ÄD har jag inte haft så många funderingar. MITT BARN (om det nu blir någonting), "end of the story". Om jag var redo att ta emot någon annans barn, att ta emot en cell är ju ingenting att fundera över.
Makima46 skrev 2010-01-10 11:07:09 följande:

Låter som om ni inte är säkra på vad ni egentligen vill.Har själv aldrig haft sådana funderingar när vi skulle göra ÄD.Att själva "ingreppet" om man kan kalla införandet av mikroskopiskt stora embryo för det, innebär inga risker vad jag vet.Att sedan graviditeten kan medföra risker, det kan det nog alltid göra.Jag tror att de etiska frågorna är det stora i er tveksamhet.Och svaret på dem finns hos er själva.Hoppas ni kommer fram till vad som är bäst för er och lycka till!

Makima46, hej och tack för dina ord. Du har helt rätt i att de etiska frågorna är det som bekymrar mig mest. Sedan är jag av naturen lite feg när det gäller fysiska ingrepp men eftersom jag klarat en graviditet innan har jag ju gått igenom en del... jag inser också att det är donatorn som får göra det jobbiga i uppstartsskedet. Angående de risker jag pratar om så är det nog så att jag är mer rädd för att det ska uppstå komplikationer under en graviditet och förlossning när det gäller en äggdonation än om jag hade blivit gravid på naturligt sätt. Vi kommer att komma fram till ett beslut... men det här är en stor sak och inget jag/vi bara kan göra med en axelryckning, det handlar om respekt för det kommande barnet och hur det uppkommit och givetvis stor respekt för det barn vi redan har, men vi vill ju så gärna ha ett syskon och då detta är enda vägen är beslutet egentligen inte så svårt... :) //Snöflingan 42

Snöflingan 42

Äldre 13 Jan 14:18

#12

crijo skrev 2010-01-12 16:41:30 följande:

Snöflingan: För oss det var en lång mognadsprocess. Vi ville adoptera, vi fick tom medgivande trots mannens ålder (43). Problemet är att jag vill ha ett barn under 3 år och det var omöjligt att lyckas under en 2 årsperiod (medgivandet gäller i 2 år). Jag har funderat mycket över situationen, vad jag vill, varför vill jag vissa saker, hur kan det bli för barnet, osv. Inför ÄD har jag inte haft så många funderingar. MITT BARN (om det nu blir någonting), "end of the story". Om jag var redo att ta emot någon annans barn, att ta emot en cell är ju ingenting att fundera över.

Hej crijo och tack för dina ord. Det är just det att mognadsprocessen inte blev så lång från det att vi fick beskedet om att en donator har hittats. Jag har i över 2,5 års tid försökt bli gravid, blivit besviken, gått på olika behandlingar, varit på väg att få IVF men nekades då mitt FSH låg 4 enheter för högt och har varit väldigt ledsen och nere periodvis. Har också varit fylld av skuldkänslor för att jag har tillåtit mig att vara just ledsen över detta, vi har ju faktiskt en guldklimp redan som enligt diverse läkare inte borde ha kunnat bli till.. ;) desto mer älskad bara därför!! Jag och min sambo såg äggdonation som något overkligt och hade mer eller mindre lagt ner allt tills Ava- kliniken hörde av sig i september. Sedan kom donators-beskedet i december... det känns som om vi hade behövt mer tid, inte för att fundera på OM vi vill ha ett barn till men om vi är redo för detta stora... det är trots allt ett mycket mer medvetet beslut och val att få barn så här och ibland känns det lite mer "oärligt" än att adoptera, hoppas ingen tar illa upp, men även om vi har som målsättning att tala om hur det ligger till för nära och kära och självklart för våra barn när de är mogna nog (kanske vid 4-5 år) så funderar jag ändå på hur det här barnet kommer att tänka om hur det blev till och det sista jag vill är att göra livet svårt för ett litet barn. Jag vill också tillägga att anledningen till att vi inte vill adoptera är att det tar för lång tid och i så fall skulle vi ha gjort det för 2,5 år sedan. Det hade varit en fantastisk resa att få vara med om men nu har vi gjort ett annat val. Hoppas allt löser sig för er crijo! //Snöflingan 42

så nervös inför äggdonation

INNEHÅLL