Halloj, en allmän fråga - hur länge tog ni progrsteron? Jag är ordinerad Lutinus i 14 dagar efter ET, och jag tycker bara att det känns så kort tid? I förpackningen står det att normal dos är 30 dagar och då blev jag ju såklart stressad. Är på rd 11 idag. Hur känns det nu Sofia när det har gått några dagar?
Jag smygtestade idag. Det blev ett "gravid". Galet.
Tacktack det känns overkligt och jag är livrädd att det riktiga testet som jag ska ta på lördag visar något annat. Ringde Linné häromdagen och berättade om testet samt frågade om proggisarna och de hävdar med bestämdhet att det räcker med 14-dagars dos så idag har jag tagit sista tabletten. Nu nojjar jag såklart för att det ska göra att det skiter sig. Jag är dock övertygad om att det är Trombylen som gjorde susen så att det öht gick vägen. Har fått tid för vul den 28/5.
Sofia: Å så skönt! Jag hade heller aldrig orkat köra en vända till direkt efter. Passa på att vila ut nu! 
Jag trodde att alla stängde till midsommar, men det där lät ju superbra!
Å jag har inte varit inne på evigheter, jag har under de första månaderna av graviditeten mått galet illa och varit mer eller mindre utslagen fram tills nu, i v15 då jag börjar känna mig någorlunda ok. Allt är däremot ok med själva magen vilket ju är huvudsaken och jag har haft mycket färre blödningar den här gången vilket känns otroligt skönt.Har fortfarande svårt att förstå att det är sant dock.
Stort stort grattis till Lapinette! Förstår att det måste kännas overkligt. Nu är han snart hemma hos er! Vilken spännande tid ni har framför er nu! Ser så fram emot att följa er under hösten!
Sofia: total skit med att det inte blev ngt försök före semestern, men som du skriver, nu har du verkligen chans att vila upp och återhämta dig efter det år som varit. Och snart är ni påt igen. Har ni fått nån ny tidsplan?
Hoppas allt är bra med er andra och att ni har en skön sommar!
Vi var på ultraljud igår och allt står inte rätt till med vår bebis. Man såg tecken på grava hjärnskador och med största sannolikhet kommer vi att behöva avbryta graviditeten inom ett par veckor. Hur överlever man nåt sånt kan man undra? Räcker det inte med allt man behövt stå ut med för att bli gravid? Tydligen inte. Sen abort i v 21 ska man vara med om också.
Hade vi inte haft vår son hade jag nog gett upp totalt och hoppat framför tåget eller nåt, men nu finns han tack och lov och livet måste mitt i allt kaos fungera.
Är mest förvirrad nu o och försöker förstå.
Vi kom precis hem efter att ha gjort FVP. Vi får svaret på måndag. De kollade mer ingående idag också, tydligen är det nåt som heter Dandy Walkers syndrom som drabbar en på 25.000. Såklart att det skulle vara vår bebis - som förövrigt är en tjej (vilket var kul att få se om man nu ska se nåt positivt i det hela). Om FVP visar på kromosomavikelser så är hon troligtvis så pass skadad att hon inte skulle klara sig i verkliga livet, är det bara den här DW så kan spannet vara allt från att det inte märks alls till väldigt väldigt skadad och kanske inte ens överleva förlossningen - det kan man inte veta. Så isånafall måste vi besluta oss för om vi vågar chansa eller inte, och det gör vi nog inte. Vi har ju vår son o måste tänka på hur hans liv skulle bli med ett gravt handikappat syskon som skulle kräva 100 fokus. Men det är såna beslut man aldrig skulle behöva ta tycker jag. Nä fy fan säger jag bara.
Tack fina ni. De senaste dagarna har varit fruktansvärda. Vi fick ett första svar på FVP i måndags och det visade inte på några ytterligare avvikelser - vilket ju förstås är bra - men det försvårar beslutet för oss. Resterade kommer om typ en vecka.
Idag var vi på Karolinska och träffade en ultraljudsspecialist som även konsulterade några neurologer. De vill gå vidare med magnetröntgen i nästa vecka för att undersöka ytterligare. Tydligen är det nån "brygga" eller vad det är som ska sitta i lillhjärnan som de först trodde saknades helt. Nu har de hittat den fast den sitter i fel vinkel pga att det är en cysta i vägen. Det är positivt att den finns, men nu ska de utreda vad felvinklingen kan ha för konsekvenser och om det är nåt man kan fixa till eller om det blir en alltför osäker prognos. Galet att de kan se allt det där på ultraljud.
