ADHD-mammor rusar vidare i mot och medvind

Ja bra att hoppa över dem om man kan, de är inte snabba!
Men jag tänkte på om hon behöver en elevassistent eller resursperson och inte får det så ska man tydligen kunna överklaga till skolverket. Det ska inte behövas diagnos för att man ska få hjälp, har man behov så har man enligt lagen rätt till hjälp.

Ja oftast är väl lättare att få en resurs om barnet har diagnos, men det är ingen garanti att de får resurs. Man har ju läst om barn med stora problem som blivit utan i tidningen bla. Det hela är väldigt godtyckligt och jag kan på sätt och vis tycka att fler borde göra anmälan till skolverket, hur ska annars denna myndighet veta att det är ett problem? Kanske kan det på sikt medföra ändrade regler och rutiner hur skolan ska handskas med detta? Och en ökad kunskap?   Så länge skolverket tror att allt fungerar och att skolor i regel tar sitt ansvar så lär ju inte de göra någonting, eller hur? 

Vi har en lugn period =)
Det mesta flyter. Måste bara säga det, är så skönt. Nu börjar skolan för oss imorgon igen, vi har ju redan avverkat vårt sportlov. Det är i skolan som det är mest problem nu, tyvärr för där kan man ju knappt påverka heller. Mitt kontrollbehov hade nästan föredragit om problemen var mest på hemmaplan. I alla fall önskar er alla som ska ha erat sportlov den här veckan som kommer ett lugnt sådant. Kram på er!

Samma här. Förut var det ju ofta att de ringde och det HADE hänt något och att jag fick skynda dit och hämta honom för de inte klara av honom. Eller ännu värre ibland hade han rymt å de inte hittade honom. Nu har han ju assistenten som kan gå iväg med honom när det inte fungerar så det är verkligen skönt. Ändå är jag rädd att duscha tex eller dammsuga när han är i skolan för jag är rädd att inte höra telefonen. Och oroar mig som fan hur det kommer bli om de inte på nåt sätt får honom att delta i skolarbetet. Ska han bli tvungen att gå om? Hur många år då, om de inte lyckas lösa problemet? Kommer han klara att få betyg så småningom, och gå gymnasiet? Det är långt till dess men snabbt går det. Nu är snart dags för andra klass och han har gått i skolan i 2 år, och hur bra fungerar det då? Det blir stadigt värre hela tiden.

När I har vart hos sin pappa som för enkelhets skull vägrar ta en konflikt med honom så har han fått lägga sig när han vill (somna framför teven i soffan klockan ett på natten) äta vad han vill (om han vill) får göra precis som han vill och sitta framför teven i kalsongerna hela dagen om det är vad han känner för, slipper göra sina läxor. Detta får ju mig att framstå som en elak häxa sen när han kommer hem och resultatet blir utbrott för varenda grej, varför måste jag, hos pappa måste jag ingenting? Så då slår och sparkar han och skriker på mig i några dagar. Det är alltid trist när samarbetet inte fungerar men speciellt när man har barn som är extra beroende av förutsägbarhet och rutiner.

+ 2 bra dagar i skolan, I har tom suttit med på samlingen! (kors i taket)

I har länge pratat om att han vill spela fotboll lite då och då men det har inte blivit av. Jag undrar också om han klarar det. Ensam är han jätteduktig med bollen (han har inga motoriska svårigheter) men vet inte hur han skulle fungera i ett lag. Simskolan har fungerat dåligt, han lärde sig simma ganska fort och är inte ett dugg rädd för vatten men det tog ändå 3 terminer innan han tog sitt första märke för att han inte kunde göra det han skulle göra när han skulle göra det, om ni fattar vad jag menar.

Fri lek på simskolan har ofta slutat i att han hållit någons huvud under vatten, hoppat i bassängen rakt på någon annan eller liknande. Många gånger har simskoleläraren suckande sagt att det här fungerar inte han kan inte gå kvar, men vi har beslutat oss att försöka en gång till och då har jag verkligen pratat jättemycket med honom innan att nu måste han lyssna på fröken annars får han inte gå kvar. Och så går det bra en gång så får han gå kvar och 2 veckor senare är vi tillbaks på ruta ett igen. Så har det vart hela tiden, inga lösningar fungerar långsiktigt.

Hemma fungerar allt så bra nu, vi har en krysslista, en orm på I's egen begäran, där han får kryssa i när han har gjort det han ska på en dag och han är supermotiverad på de flesta av grejerna. Plötsligt började han göra läxorna också för nu ska han visst gå på chalmers och lära sig konstruera robotar, man kan aldrig börja planera för tidigt. Hur det går i skolan vet jag inte riktigt men vi ska ha utvecklingssamtal på torsdag, han äter tydligen upp pennor på löpande band hade de beklagat sig över iaf. Har själv sett detta och han sitter inte och tuggar lite på pennan som många barn gör, han maler sönder hela pennan med tänderna på 10 sekunder är det verkligen bara småflisor kvar. Så jag förstår att det nog kan gå åt rätt många pennor under en skoldag och att det blir problematiskt. Men det är ju frågan vad man ska göra åt rastlösheten när man måste sitta still, nu springer han ju iaf inte runt då.

