Dödsstraff - för eller emot? Varför?

Jag brukar vara mot, men jag kan väl vara för den här gången.

Resonemanget haltar: Antingen är det fel att spärra in någon, eller så är det rätt. Så ska vi straffa Josef Fritz (vi kan bortse från de sexuella övergreppen), och i så fall hur?

Det finns ingen inneboende inkonsekvens i att vara mot mord men för dödsstraff; det senare rättfärdigas i kraft av att det utdöms av staten som straff för vissa begångna handlingar. Det kategoriska imperativet står ohotat.

Visst, men jag uppfattade det som om du menade att motstånd till mord logiskt implicerar motstånd till dödsstraff ( i alla fall om man går efter det kategoriska imperativet). Jag menar:

1. Detta är i så fall en invändning som går att applicera på i princip alla former av straff.

2. Det stämmer inte att det kategoriska imperativet har de konsekvenser du hävdar. Det är endast i en mycket snäv tolkning som mord och dödsstraff är samma handling och därmed föremål för samma maxim. Och om vi går till Kant själv så sa han tvärtom att vi har en moralisk plikt att avrätta mördare, så han tolkade i varje fall inte det kategoriska imperativet på samma sätt som du.

Ja, man kan ju alltid argumentera för att mord och dödsstraff är samma typ av handling, men man ska nog inte räkna med att få med sig fler än de som redan håller med.

Angående Kant så är jag långt ifrån någon expert, men jag har i alla fall läst "Grundläggning av sedernas metafysik". Det är här han presenterar sitt kategoriska imperativ, och resonemanget kring det.

Fast det är inte nödvändigt så att man rättfärdigar straff enbart (eller ens delvis) på grund av att de minskar brottsligheten. Tvärtom ligger det något suspekt i att straff handlar om att använda människor som medel för att avskräcka andra från att begå brott.

Personligen tycker jag straffrätt baserad på retributiv rättvisa låter mer sympatiskt. Och där skulle man kunna försvara dödsstraff oavsett vilka konsekvenser det har på brottsligheten i stort.

Det behöver man naturligtvis inte räkna med. Du presenterade dock ett argument som låg till grund för denna din åsikt, och jag pekade på vad jag ansåg vara brister i detta.

Man kan väl enklast översätta det med att man straffas för att man förtjänar det. I kraft av att man begått en kriminell handling förtjänar man ett visst straff. Straffet bör då rimligen stå i proportion med brottets allvar.

Vulgärtolkningen av retributiv rättvisa är vedergällning eller hämnd. Men det är inte så begreppet ska tolkas. En fördel med denna typ av straffteori är att kriminella ses som personer och mål i sig själva, inte medel för att uppnå andra mål.

1. Är det möjligt att en oskyldig person döms till fängelse?

2. Är det möjligt att reversera tiden?

Självklart inser jag att ett felaktigt fängelsestraff kan kompenseras med andra medel, men det förutsätter att det felaktigt utdömda straffet över huvud taget upptäcks. Detta är uppenbart inte givet. Vilket straffsystem vi än väljer kommer vi alltså få acceptera att oskyldiga blir lidande. Frågan är då varför just dödsstraffet ideligen får klä skott för en invändning som torde vara giltig för alla typer av straff.

Min poäng är att om det är rättfärdigat att döma skyldiga till döden (vilket givetvis inte är självklart) så anser jag att invändningen om de oskyldigt dömda är tämligen klen.

Men varför, ur ett praktiskt perspektiv, går gränsen just mellan fängelsestraff och dödsstraff? Varför inte mellan 15 års fängelse och 5 år? Eller mellan 5 år och 1 år. Eller mellan...? Ja, du förstår nog principen.

Jag trodde vi förde en diskussion. Om jag misstog mig ber jag om ursäkt för detta. Vad gäller filosofilexikonet visste jag inte ens att något sådant var möjligt.

Du har naturligtvis rätt, men jag får det fortfarande till en gradskillnad. Det är illa att oskyldig bli dömd till ett års fängelse, värre att bli det till 15 år, och värst att bli avrättad. Det ligger något subjektivt i att dra gränsen just mellan fängelsestraff och dödsstraff, även om jag har förståelse för varför man gör det.

Och visst är det lättare att kompensera en levande person, men som sagt behöver den felaktiga domen aldrig upptäckas.