Behöver pepp - hur fixar ni det här??

Jag tar också tacksamt emot pepp!

Att exet ska finnas med i vårat liv måste man acceptera, men till en viss gräns. Jag är stenhård med på vilket sätt hon får vara en del av vårt liv. Hon är förstås mamma till min sambos barn och har rätt att veta hur sonen mår osv men hon har ingen som helst rätt att förhöra sig om vad vi har gjort eller inte gjort om dagarna, vem vi träffar osv. Hon har heller ingen rätt att bara dyka upp som gubben i lådan på aktiviteter som vi är med på för att få träffa sitt barn. Det måste man göra upp i förväg för allas bästa.

Det där med flytt kan jag också haka upp mig på. Jag hör att det finns jobb i andra städer, ser fina hus i områden på andra sidan stan men hela tiden är vi begränsade till var bonussonen går på dagis/skola. Det kan göra mig lite frustrerad och ledsen. Det stör mig att jag blir bunden till var min sambos ex bor för det är ju vad allt hänger på. En 2-veckors semester tror jag faktiskt att man kan fixa ändå. I början kan det vara svårt för barn och föräldrar har svårt för att vara ifrån varandra länge men det ger sig med tiden. Nu har vi bott ihop 1 år och jag tror att vi skulle kunna förhandla om en 2 veckors semester med biomamman om vi skulle vilja. Att högtiderna blir upphackade gör mig inte så mycket, kanske för att min pappa alltid har jobbat skift, min sambo gör det och även svärmor. För oss är det inte så viktigt om julafton firas dagarna före eller efter. När barnet/barnen väl blir så stora att de kan tala för sig själva är det viktigt att lyssna på dom och höra hur dom vill göra. Vill de alltid fira jul hos mamma, låt dom göra det. De vill sällan flacka runt på en massa olika ställen under julhelgen utan önskar sig också lite lugn och ro.

Jag instämmer med Emmli 84!

Bonusbarnets mamma känns inte som en del av VÅRT liv, bara hans. Vi har nödvändig kontakt med henne och sköter hämtningar och lämningar på dagis. För övrigt håller vi oss till våra respektive veckor, och så ses bioföräldrarna på BVC och utvecklingssamtal osv. Det är rätt okomplicerat och brukar inte vara några problem med att byta dagar om man säger till i god tid.

Jag var också lite deppig över att vara bunden till bonusbarnets stad, men det har gått över. Nu trivs jag bra här, och vi letar t o m hus. Däremot kan jag fundera på hur det blir om biomamman vill flytta, tar hon med sig barnet då? Hur blir det för vår familj i så fall, vi som väntar ett gemensamt barn/syskon till bonus? Hoppas hon inte flyttar!

Jag tror att orken hänger ganska mycket på hur bioföräldrarna kommer överens. Har de en vettig relation så uppstår det sällan problem.

Apropå dagis förresten: Vi bor en mil ifrån dagis, så det blir en del åkande varannan vecka. Men skulle aldrig kunna tänka mig att flytta närmare dagis, det är ett hemskt område!

Man har rätt att ha dagis i olika städer om ni nu vill flytta, dock inte skola. Min bonus måste gå på ett specialdagis, därav läget.

Tack för era svar!
Jag känner att jag vet bara inte vad det är värt egentligen?? Detta oändliga kämpande....men jag är som sagt verkligen i en svacka just nu.

Min sambos relation till exet är ok enligt honom, men enligt henne är den bedrövlig. Hon är inte alls över deras relation och verkar inte vilja må bra. Det går absolut att deala med henne, hon är inte omöjlig på det sättet, men det är bara känslan av att hon styr mitt liv som jag inte står ut med.

Jag inser också att om jag ska vara med min sambo så får jag hela paketet på köpet, jag kan inte bara välja honom. Men jag önskar att jag kunde...

Alla har vi våra svackor. Jag tror absolut att kärleken till din sambo är värt det här. Det blir mycket bättre och lugnare med tiden, det är jag säker på. Jag har läst ett par böcker, t.ex. Familjen Hoppsan, Gummimammor & plastpappor, Familjepack och alla säger samma sak: det tar ett par år innan alla har hittat sina roller och får livet att flyta bättre. Jag vet hur j----- frustrerande det är att veta att man får henne på köpet men så är livet och jag är inte beredd att välja bort min stora kärlek för den tanten! Vi finns här och stöttar varandra! Kram på dej!

Bra sagt Emmli84!

Jag tror också att det har att göra med hur länge man har varit en familj, det var fan så mycket jobbigare i början av vårt förhållande. Nu har vi varit ihop i tre år och haft vv ett år och det börjar bli rutin.

Biomamman var mycket jobbigare i början, men nu håller hon sig helt i bakgrunden. När vi var nykära ville t ex biomamman ha min msn, hon la till mig på Facebook mm. Jag hade kvar henne ett tag men blev så jädra grinig på henne att jag raderade allt och blockerade henne. Det har hon aldrig kommenterat. Vi har typ varandras mobilnummer, men hörs aldrig, all kontakt går genom pappan. Fast när vi ses så pratar vi så klart, men hon känns alltid så nervös och stirrig på något sätt. Vi kommer antagligen aldrig kunna bli kompisar, och det är heeelt okej med mig! Särskilt som vi träffas ca tre gånger per år!

En annan viktig sak som syr ihop familjen tror jag är hur papporna beter sig. Om han lägger sig platt för biomammans önskningar eller om han står upp för sin nytillverkade familj. Min kille har alltid stått på min sida, och han anser att han ska ta ansvar för sitt barn, inte jag. Jag får göra så mycket som jag vill med hans son, men det ställs inga krav på mig. Det gör att det är lättare för mig att VILJA göra saker med/för sonen. Och när jag inte vill så är det helt okej att jag drar mig undan.