Brukar era barn va på skilda "humör" hemma vs i skolan? Min son har som 2 sidor, en stökig o en "snäll". När han är den snälle hemma är han den stökige i skolan o tvärtom. Nu har han vart på det smidiga humöret i skolan längre i sträck än nånsin. Men då blir han sju resor värre hemma. Som om han måste jämna ut liksom. Är det nån som har det liknande?
Tack för era svar. Verkar ju som fler har det sådär då mer eller mindre. Här har jag fått för mig att det kanske är att han bara orkar skärpa sig här eller där, o därför blir det så. Igår morse ett typexempel, han var supersmidig på mornen, jättemysig o trevlig, men då får man en tagg i lyckan o kan inte glädja sig i stunden för man vet inte va det innebär för skolan sen. O mkt riktigt hade han vart rörig i skolan igår igen, inte så himla extremt men ändå, mer än på länge. Man vill ju va glad när vi har det trivsamt ihop han o jag men då blir jag antingen orolig om det vart nåt i skolan eller ska bli när han ska dit nästa gång.
Angående fisar o svordomar.
Min son fiser inte med flit o om han skulle fist o man frågar om han fist så tvärnekar han, det är aldrig han.
Svordomar, det är egentligen lite konstigt o oväntat med tanke på att han är den i familjen man kunde förväntat sig det av, men inte. Här är det lillasystern som har snappat upp mitt (jag vet, jag svär, fel av mig) språkbruk o hon använder en del jävlar, på "rätt" ställe. Men sonen säjer egna "finare" svordomar, typ "himla kattskit". Men skolans adhdformulär, där hade de fyllt i att han svär mycket! Vi har inte haft tillfälle o fråga om det ännu, men det känns jättekonstigt för hemma hör vi aldrig ett enda svärord eller fult ord från honom. Bajs är väl det värsta han har sagt typ. Men inte till någon eller som svordom, då har det vart himla kattskit eller liknande.
Jag vet inte men det känns som det kan bero på att jag/vi inte vart så förbjudande just när det har gällt svordomar. Jag tycker själv att om man säjer fan eller jävlar ibland så är det inte hela världen, o det känns som att just det kan ha funkat eftersom han är väldigt svår med nej o förbud, sånt man verkligen är emot det är ju som att han måste trotsa. Eller så, jag vet inte förresten. Jag har vart totalt emot skjutvapen o skjutlekar, o det har han faktiskt respekterat, inför mig iaf. Det är en av de få saker jag verkligen har satt stopp, o han har inte kanske heller haft intresset heller. Oj, jag tänker högt igen märker jag. Men det är så mkt funderingar i huvet ibland så man bara maler på.