Parallellt med detta har vi ansökt om ett avbrytande hos Socialstyrelsen så får vi negativt besked i nästa vecka så går det fort sen.
Det är på nåt sätt som om det inte är oss det händer. Första dagarna var jag totalt knäckt, nu är jag i något märkligt töcken. Vi kan ju inte påverka någonting. Bara vänta 
I förrgår föddes vår flicka i v 22 
Det visade sig att det fanns två stora avvikelser i hennes lillhjärna som tillsammans gjorde att hon med största sannolikhet skulle få väldigt svåra handikapp om hon skulle födas. Vi har träffat många specialister under de senaste veckorna och på "slutmötet" förra fredagen sa samtliga att de själva hade valt att avbryta om det varit deras eget barn även om de ju inte fick tala om för oss vad vi skulle göra.
Det känns fortfarande som om att jag är med i en film - jag står utanför och tittar på allt det här men förstår inte riktigt vad som händer. Hon var så liten och såg så perfekt ut. Svårt att förstå att hon var så sjuk på insidan.Vi satt med henne en lång stund innan vi sa hej då. Hon fick med sig en filt och en likadan snutte-ko som vår son har när han ska sova. Vi kommer att ge henne en gravplats som vi ska göra fin, och som vi ska pyssla om precis som vi skulle ha gjort om hon fått komma till oss på riktigt.Hon är ju vår dotter även om hon bara är med på avstånd.
Det gör så fruktansvärt ont.
Å Lapinette det är inte alls fel!! Om det är något som behövs just nu så är det glada nyheter. Stort, stort grattis till er! Så fantastiskt spännande! Vet ni vilken dag ni kommer att få träffa er son? Hur länge blir ni borta? Ser fram emot att få höra allt när ni är tillbaka igen. Nu ÄR ni en familj!
Tack fina ni för ert stöd. Det är sjukt jobbigt allting. Man har ju dock blivit ganska luttrad av alla bakslag genom åren och erfarenheten har lärt mig att det BLIR bättre med tiden även om det inte känns så just nu. Ska man vara lite bitter får man väl säga att det var ett kasst val av Linnékliniken att välja att sätta tillbaka just det här ägget. De hade 4 att välja mellan och de valde det här. Fast på något sjukt sätt så hade jag inte velat vara utan det heller. Kan inte förklara riktigt. Hon är ju vår dotter nu liksom även om hon inte finns med oss längre.
Många kramar!
Heja Sofia! Undrade just hur det gått för dig. Nu jädrar håller vi tummarna för att det går hela vägen. Vilka mediciner tar du nu? Stort grattis!!!!
Vilken vecka är du i?
Här är det fortsatt misär. Har såklart fått komplikationer - livmodern drar inte ihop sig som den ska och det är rester kvar plus att min kropp fått för sig att kicka igång en sjuhelsikes foglossning såhär när bebisen inte längre finns kvar. Gyn antar att det beror på de rester som är kvar att hormonhalten fortfarande är såpass hög att kroppen inte fattar att den inte är gravid längre - därav foglossningen. Det var ju typ i v 23 det slog till förra grav så det stämmer tidsmässigt. Är galet less på allt som har med graviditeter att göra, och just nu känns det som om vi aldrig kommer att orka försöka igen - men jag vet ju att jag kommer att vara på´t igen om några månader....Linnékliniken har iallafall varit super mitt i allting. Eftersom vi köpte ett trepack var jag stressad över att vi inte skulle "hinna" köra våra försök inom de 1,5 åren nu när vi redan förlorat 6 månader och man ju inte vet hur lång tid det tar att kroppen blir normal efter det här - men de har gett oss fria händer att återkomma när vi känner oss redo vilket känns bra.
Hur har ni andra det?
Å stort grattis till Lapinette!! Så fantastiskt det måste kännas. Den där känslan när man spanar på den där lilla figuren som ligger och sover i sin säng, känslan av overklighet över att det faktiskt är MITT barn. Galet. Jag kan däremot föreställa mig mardrömsflygningen :-O Vi hade en liknande upplevelse när sonen var 5 månader - vi har fortfarande inte vågat flyga efter det :-S
Stor varm kram och njut av varandra nu! Hur funkar det med föräldraledighet vid adoption? Har ni längre gemensam ledig tid än de tio dagarna man normalt har?