Nä nu 2 senaste veckorna har vart så lugnt så jag börjat tänka (som jag ju gärna gör) att det är nog inga problem eller någon diagnos å nu blir nog allt bra. Kände mig tom så lugn att jag tog med honom till affären, och det spårade ur - såklart. Det var inget mirakel som hade skett
Han säger själv att han har svårt med att han känner sig så rastlös hela tiden, inte kan koncentrera sig och glömmer vad han skulle göra hela tiden. Men allt är lugnare kring honom nu, bra nya kompisar som har gott inflytande på honom, elevassistenten som hjälper och hela tiden finns där i skolan och vi har försökt att bara ta det lugnt hemma när vi är lediga så han får vila. Så han mår väl bra just nu =) ingen aggressivitet, förutom om jag får ett ryck att släpa med honom till affären då. Gör inte om det!

Pappan till barnen har inte lyckats ta sig till psykologen som vi väntat i ett år på att få träffa. 3 ggr har hon bokat tid med honom och 3 ggr har han missat den tiden. Eftersom vi har gemensam vårdnad kan hon inte gå vidare med en utredning så länge hon inte får tag på honom så han kan ge ett medgivande att hon får göra det. Nu sist när jag pratade med honom så ville han inte att de skulle göra någon utredning. Så där står vi nu.

Karina09: Vad bra att man kunde låna ljudbok så, det hade jag ingen aning om =)

Min pojk är tillbaks i min säng, igen. Hemska mardrömmar och sen vart det kört. Två månader fick jag ha sängen för mig själv.

Balans i tillvaron? Näe jag är inte det minsta i balans för tillfället och jag har knappt lyckats sova alls sen första mötet med psykologen.... bara grubblar. Och vet ju inte vart detta ska ta vägen försöker vara förberedd på allt, även att hon kanske säger att det bara är vi som misslyckats totalt som föräldrar. Fast en psykolog kanske skulle uttrycka det lite finare.
Kände mig ändå "lugn" och pedagogisk i morse och ringde barnens pappa, och förklarade (igen) varför vi gör denna utredning, att det inte handlar om att snacka ner I på något sätt eller leta fel, vi vill bara förstå honom och hjälpa honom. Sen berättade jag om mitt möte med psykologen, vad hon frågat och vad jag hade berättat och då tyckte han det lät okej. Och psykologen var så förstående mot hans "allergi" mot att göra saker på bestämda tider :-S att hon lämnat hela förmiddagen fri för honom att titta in när det passade, så då gick det. Så nu har han vart där i alla fall och hade börjat gråta när han skulle prata med henne. Det är så lätt att glömma att man inte är ensam om att tycka detta är så jobbigt. Man blir lätt lite självupptagen när man oroar sig mycket själv.
Jo alltså jag har tänkt testa detta med fotbollen, men en kompis sen dagistiden ville också börja fotboll så jag och hans pappa pratade om att de kunde börja tillsammans och han skulle kolla upp vart de kunde börja. Och lämnar man saker åt andra att göra så rinner det ut i sanden. Och själv har jag haft tankarna på andra håll på sistone.

Vad roligt att höra att det fungerar bra för henne =)
Kunde inte låta bli att skratta lite åt det där med att verkligen vara på vänster sida.

Hur har ni förberett era barn att gå till psykologen för att göra tester? Förra gången kunde ju inte I prata så jag sa väl typ bara kom så ska vi gå och leka med tanten lite. Nu vill han nog ha mer information än så. Samtidigt är det lite känsligt, sist vi gick till logopeden vart han förnärmad, "jag KAN prata".

När jag pratade med psykologen innan så hade jag frågat om inte hon kunde träffa honom i skolan på skoltid, han har ju vanan inne att gå till specialpedagog då och då eller gå iväg med assistenten så han hade säkert inte tyckt det var speciellt konstigt att gå iväg med henne en liten stund och göra några test, han är inte det minsta blyg mot nya människor eller så tycker snarare att det är jättekul. Och hon sa att det skulle gå bra att göra det så. Men nu ringde hon och bokade in tid efter skoltid i deras egen lokal (inte skolans). Så då ska vi åka iväg direkt efter skolan ut dit med buss, och I blir alltid åksjuk av buss han kommer inte vara speciellt motiverad att följa med alls tror jag. Han är sån att han springer iväg när han inte vill följa med, och gömmer sig eller vägrar att gå osv.