Män och känslor?

Jag har egentligen inte haft så stora problem med att visa känslor, även om jag inte gör det ofta, eller att folk visar känslor i min närhet. För det är det som är problemet med, hur man förhåller sig till när andra visar känslor.

Det är väl samhällsnormer antar jag, vi(om jag får lov att generalisera lite) är inte lika ömsinta som kvinnor, och när vi är det så är det ofta något som vi reserverar till våra barn och partners, det innebär att vi då har problem med att svara upp till när våra polare är sårbara, att visa ömsinthet eller omtanke till en polare som är i en sorgeperiod blir då en obekväm situation, för båda två.

Sedan så skall man ju ha klart för sig att alla inte vill att man lägger sig i. Vissa fixar det bäst på egen hand och vill helst bara att saker skall flyta på som vanligt, och det är inget fel med det. Whatever works liksom. 

Jag är ganska lätt att tjöta med antar jag för det brukar bli så att vänner snackar med mig om det är något som dom grubblar över eller sorgeperioder(förhållande som går åt pipan, släktingar som dör osv). Men som jag nämnde ovan många blir obekväma av att visa sig sårbar och av att se andra vara sårbara, även om det bara är i en övergångsperiod. Eftersom det är naturligt för mig så blir det inte en obkväm situation för varken mig eller kompisar att prata ut om saker.

Att det är ett samhällsproblem skall icke ignoreras dock. Kolla på självmordsstatistiken till exempel. Unga män dominerar totalt och det är antagligen för att tjejer har lättare att söka vård eller få hjälp från vänner, familj och bekanta.