Håller tumme för Sofia på VULet imorgon!
Hur känns det nu Lapinette?
Ang att alla går till SH så vet jag att de haft flera pensionsavgångar där - sen kanske de betalar bättre?! 
Om jag jämför SH med CvL så tycker jag att vi fått bättre "service" på CvL men det kanske också är för att man är äldre, visare (bittrare?!) och ställer mer krav än för de 7 år sedan då jag började hänga på SH. Det är ju sjukt egentligen när man tänker efter hur mycket TID av ens bästa år i livet man lagt ner på detta. Äh just nu är jag bara bitter så jag slutar skriva nu
Kram på er!
Grattis Sofia! Så skönt. Försök att njuta nu! Det - om något - har jag lärt mig av den här erfarenheten. Sedan den dag vi fick veta att det var något fel på Peggy och fram till den dag vi avbröt graviditeten så njöt jag verkligen varje dag av varenda liten sak som hade med henne att göra. Varenda liten krämpa, varenda illamående, varenda spark. Först när jag visste att det skulle ta slut (för det fattade jag ju direkt vid RULet) släppte jag verkligen efter och njöt av henne. Vid nästa graviditet - om man nu kommer dit - så ska jag ta mig tusan njuta direkt. För de där veckorna jag njöt var rätt trevliga trots allt runtomkring.
Lapinette: Å det låter galet mysigt. Underbart för er Hur gammal exakt är han nu?
Ego: Har varit inne på skrapning. Givetvis började jag blöda ännu mera och - tada - det fanns fortfarande rester kvar. Mitt underliv är bevisligen inte min starka sida. Fast det visste jag ju förstås redan. Nu hoppas jagdock att det ska vara nog.
Tack fina ni för ert stöd. Jag lever. Det är ju konstigt men på nåt sätt så tar man sig upp igen. Jag är fortfarande sjukskriven 50% men för varje dag så blir det lite bättre. Vi har haft gravsättning för vår lilla Peggy. Hon har fått en fin plats i barnkvarteret på Skogskyrkogården. Där har hon fullt med små kompisar - och det känns "bra" eller vad man nu ska säga. Då vet vi att hon inte är ensam och inte vi heller. Det finns flera föräldrar som vi. Flera gånger när jag varit där och hälsat på Peggy har jag stött på andra som också varit där hos sina små. Fy alltså.
Hursomhelst, vi har kommit så långt nu att vi bokat in ett möte med CvL i december för att prata om hur vi ska gå vidare. Vi vill köra igång igen i vår och då börja med ett av våra nedfrysta embryon, men frågan är om vi behöver göra några kompletterande utredningar etc iom det som hände nu. De säger ju att detta enbart handlade om otur men vi vill gärna vara 100% säkra. Man är väl galen som hoppar på´t igen, men längtan efter att bli fler är så stark - ja ni vet ju själva.
Hur har ni andra det?
Kramar!!!
Hej på er. Jag testade precis positivt
. Vet inte vad jag ska säga. Bli överlycklig eller lägga in mig på psykakuten? Jag har haft mens en gång sedan förlossningen, och nu när den inte kom som den skulle så tänkte jag att det berodde på att kroppen inte stabiliserat sig än. Min man tyckte att jag skulle ta ett test, jag suckade och tyckte att han var löjlig men gick med på det. Och det blev positivt. Ja jag säger då det. Tror att jag är i vecka 6 nu.
Är inte livet bra konstigt? Långlång väg kvar såklart tills man vet att det verkligen blir något, men kanske är detta kroppens sätt att säga att livet går vidare?
Hej alla hur har ni det? Hoppas jul/nyår varit fina!
Jag är fortfarande i någon slags undantagstillstånd eller vad man nu ska kalla det. Förstår fortfarande inte riktigt vad som hänt och kan inte riktigt ta in det, men jag är fortfarande gravid iallafall Går in i v 14 idag. Förra veckan gjorde vi KUB som såg bra ut - 1/20000. Nästa vecka ska vi göra ett tidigt rutinultraljud för att gå igenom hela bebisen - kolla hjärna, hjärta etc - ja egentligen allt som man gör vid ett vanligt RUL fast vi gör det nu och med en specialistläkare. Vi får väldigt fint stöd från specmödravården och jag har samma läkarteam runt mig som jag hade i höstas vilket känns tryggt. Om nu allt ser bra ut - då kanske man vågar hoppas lite grann. Jag går också kvar hos kuratorn vilket är ett stort stöd.
