Nu börjar min ångest igen. Den går verkligen upp och ned som en berg och dalbana. Det som jag tänker allra mest på nu, det är att jag hade klamydia när jag var 20. Det är ju antagligen därför som det fastnade.
Jag är relativt säker på att jag hade infektionen i ca 2-3 månader innan jag fick behandling. Men eftersom jag aldrig hade testat mig innan så skulle jag rent teoretiskt ha kunnat ha haft infektionen jättelänge, kanske i flera år!
Jag hade en fast pojkvän som det tog slut med innan jag träffade en ny kille som är den som jag troligtvis blev smittad av. Ibland tänker jag att jag kanske egentligen blev smittad av pojkvännen som jag hade innan. Att vi båda var symtomfria och att han hade haft infektionen längre. Jag kan ju inte riktigt veta egentligen! Blir så arg på mig själv at tjag kunde vara så slarvig och itne ta bättre hand om mig själv. Jag som är så redig annars!
Herregud så korkat, att vara en duktig person som äter bra och regelbundet, motinerar, inte röker eller dricker särskilt mkt, alltid undviker risker i stort i livet, och sen gör ngt så idiotiskt som att ha oskyddat sex! Fan att jag skulle vara så jävla dum!
Som sagt, jag kan ju itne säkert veta hur länge jag var smittad. Jag oroar mig många gånger för att jag har haft infektionen länge och den därmed verkligen fått en chans att trasa sönder mina äggledare fullkomligt! Läkaren som opererade mig sa att min vänstra som fick vara kvar såg jättefin ochg gracil ut, men att han inte kunde lämna några garantier. Jag frågade huruvida man kunde se utifrån om en äggledare är ritkigt skadad, och det sa han at tman kunde. DÄrmed borde min kvarvarande inte vara fullkomligt skadad. Jag försöker hålla fast vid den infon, och tänka att det kommer innebära att jag är 9 av 10 och inte 1 av 10 om man ser till oddsen att det hände rigen. Samtidigt vet jag att infektionen måste varit i vänstra lika mkt som högra. En överläkare som undersökte mig sa att en klamydiainfektion ALLTID är dubbelsidig, det är bara en fråga om hur mkt skada infektionen lyckats göra.
Men fan vad svårt det är i mina svaga stunder! Till saken hör att jag innan X.et haft ett mf, vilket dessutom hindrar mig att slappna av med tanken att "det finns ju ivf". Jag tänker bara att jag kommer bli del av de mörkaste siffrorna i statistiken. Den där personen där alla instanser sket sig.
Fan. Min sambo har dessutom en kronisk sjukdom i tarmen och cancerhistorik, så vi skulle nog itne bli godkända som adoptivföräldrar heller. För ärligt talat skiter jag i om jag blir gravid själv eller tar hand om ett barn utan föräldrar, bara jag får leda en person genom uppväxten och få ha en egen familj. Jag vet att jag skulle bli en grym mamma. Jag är godhjärtad, omtänksam, stabil och klok. Jävligt missunsam visserligen eftersom jag blir så förbannad på alla hårda, kalla ostabila personer som skaffar barn på löpande band som de sedan känslomässigt misshandlar. FÖr att inte prata om missbrukare av alla dess slag som är som fertilitetsmaskiner.
Usch vad vidrigt jag tänker.
Jag kan inte se vad mitt liv skulle vara värt alls om jag inte får barn. Allt annat som man kan uppleva i stället, resor, karriär, mer pengar till sig själv. Det är bara skit i jämförelse med att kunna få vara mamma.
Nu får mina syskon barn i rasande följd. de ungarna som fötts i år blir jämngamla och kommer växa upp som kusiner. Kan inte sluta tänka på den tomma plats som det barn som mitt X borde ha blivit utgör.
Fan nu lipar jag.
