Homoadoption?

Jag tror att det handlar om individerna. Två homosexuella föräldrar kan vara bättre föräldrar än två heterosexuella föräldrar.

Självklart! Är själv uppvuxen med en homosexuell pappa (biologisk) och skulle inte velat ha det anorunda. Nu har jag en mamma också men jag har bot med pappa. Han har varit ganska öppet homosexuell och jag har aldrig stött på de komplikationer som många verkar vara rädda för tex mobbning...

Varför inte?

Är väl bara bra om det blir vanligt, då lär ju ev mobbing minska och samhället acceptera det mer.

Ingen vuxen (homosexuell eller ej!) har "rätt till barn" (att adoptera)!
Jag saknar därför svarsalternativet: Barn har rätt till kärleksfulla föräldrar, om de är homosexuella eller ej är av underordnad betydelse!

en glad skrev 2009-12-02 21:37:52 följande:

Jag tyckte "varför inte" alternativet låg närmast den åsikten...

Jaaa, för mig är det självklart. Och frågar man ett barnhemsbarn om han/hon vill komma till ett hem fyllt av kärlek, trygghet, får gå i skolan mm, så tror jag inte det barnet är så petigt med om det blir 2 mammor eller 2 pappor...

Och för de som då påstår att det inte blir rätt, att de inte får någon manlig respektive kvinnlig förebild - vad har de barnen idag då???? Ingetdera...

Det finns så otroligt mycket barn som behöver ett hem - låt då de som vill, kan och är lämpliga MÄNNISKOR få ta hand om dem!

Fast idag är det sanningen närmast att det är stor konkurrens om de få barn som är efterfrågade och går att adoptera ute i världen. Det innebär att ursprungsländerna väljer de föräldrar de anser bäst - och därmed faller bl.a. ensamstående och homofamiljer bort!

Röstade Varför inte? eftersom homosexuella inte har någon rätt till barn. Det har förstås inte heterosexuella heller. Är däremot övertygad om att föräldraförmågan inte sitter i den sexuella läggningen.

Röstade Självklart, och tolkar "lika stor rätt" som att om det finns en rätt så är den lika. Lika rätt till insemination, hemutredning osv. Ingen har absolut rätt till barn oavsett läggning men det tror jag inte frågeställaren menade heller.

Jag tycker som svar på era inlägg att homosexuella har samma rätt som alla andra föräldrar att få chansen att få barn varesig det är genom adoption eller insemination. Sen ska dem ju prövas på samma sätt som alla andra om de är lämpliga som _människor_. Man ska inte alls tänka på dem som homosexuella utan som människor som vill ha barn.

Precis min reaktion med!

en glad skrev 2009-12-02 21:37:52 följande:

Ah, förlåt att jag reagerade innan jag läst hela tråden... Då förstår jag hur du menar och svarar det första alternativet

Hur vet du att det finns få barn som behöver ett hem? Så låter det ju inte när man ser dokumentärer och annat om barnhem..
Små, friska bebisar kanske de slåss om, men knappast de äldre barnen och inte heller de med handikapp. De blir ofta lämnade kvar tills de antingen dör eller är stora nog att hamna på gatan..

Och även om länderna väljer bort ensamstående och homofamiljer så tycker jag att det är fel.

Det finns många barn som behöver ett hem. Det betyder inte att alla dessa barn är möjliga att adoptera.
I en del länder är administrationen och lagstiftningen så bristfällig att det inte går att genomföra adoptioner på ett rättssäkert sätt. En del av de "övergivna" barnen har föräldrar eller andra släktingar i livet. Även om dessa inte klarar att ta hand om barnet betyder det inte att barnen går att adoptera.

Så faktum är att det finns fler väntande föräldrar än det finns barn som går att adoptera. Små friska bebisar har, som du skriver, lättast att få ny familj men även s k SN-barn (Special Need) hittar ganska lätt nya familjer.

Nej, så uppfattade jag inte heller frågeställaren.

Det var ju ändå ganska upplyftande!
Tack för ditt svar!  

Tyvärr är det ju inte bara upplyftande. Precis som VNmamma skriver finns det gott om barn som egentligen skulle behöva ett hem, men som bor i ett land där det inte är möjligt att adoptera. Vissa länder ser det som en prestigeförlust att inte kunna ta hand om "sina" barn och tillåter därför inte utlänningar att adoptera, oavsett hur många barn som väntar på barnhemmen. En del muslimska länder tolkar sin religiösa lag som att adoptioner är en omöjlighet, man kan inte tillhöra en annan familj än den man fötts in i, och det gör förstås att man inte kan adoptera barn från de länderna. Sedan finns det länder som pga krig eller fattigdom helt enkelt inte har resurser att bedriva adoption. Det finns ingen möjlighet att avgöra vilka barn som är permanent föräldralösa och vilka som bara tillfälligt skiljts från sina föräldrar. Slutligen har vi länderna där korruptionen är så stor att de flesta utländska adoptionsorganisationer avstår från att arbeta där. Svenska organisationer får inte auktorisation för sådana länder. Men det betyder ju inte att det saknas föräldralösa barn i de länderna.

Och så har vi även de barn som inte är tillräckligt "attraktiva". Det har hänt mycket på den punkten. När vi adopterade, för 5,5 år sedan, ansågs vi lite "vågade" som bad om medgivande för att få adoptera ett barn som ej fyllt två. "Va, ska ni inte ha en baby?". När det sedan blev en flicka med ett lättare hjärtfel och några andra små skavanker så trodde väl en och annan att vi inte var riktigt kloka. Numera är de flesta inne på att barnet kan vara både två, tre och kanske fem-sex år. Barn med vår dotters diagnoser är det i stort sett slagsmål om. Många väljer att adoptera barn som behöver ganska besvärliga operationer eller med sjukdomar som kräver livslång behandling. Men faktum kvarstår att barn som kommit upp i skolåldern har svårt att få familj. Likaså barn med exempelvis HIV-smitta (och de är många i vissa länder). Jag säger inget om det. Jag skulle själv tveka att adoptera en 8-åring med HIV, men det är ju helt klart synd om barnen.

puff...

puffar igen

självklart 
ska homo få adoptera 
kram