Lapinette: Det låter som om att ni fått en riktigt fin liten kille Vad mysigt ni verkar ha det!
Sofia: Vilken vecka är du i nu och när är bf? Allt bra fortfarande?
Det är som om att varje gång jag skriver här så har jag antingen extremt positiva eller extremt negativa saker att komma med. Igår gjorde vi screening på nya bebisen.
Den har exakt samma avvikelse som Peggy hade - dvs ingen lillhjärna utan bara ett stort vätskefyllt hål. Jag vet inte vad jag ska säga. De sa i höstas att vi var en på 25.000, att detta var något som "bara hände" och att det inte berodde på oss. Men att detta en på 25.000 händer samma par två gånger - det köper jag inte. Alldeles uppenbarligen är det något med oss, och antagligen är det pga detta något som jag fått mina mf/haft svårt att bli gravid tidigare (i kombination med endo och TNF-Alfa då...) Kroppen har väl känt att det varit något som varit fel och stött bort det, men nu när jag proppar i mig Trombyl så stannar det kvar. Att vi lyckades med vår son måste ha varit ett mirakel.
Så - nu lär det bli avbryt i nästa vecka, v 16 den här gången vilket ju är "bättre" är 22, men fy alltså säger jag bara. Vi fick tid hos ytterligare specialister på KS på torsdag, men mest för att bekräfta det vi och läkaren redan sett.
Vilken total skit. Och så onödigt. Är detta nästa fas i den här barnkarusellen? Först så BLIR man inte gravid på 6-7 år och sedan helst plötsligt så börjar man att bli det - och då har man nåt jäkla GENFEL?! Jag är så arg just nu.
Hej. Förra veckan föddes vår lille son i v 18 Nu har vi två små änglabarn som inom kort kommer att få dela gravplats med varandra. När vi har fått obduktionsresultaten av sonen ska vi påbörja en genetisk utredning på KS för att se om de kan hitta felet, men arbetshypotesen just nu är att orsaken till att det blivit såhär är att vi båda bär på någon slags autosomalt recessivt anlag som var och en för sig inte gör någon skada - men som ihop ger 25% per graviditet att ge ett skadat barn. Har vi tur, och de hittar de exakta markörerna för själva genfelet, kan vi få hjälp att bli gravida genom pgd - dvs att man gör IVF och före ET dna-testar embryona så att man säkerställer att man återinför ett friskt embryo.
Just nu är jag utled på allt vad bebisar och graviditeter heter, men eftersom allt tar sån evinnerlig tid i den här världen lär jag väl ha fått upp motivationen igen när/om det väl blir dags att försöka igen. Frågan är väl när man ska sätta stopp. När man ska inse hur många år man lagt ner på allt detta.
Äh, jag är bara negativ just nu. Hur är det med er andra? Någon som har några mer upplyftande nyheter?
Kram från mig!
Hej på er,
en liten uppdatering från mig. Jag mår ok. Vi är gång med en genetisk utredning nu som beräknas vara klar i december nån gång. Lite beroende på hur det går får vi sedan veta om vi kan vara aktuella för pdg eller inte men jag är inte så lockad.
Parallellt med detta har vi gått föräldrautbildning inför adoption och kommer inom kort att påbörja en medgivandeutredning hos soc . Vi vill gärna ha ett till barn och känner - framför allt jag - att priset för att få ett biologiskt barn till kanske faktiskt är för högt. Jag är inte det mista sugen på att vara gravid igen, genomgå femtioelva behandlingar, få ångest och panik samt riskera att förlora ytterligare ett barn. Vi är öppna för att adoptera och börjar nog faktiskt mer och mer luta åt att det kanske blir så. Jag inser såklart att vägen dit är lång och krokig den också - men det är åtminstone något NYTT. Som inte innebär att min kropp blir ännu mer sliten än den redan är.
Lapinette: Härligt med ett så litet dagis!! Tror att det är en jättebra start.
Sofia: Hur har det gått för dig?