Hey Jude 16

tack alla....känner mitt i allt elände mig väldigt tacksam för allt stöd som visas för mig och min familj.

läget är lungt och stabilt nu, men eftersom inte njurarna fungerar och det inte är aktuellt att sätta in dialys på henne så är slutet nära....

jag har sovit där uppe i natt på en soffa, kom hem nu innan barnen vakande. sov förvånansvärt gott och hela natten så jag känner mig lite piggare idag. skall iväg och fixa massa grejer med jobb ett par timmar nu innan jag åker upp igen. vi har delat upp oss, jag, pappa och min bror - konstaerade att vi inte kan sitta däruppe alla tre hela dynget- men ngn av oss är alltid där. så ngn kommer vara hos henne när det är dags.

min mamma somnade in strax före kl 15 idag, det var lungt och fridfullt och gick fort....min lillebror hann inte fram.....

tack alla ni!

Jag är genuint tacksam för allt stöd som visas mig och min familj. jag vill att folk visar sig och inte håller sig borta - det är lite olika hur folk regerar märker jag. En del hör av sig med en gång medans andra inte vill störa - alla är ju olika och regerar olika i en situation av sorg. men jag har ett stort behov att ventilera mina tankar hela tiden och vill verkligen att folk skall höra av sig.

Min lillebror kom i onsdags. Han mår som förståligt otroligt dåligt över att han inte var här, och det är ngt som kommer följa honom resten av livet. Men jag vet att mamma hade inte velat ha honom där. Han var hennes minsta, hennes baby som alltid skulle skyddas. Vi fick ju inte berätta för mkt om hur sjuk hon var för att hon inte ville att han skulle oroas.

Jag är väldigt glad över att jag satt hos henne när hon dog men samtidigt är det bilder som aldrig kommer lämna mig - det var fruktansvärt. En extrem känsla av panik och maktlöshet - det ända jag ville var att få känna hennes armar krama mig en sista gång, hennes hand trycka min hand, någonting - ett tecken på att hon visste att vi var där och att det var ok för henne att gå.....

ledsen nu, det går verkligen upp och ner.....

mamma - du fattas mig.....

hej på er

just idag är en bra dag, känns ok. igår var jättejobbig. det går väldigt upp och ner...

har börjat skola in millie idag, känns jättebra. hon fann sig tillrätta med en gång så det kommer gå fort, hon skall sova redan på onsdag.

ledig är jag definitivt inte, just nu är det enbart en nackdel att vara egen företagare. Jag har 2 jobb denna veckan varav det ena är till rabbinen ihop med biskopen - ngn internationell ungdomsförening. jag kan bara inte låta sånna jobb gå till ngn annan - mamma hade definitivt inte velat det. Men i torsdags tackade jag nej till ett jobb som skulle vara samma vecka som begravningen - där går gränsen kännde jag.

Jag måste säga att jag nästan är lite imponerad av mig själv - många andra hade nog gått in i väggen för längesen....men jag känner ju verkligen att det inte är meningen att livet skall vara så här jobbigt - inte ens jag orkar hur länge som helst.

funderar på att se om jag kan åka på spa en natt under våren, om jag har råd. kanske åka helt ensam....fast jag har väl häcken full hela våren....

just nu längtar jag jättemkt efter min brors lilla bebis som skall komma vilken dag som helst nu - ett nytt liv, med allt det magiska det innebär. Detta lilla barn kommer alltid ha en speciell plats i vår familj. Hon som kommer med glädje mitt i all sorg....

fick precis reda på att en av min mammas bästa vänninor gick bort igår! Hon hade obotlig cancer och har varit jätte jättedålig länge, men läskigt att det kommer just nu. hon stod med i en annons till min mamma i tidningen igår....mina tankar går till deras gemensamma bästa vännina som förlorat sina bästa vänner med bara ett par dars mellanrum....

idag firar vi mammas födelsedag, minns hennes liv och säger vårt sista farväl.....

jag är här.....

begravningen igår blev jättefin, ljus och värdefull. jag kan inte komma ihåg ngt som sades men alla sa att det var fint...jag skall kontakta begravningsbyrån och se om man kan få texten som användes....

idag har jag promenrat till kyrkogården och tittat på alla blommor som nu har lagts på mormor och morfars grav - det är där mamma skall ligga...

denna veckan har jag mitt största jobb någonsin - och jag känner mig skrämmande osäker....

har inte förberett någonting, har inte fixat personal och vet inte hur jag skall få ihop det.

känner mig lamslagen, kan inte förmå mig till någonting, har inte betalat en räkning, har inte tvättat på veckor - orkar inte laga middag. orkar knappt gå och handla take-away

idag måste jag sätta mig och göra en planering inför denna veckan och försöka hitta personal.

måste ju bara klara av detta....150 pers, 2 dar. lunch, fika, tre rätters middag. andra dan: fika och lunch. Plus att jag skall göra en mindre tu bishvat/shabbat middag på fredagen!!!

ja, ja klarar jag av detta då klarar jag nog vad som helst....

nu har jag fixat personal till jobbet i helgen i alla fall - tog in lite extra folk, kommer kosta mig men å andra sidan kankse det blir lite lugnare för mig.

igår mådde jag jättedåligt, har inte gråtit så mkt på två veckor tror jag. Min pappa var här och berättade att han varit på sjukhuset för att få info om mamma för ett försäkringsärende. Han sa att han blivit så ledsen att de fick ta in honom på ett rum och sitta med honom en stund....

