Män och känslor?

Rätt många brukar visa känslor när de blir fulla.Då släpper hämningarna.

Sant är att vi har hört att ojkar inte gråter...
Varför vete f-n?
Av någon anledning så kan vi (män i almänhet) oftast inte riktigt hantera andra mäns känslor vi sitter och trycker på vår rädsla att blotta oss inför andra och tror att de skall reta oss precis som när vi gick i trean.
Om vi skulle lära oss att precis som kvinnorna sitta ner och prata om känslor så kommer vi att klara oss bra mycket bättre när det kommer stora hinder ivägen för oss.
jag vill visa mina känslor öppet och skäms inte för att göra det heller!

Jag tror att det råder något slags tabu "från förr i tiden" att män är hårda, starka och modiga hanar som inte visar svaghet. Att prata om känslor var larv, töntigt och gay så jag tror att den här bilden av manlighet att fortsatt att hävda sig genom tidens gång.

Tyvärr stämmer väl det som Guru13 sa, att hämningarna släpper när fyllan kommer. Iaf vad den allmänna bilden men tror ändå att det är mer och mer en myt, att män kan prata om sina känslor lika bra som kvinnor. Så fram med det, släpp på myten att män inte kan gråta och visa sina känslor och helt rätt som lovespappa säger, skäms inte för att göra det heller, hur ska vi annars visa för vår omvärld hur vi mår och tänker.

Väl talat sixwater!

Gäller att skaffa sig ett bättre umgänge än machomän. Låt machomän umgås med machomän. Machoman i min värld innebär en egoistisk tönt och lika eftersträvansvärt som att kleta bajs i ansiktet. Skulle aldrig släppa in en sån i min vänskapskrets. Riktiga män och kvinnor i min värld är folk som är ärliga, som har en sund verklighetsuppfattning och som försöker bygga något positivt. Riktiga människor i vänskapskretsen kan man förmedla känslor utan att skämmas, eftersom det ligger en grund för känslornas existens.

Bra skrivet Flame!
Tror alla tycker det är svårt att prata om känslor så antingen övar man och blir bättre eller så över man inte och e fortfarande kass på det:)

-> Flame

Vad är en machoman för dig? Du skriver egoistisk tönt men det är inte så beskrivande, bara en personlig värdering som du gjort av den personens beteende eler sätt att vara.

Är helt enkelt nyfiken. Macho kan innebära så enormt mycket. Är det en man som är självsäker nog att han kan tala om sina känslor? Eller en "vekling" som låtsas vara man men som innerst inne är en liten osäker pöjk?

Jag personligen tycker det förstnämnda. Macho är att hämta sina barn på dagis. Macho är att ta pappaledigt och sköta tvätten hemma och ha maten färdig när frun kommer hem efter en lång arbetsdag. Macho är bl a inte att hota andra män som är mindre i krogkön. Macho är att backa när nån annan muckr för att man vet innerst inne att man kan ge den på nöten.vidare så är det bl a inte att kunna sitta längt i bastun vid en tävling med polarna (trots att jag alltid med mina finska gener vinner de tävlingarna.. ).

För att återkoppla till TS så har jag personeligen kanonsvårt för att gråta. Vet inte varför. Inget jag försöker hindra men så har det blivit. tror jag har gråtit 3 gånger de senaste 20 åren. 2 vid bortgång av nära anhörig. Kanske är det min uppfostrans fel, vad vet jag.

Dock kan jag visa andra känslor obehindrat. Har ett riktigt hett temperament men är å andra sidan känd för mitt goda humör och leende dagligdax så att säga.

Gott nytt år allihop!

Skillnaden mellan män och kvinnor när det kommer till känslor, är inte att män inte har känslor eller inte visar dem. De gör det bara på olika sätt.

Man ska vara försiktig så man inte hävdar att män inte visar känslor, inte talar om känslor osv. bara för att de gör det på andra sätt än kvinnor.  Vem säger att kvinnors sätt att hantera känslor är det bästa sättet för män att hantera känslor?

