Vi som fått bebis/hade bf i September 2008 del 7

Korv: Jo visst har du helt rätt! Men (ehum...) jag blev ju ENORM ändå så där stämmer din teori inte in på mig. Men känslan är helt annorlunda även på många andra sätt den här gången, nu förstår jag vad alla pratar om när bebisen sparkar på urinblåsan för det gjorde aldrig Molly. Men nu - oh my god vad den får in fullträffar ibland.

Anuya: Åh jag har inte varit inne på fl på hela helgen och igår när jag gick och la mig så tänkte jag på dig och undrade om du låg på ett bb och snusade nyföding. Men tydligen inte! Spännande ändå!

Har haft en hektisk helg, igår träffade jag en kompis som bor i holland i vanliga fall, sen gick jag på stan med min syster och unnade mig (ett par välbehövliga skor bl.a.) och fick lite egentid. Idag har vi haft en städa-tvätta-fixa-förmiddag och på eftermiddagen har vi haft lekdejt med Mollys syssling. En helg med lite av varje kan man säga...

En sak som gnager i mig är att jag ibland känner att jens skulle vilja ha en bättre fru. För det första kan jag vara riktigt usel på att ta tag i mat och kök (men jag har ändå superhöga krav på att det ska vara superstädat och fint, vilket kan skapa en del irritation från båda håll). Vi har inga sysslor som är öronmärkta för någon av oss och vi räknar inte vem som t.ex. dammsög senast. Man gör det som måste göras. För det andra har jens inga vänner med barn, många fortfarande singlar dessutom. Han (och jag) får ju pikar om att han inte "får" gå ut och festa och typ är hårt hållen. Vilket absolut inte är sant, han får gärna gå ut men jag kan tycka att det är jäkligt opassande att komma hem klockan 4 på morgonen och typ kräkas och sen vara uträknad hela dagen efter. Kan man inte gå ut och komma hem lagom onykter vid 2 och vara en pappa och make dan efter? Vi pratar ju om det här såklart och han är definitivt ingen stureplanskille och tycker klubblivet är ganska förutsägbart. Men ibland undrar jag... Han är ute med sina kompisar kanske två-fyra gånger i månaden (kanske nån after work med middag, och nån utekväll). Förlåt för min uppsats men ibland blir jag bara lite osäker. Känns som att jag har tvingat honom att skaffa barn typ. Men jag vet ju att det inte är så... Det är säkert graviditeten som spökar lite och en smula två-barns-ångest. Men det skulle ju vara jättemysigt om någon annan kanske känner pyttelite lika?

Haha, shit det blev nog lite fel. Jag tycker det är roligt när han är ute med sina kompisar. Om han är ute på kvällen 4 gånger i månaden så är max 1 gång en rejäl ute-och-festa-hela-natten grej, resten är kanske nån after work med några öl och lite käk. Men om han går ut på riktigt så kan jag kallt räkna bort honom dan efter och det är så sjukt trist. Jag vet inte vad som har triggat det här, men förra helgen var på fest hos en av hans kompisar (då hade vi barnvakt över natten) och då skulle ju alla ut efteråt när vi skulle hem. Då hade jag sagt innan att jag inte ville att han skulle gå ut (hello! natt utan barn liksom!) och då kände jag mig så tråååkig. Men han protesterade inte. I fredags var han ute och tog en öl och käkade med två kompisar och då gick han hem vid 23 när de andra gasade på. Då kände jag mig också som den tråkiga frun som han skulle hem till. Men Jens klagar inte, han tycker absolut att han är ute tillräckligt. Skulle bara vilja slippa känslan av att jag är hans morsa...

Men tusen tack för alla svar och all respons, nu känns det mycket bättre. Vi är ju faktiskt en familj och det vore ju konstigt om ens man prioriterade bort det för att gå ut och festa. Och det gör han inte, han är faktiskt riktigt bra! Dessutom lagar han all mat och fixar massor med saker.

Idag fyller vår stora tjej 18 månader! Tänk att hon har funnits hos oss i ett och ett halvt år. Lias lilla Ida är född samma dag så ett litet grattis till henne också!

Anya: Bebis?

Vad skönt att Hugo är dagisfrisk nu! Mars är väl en alldeles utmärkt månad att födas i, en liten fisk blir det väl då? Fiskar är softa...

Ja, i ska vaccinera Molly imorgon. Skulle gjort det för en vecka sen men då ringde de hem en sjuk Molly från dagis (hon var inte alls sjuk, bara litet bakslag i dagisvardagen...)

Oj. Påminner mig om den där läskiga albinon i da vinci koden... Men alla namn blir ju liksom fina när de sitter på ett fint barn. Hoho, det var väl enormt diplomatiskt sagt?

Anuya: Hahaha! Låter som en klockren kombo Jag och Jens är vågar (kreativa och veliga medlare) med en känslig jungfru som vi gör allt för att behaga! Minibollen blir väl kräfta tror jag, de har ju ofta känslorna utanpå. Spännande!

Elton är häftigt! Hur många i den genrationen kommer ha koll på Elton John liksom? Mitt kusinbarn heter Winston, det tycker jag också är häftigt.

FörkenM: Men åh du är så grymt BRA!!! Du är ju världens bästa mamma till Edvin och Greta. Edvin vill ju såklart testa er nu när han inte har 100% fokus och snart så förstår han att Greta är där för att stanna och att han är minst lika viktig för er ändå. Greta får ju all uppmräksamhet hon bara kan få, hon får ju mat ock kramar och kärlek och världens bästa familj. Förstår att det är jobbigt, men tiden går och helt plötsligt är du en sån där cool tvåbarnsmamma som man tror har fyra armar.

Däremot ska treåringar inte få cancer. Fy, jag får rysningar på hela kroppen när jag läser sånt. Hoppas hoppas han får må så bra han bara kan under sjukdomen. Fruktansvärt är det i alla fall.

Bay: Jag var också skitnojjig den här gången, särskilt där mellan vecka 10 och 16 ungefär. Det var flera gånger jag var helt övertygad om att jag inte var gravid. Gick inte upp i vikt, ingen mage, inga symptom, ingenting! Med Molly var det så tydligt från början med superömma bröst. Men sen där runt vecka 16 så kände jag tydliga rörelser i magen och efter det har allt bara eskalerat. Det kommer, jag lovar! Men tyvärr är den där oron ett symptom man nog aldrig blir av med. Tror också att allt är precis som det ska där inne, han/hon laddar för att snart bråka med dig! Kram

Anai: Då grattar vi Emil idag tycker jag!