Vad göra och hur förklarar jag för dottern?

Nu har hon bytt till hemligt telefonnummer så jag inte kan kontakta henne alls.

Däremot lät hon oss komma förbi och träffa barnet i ungefär en timme under söndagskvällen.

Fortsättning följer...

Men så fint. Nu har hon startat en tråd om hur det är synd om henne för att jag är elak och påstår att jag ska ha misshandlat henne och hennes tidigare barn psykiskt och fysiskt. Suck.

Jag förstår inte denna smutskastning.

Hon har nu brutit alla löften om att höra av sig och om att vi skulle kommunicera över msn. Jag förmodar att jag är blockad på msn. Hon har bytt telefonnummer och har inte ringt.

Det som gör mig ännu mer ledsen är att hon inte ens skickat över de bilder som togs när jag och min dotter hälsade på igår. Trots att hon lovat det flera gånger.

Jag blir så trött. Det är så mycket onödig energi och jag förstår verkligen inte varför hon ska vara så anti helt plötsligt.

Det gick alldeles utmärkt att be mig komma och hälsa på och prata etc kvällen innan förlossningen. Tanken på att bara ge upp dyker upp ibland. Det känns så jävla hopplöst.

Jag har inte hört ett ljud från mamman sedan i söndags. Jag skickade ett par mail i måndags och ska precis skicka ett nytt där jag ber henne svara och försöka kommunicera med mig för barnets skull.

Tyvärr har hon ju inställningen att det bara är mamman som är viktig för barnet och att pappan inte spelar någon större roll. Detta trots att hennes egen pappa verkar ha haft en rätt framträdande roll under hennes egen uppväxt.

Efter mycket jagande har jag fått tag på handläggaren på familjerätten. Det är helt sjuk hur mycket annat hon har att göra med utbildningar och möten; men jag lyckades till slut få tag på henne igår. Jag beskrev situationen och fick inga klara besked alls. Hon lät måttligt road av att försöka få kontakt med mamman förrän möjligen under kommande vecka.

Det känns som det kommer att ta en evighet innan jag ens får till ett samarbetssamtal.

Är det ingen som har några vettiga råd att komma med? Relationen fungerade ju hyfsat fram till förlossningen.

Nu går det äntligen att svara i tråden igen.
Jag har två barn och de har varsin mamma ;)

Samtidigt har det hunnit hända en hel del både bra och dåliga saker. Familjerätten fungerar uselt. Handläggaren har så mycket att göra, men ändå jobbar de bara halvdagar på fredagar. Dessutom hade hon semester, var på kurs och gjorde allt annat än de primära arbetsuppgifterna.

Efter mycket möda och stort besvär kom vi igång med övervakat umgänge på ett familjecenter en timme vid två tillfällen i månaden. Men ungefär samtidigt lyckades vi lösa så pass att jag sporadiskt fått träffa min son även utanför detta.

Då vi båda inte har speciellt mycket till övers för "vår handläggare" (som vi tydligen inte får byta) på familjerätten har vi diskuterat själva och försöker få till regelbundet umgänge på egen hand.

Det är en lång väg kvar, men det ser ljust ut. Frågan om gemensam vårdnad får vänta lite, kanske kan det också lösa sig utan att blanda in tingsrätten - förhoppningsvis.