Han vill också kontakta patientnämnden ang mammas fall. Min mamma hade  en krossad ryggkota som hon gick med under väldigt lång tid, sen innan viktop.en i maj. Hon ramlade antagligen i sömnen en natt i köket. Ingen läkare tog detta på allvar utan sa bara att värken berodde på att musklerna inte klarade av övervikten. inte föränn sjukgymnasten ringde och krävde en röntgen insåg man hur läget var - då var enl pappa  ryggraden  redan infekterad utav den stora infektion hon hade i magsäcken. Jag trodde att ryggen blev infekterad först efter de opererade ryggen. 

hur som helst drog det upp en massa känslor....Tänk om hon inte hade behövt dö? Tänk om allt bara var läkarslarv? Varför var jag inte mer engagerad? Jag borde ha haft kontakt med läkarna själv, jag borde ha kämpat mer för mammas skull och inte bara gnällt över att jag tyckte hon var jobbig som inte ansträngde sig mer för att bli frisk....

Jag kommer aldrig bli kvitt denna skuld.....

så himla mycket att göra att det inte är klokt.... och mitt i allt detta gravsättning av mammas aska. det var jobbigt men gick bra. var bara jag, pappa och mina bröder. så synd att det är så kallt och trist - känner ett stort behov av att få göra fint på graven och det går inte nu - inte så ordentligt i alla fall....

mitt i allt detta har vi fått reda på att min äldre bror har samma muskelreumatism som mamma hade, det var ju inte detta som hon dog av men den ständiga värken och all kortison gjorde att hon mådde väldigt dåligt psykiskt. Nu har fredrik fått samma kortisontabletter mamma fick....han säger att det är lugnt, att det ordnar sig men han är inte så bra på att visa känslor och jag tror att inuti mår skit....hans sambo har nu gått över två veckor över tiden så hon mår inte så bra hon heller. Han har valt att inte berätta ngt för henne föränn efter hon fött barn....

tydligen blir hjärta och lungor påverkade av denna typ av reumatism så de hade röntgat lungorna och då konstaterat att han hade knutor i lungorna, precis som mamma hade....

pappa mår skit och jag vill gå och ta prover på mig själv också....

men jag har inte tid att tänka på detta nu - har för mkt jobb!!!

Nu har jag servat 150 pers med mat i två dar, lunch, fika och tre rätters på lördagen. fika och lunch idag - fick massa positiv respons och alla verkade nöjda. Men jag är helt slut......kroppsligt och känslomässigt!

Vill gå och lägga mig och vakna när solen och värmen kommer tillbaka.....

har ni övergett tråden helt eller....??

tack ska ni ha - ja det var en pärs, men det gick och jag har fått mkt beröm och positiv feedback, känns bra..

känner mig ananrs rätt låg just idag - en månad har gått nu sen jag kramade mig fast vid mamma när hon drog sina sista andetag....känns fortfarande väldigt overkligt....

men jag har blivit faster igen - äntligen, 3 veckor över tiden. Skall träffa henne idag, min mammas femte barnbarn....

och min bror har inte muskelreumatism utan en sjukdom jag inte kommer ihåg namnet på men som drabbar lungor och bindväv. han kommer till 90% bli bra och det var ju väldigt bra nyheter, kan komma tillbaka dock.

jag sitter och försöker samla mod till mig att ringa en psykolog vid bvc, har ju tidigare blivit erbjuden hjälp med ella men inte tagit det, men nu går det inte längre. Nu har vi levt med flertaler raseriutbrott dagligen i över 1,5 år och jag tycker man ser tecken på vissa tvångsmässiga beteenden hos henne - och jag orkar inte mer....hennes humör och raseri påverkar ju oss alla och när läget är som det är i vår fmailj; trångbodda, halvtaskig ekonomi, halvtaskigt förhållande och sorg och tragedi ovanpå det så känner jag nu att det går inte längre.....jag måste få hjälp med henne innan det går för långt....

ja ja, först kaffe......

kram till er...

go morron på er tjejer.....

tack för allt stöd och fina ord....ni skall veta att jag e egentligen rätt slapp och ligger gärna på soffan i stället för att jobba men men man gör väl det man måste, det gör ju alla så jag är vare sig bättre eller sämre än ngn annan. Fast cateringjobben jag gör tycker jag är jätteroliga, önskar att jag kunde leva enbart på det.

Ella har varit jättego och snäll hela helgen. Var på bio igår med henne och hennes storasyster och Ella var tvungen att informera ALLA besökarna på filmstaden att hon minsann skulle se prinsessan och grodan och att hon hade fått en prinsessmugg. Att vara supercharmig och jätterolig går tydligen hand i hand med att vara överkänslig och skitjobbig....

idag skall jag lämna barnen och jobba hemma - har svårt med självdisiplinen när jag jobbar hemma - men nu har jag fyra offerter till framtida jobb att skriva + massa annat, räkningar och sånt. Har äntligen köpt ett nytt databord - ett enormt, så nu skall jag få ordning på mitt hemmakontor och där med på alla papper - det är tanken i alla fall....

ha en bra dag!