Behöver pepp - hur fixar ni det här??

Jag instämmer med Emmli 84!

Bonusbarnets mamma känns inte som en del av VÅRT liv, bara hans. Vi har nödvändig kontakt med henne och sköter hämtningar och lämningar på dagis. För övrigt håller vi oss till våra respektive veckor, och så ses bioföräldrarna på BVC och utvecklingssamtal osv. Det är rätt okomplicerat och brukar inte vara några problem med att byta dagar om man säger till i god tid.

Jag var också lite deppig över att vara bunden till bonusbarnets stad, men det har gått över. Nu trivs jag bra här, och vi letar t o m hus. Däremot kan jag fundera på hur det blir om biomamman vill flytta, tar hon med sig barnet då? Hur blir det för vår familj i så fall, vi som väntar ett gemensamt barn/syskon till bonus? Hoppas hon inte flyttar!

Jag tror att orken hänger ganska mycket på hur bioföräldrarna kommer överens. Har de en vettig relation så uppstår det sällan problem.

Apropå dagis förresten: Vi bor en mil ifrån dagis, så det blir en del åkande varannan vecka. Men skulle aldrig kunna tänka mig att flytta närmare dagis, det är ett hemskt område!

Man har rätt att ha dagis i olika städer om ni nu vill flytta, dock inte skola. Min bonus måste gå på ett specialdagis, därav läget.

Bra sagt Emmli84!

Jag tror också att det har att göra med hur länge man har varit en familj, det var fan så mycket jobbigare i början av vårt förhållande. Nu har vi varit ihop i tre år och haft vv ett år och det börjar bli rutin.

Biomamman var mycket jobbigare i början, men nu håller hon sig helt i bakgrunden. När vi var nykära ville t ex biomamman ha min msn, hon la till mig på Facebook mm. Jag hade kvar henne ett tag men blev så jädra grinig på henne att jag raderade allt och blockerade henne. Det har hon aldrig kommenterat. Vi har typ varandras mobilnummer, men hörs aldrig, all kontakt går genom pappan. Fast när vi ses så pratar vi så klart, men hon känns alltid så nervös och stirrig på något sätt. Vi kommer antagligen aldrig kunna bli kompisar, och det är heeelt okej med mig! Särskilt som vi träffas ca tre gånger per år!

En annan viktig sak som syr ihop familjen tror jag är hur papporna beter sig. Om han lägger sig platt för biomammans önskningar eller om han står upp för sin nytillverkade familj. Min kille har alltid stått på min sida, och han anser att han ska ta ansvar för sitt barn, inte jag. Jag får göra så mycket som jag vill med hans son, men det ställs inga krav på mig. Det gör att det är lättare för mig att VILJA göra saker med/för sonen. Och när jag inte vill så är det helt okej att jag drar mig undan.