Respektera männen för att de visar känslor på deras sätt i stället för att kräva att män ska bete sig som kvinnor. Det är väl ingen som kräver att kvinnor ska hantera känslor på samma sätt som män.

Att tala om hur 'riktiga' människor beter sig, hur 'riktiga' män ska vara och liknande är bara larvigt. Folk är olika och det tycker jag ska man respektera i stället för att kräva att alla ska vara som man själv tycker är 'riktigt'.

Bra sagt !!

Alla är vi unika på vårt sätt och som Gnagarn sa det e macho kunna hämta barnen och ta hand om hemmet med allt vad det innebär. Men är ju så vad man själv tycker, Det är ju ens egna åsikter som är viktigast när det kommer till kritan , Så länge man trivs med en själv och din omgivning gör det..Så är allt bra. Varför försöka passa in i nån mall..Alla är vi speciella och unika..

/Thomas

Själv är det förknippat med skuld för mig att visa aggressioner men även andra starka känsloyttringar såsom gråt. Jag har lärt mig att gråta inför min fästmö och kan till och med ha svårt att torka ögonvråna när jag ser på TV, haha. Tur att kvinna är gravid nu så att man inte gråter mest i hushållet. Skulle jag gråta inför andra, speciellt män, skulle jag framstå som en särling utan like.

Jag kan tänka mig att man blir itutad från barnsben att alla starka känslor ska tryckas ner. När man blir arg för man negativ respons och när man blir ledsen och kanske vill vara själv ett tag får man en massa uppmärksamhet. Följden blir att inte visa känslor, för då får man uppmärksamhet man inte vill ha vid tillfället.

Att visa känslor är ju att visa vad man tycker och det är ju lite som att vara naken, utan skydd. Få vuxna, speciellt män, klarar av att visa sig utan dessa skydd, man vill visa sig stark och inte sårbar. Jag tror inte kvinnor ser det som speciellt attraktivt med män som står och gråter på öppen gata, "Åh, han kan visa sina känslor han". Nä, men däremot vill de vara en nära nog så att man i deras närhet kan visa känslor, speciellt då gråt förstås, och att de då kan stötta och ta hand om en.

En av de starkare upplevelserna i mitt liv var när min far grät mot min axel när hans mamma gått bort. Det är den enda gången jag sett honom gråta och jag har aldrig varit honom så nära som jag var då. Jag kände mig otroligt speciell vid det tillfället och min relation till honom blev ännu bättre av det.

Min erfarenhet är att när nån frågar hur man mår, ska man svara "jo det är bra", oavsett hur man mår. Folk frågar, men vill egentligen inte veta.
Som man ska man bita ihop, och härda ut, hålla saker inom sig.
När jag har pratat med folk, läs kvinnor, om problem, så har jag fått höra att det finns de som har det värre, jag är överkänslig, förstorar upp saker, och de har jämfört med sina problem.
Inte riktigt det man vill höra just då.
Saker som jag upplever som jobbiga kanske nån annan tycker är en bagatell.
När jag lyssnar på deras problem så försöker jag vara stöttande, ge sympati.

Jag tror att alla är olika. De största problemen som jag har är de motsatta. Mitt största behov är att få vara ifred och komma ikapp livet ibland, dvs att just slippa tala om känslor hela tiden.

Jag tycker det är jobbigt när en kvinna utgår ifrån sig själv och antar att något är fel, bara för att jag vill ha lugn och ro och slippa prata. Något som jag faktiskt behöver väldigt ofta.

