Vi som har börjat en infertilitetsutredning...
Hej!
Jag är också väldigt ny här, just för att liksom andra ha någon att prata med, någon som förstår. Det gjorde ont i mig av igenkännande när jag läste det akita06 skrev om att man går sönder lite grann varje gång och sedan bryter man ihop helt.
Jag slutade med p-piller för drygt tre år sedan. Vi har försökt aktivit snart två år. Eller, under period försökte vi inte aktivt, men över ett år iaf och därför har vi nu sökt hjälp och påbörjat utredning. Min man lämnade prov först medan jag inväntade dag 22 (som var närmast i tiden) och nu hoppas jag att dag 3 ska tajama in mellandagarna så att jag kan gå och lämna prov (dvs att något är öppet för provtagning).
Så långt frid och fröjds och jag har kännt ett otroligt lugn i "frågan" sedan vi startade utredningen. Men så damp provresultat efter spermaprovet ner i brevlådan. Det såg inte bra ut. Kommer inte ihåg de exakta siffrorna nu men för det första stod det att alla resultat under 40 milljoner spermier ska vidare utredas, min man hade 0,7 miljoner. För det andra vill man vidareutreda alla vars resultat visar att mindre än 50% av spermierna simmar framåt. Min mans resultat var 1%.
Så vi har förmodligen redan vårt svar. (Jag orkar inte ens tänka på att det kan komma något negativt svar på mina prover också.) Frågan är vad händer nu? Är det någon som vet något om vad som händer och hur chanserna ser ut när mannen har spermier men uppenbarligen inte så många?
Samtidigt *snabb och kanske falaktig huvudräkning* ska inte 70 000 spermier räcka? Jag behöver väl för sjutton bara en enda för att bli gravid? Vi har inte berättat för någon familj och bara några ytterst få (tre) vänner vet att vi utreder men jag vill inte prata resultat eftersom det är min mans vi har. Det får vara upp till honom. Känner mig väldigt ensam i det här. :(
Hur länge har ni andra (främst i sthlmstrakten) fått vänta innan saker och ting börjat hända?