Jag tänkte på två saker: 1) att man visst kan ha bra kontakt med sitt känsloliv utan att för den skull vara tvungen att just prata om dem hela tiden. Det går utmärkt att visa sina känslor utan att säga så mycket. Jag upplever ibland att kvinnorna i min närhet pratar för mycket om hur de känner och varför. Ja, det är skitjobbigt ibland att ha horder av småbarn som ställer jättehöga krav och som stör ens nattsömn, och det gör att man blir lättirriterad och får drunkningskänslor, men inte måste vi alltid sitta och älta detta ämne timme ut och timme in. Vad är det som säger att just utdraget prat är det korrekta sättet att hantera känslor? Man kan gå ett varv i skogen. Man kan ta sätta sig framför datorn och programmera någonting väldigt vackert. Man kan ta en kopp te tillsammans i tystnad och titta ut genom fönstret på regnet. Man kan säga vad det är som är fel och böla okontrollerat i någon minut.
2) På 1700-talet ansågs det åtminstone i överklassen vara manligt att kunna klämma fram en tår vid rätt tillfälle, om man blev offentligt förolämpad, t.ex.

Jag har egentligen inte haft så stora problem med att visa känslor, även om jag inte gör det ofta, eller att folk visar känslor i min närhet. För det är det som är problemet med, hur man förhåller sig till när andra visar känslor.

Det är väl samhällsnormer antar jag, vi(om jag får lov att generalisera lite) är inte lika ömsinta som kvinnor, och när vi är det så är det ofta något som vi reserverar till våra barn och partners, det innebär att vi då har problem med att svara upp till när våra polare är sårbara, att visa ömsinthet eller omtanke till en polare som är i en sorgeperiod blir då en obekväm situation, för båda två.

Sedan så skall man ju ha klart för sig att alla inte vill att man lägger sig i. Vissa fixar det bäst på egen hand och vill helst bara att saker skall flyta på som vanligt, och det är inget fel med det. Whatever works liksom. 

Jag är ganska lätt att tjöta med antar jag för det brukar bli så att vänner snackar med mig om det är något som dom grubblar över eller sorgeperioder(förhållande som går åt pipan, släktingar som dör osv). Men som jag nämnde ovan många blir obekväma av att visa sig sårbar och av att se andra vara sårbara, även om det bara är i en övergångsperiod. Eftersom det är naturligt för mig så blir det inte en obkväm situation för varken mig eller kompisar att prata ut om saker.

Att det är ett samhällsproblem skall icke ignoreras dock. Kolla på självmordsstatistiken till exempel. Unga män dominerar totalt och det är antagligen för att tjejer har lättare att söka vård eller få hjälp från vänner, familj och bekanta.

Vart nyligen pappa till mitt första barn, och under hela graviditeten fick jag höra av släkten att "nu när du ska bli pappa måste du bli stark o inte visa dina svagheter framför ditt barn o tjej" .. Verkar vara så fruktansvärt inrotat att vi inte ska visa tårar eller frustration, bara vara starka o neutrala.. Men vad ger vi egentligen för signaler till våra barn isåfall..

Själv så har ja alltid tyckt att de är bra att prata om sina känslor, dela med sig till sin flickvän, dels så man själv kan processera dom och gå vidare i livet o dels så de inte ska ligga på insidan o bubbla tills de rinner över. Delar även med mig till -vissa- killkompisar, dom som jag känner klarar av de o inte är nån macho-iskall-kille.

Nu när min son är född känner jag ännu starkare hur viktigt de är för mig att visa mina känslor, att kunna prata om dom med min son, så att han själv kan bli stabil och balanserat i sitt egna känsloliv. Att prata om HANS känslor, att de dom uppmärksamhet och diskutera kring dom är nog de viktigaste jag som far känner jag kan ge honom. Alternativet är ju att ist ignorera hans känslor o säga "sluta, män gråter inte" .. Vilket i längden bara skapar klyftor mellan far o son/dotter.

Jag ser inte ner på någon bara för att han gråter. Däremot förväntar jag mig att folk kan ta sig samman och göra det som måste göras, med eller utan gråt. I alla fall en man. Det kravet ställer jag på mig själv, och det har inte varit negativt hittills.