undrar

Jag förstår dina känslor inför detta och håller med dig.

Om de vuxnas relation inte fungerar, av vilka skälen än må vara, är det bäst för alla i familjen att de vuxna separerar. Att leva ihop i en dysfunktionell relation hjälper absolut inte barnen, tvärtom. Barn pejlar av stämningar och känslor de vuxna emellan, mer än vad vi tror. Självklart vill barnen att mamma och pappa skall tycka om varandra och leva tillsammans, det vill alla barn. Men att försöka kompensera och skyla en dålig relation tar för mycket energi och skadar mer än det gör nytta. För alla parter.

Väldigt många av de föräldrar som separerar verkar tro att de genom att ha gjort det har skadat sina barn för all framtid. Att de därefter måste lägga ner hela sin själ i att kompensera barnen för detta trauma. Tyvärr tror jag att det beteendet skadar barnen mer än själva separationen. Är man öppen, tydlig, rak och ärlig inför barnen, förklarar varför mamma och pappa inte kan leva ihop, att barnen är helt utan skuld när det gäller den havererade relationen, blir det mer eller mindre ok för barnen. De flesta barn har otrolig tilltro till sina föräldrar, och förklarar mamma och pappa att det här är bästa lösningen på problemet, så accepterar barnen i många fall det och gillar lägat. Självklart kan de tycka att det är väldigt tråkigt, det tycker ju oftast de vuxna också. Men tråkiga saker händer då och då i livet, så är det bara. Om inte barnen på ett natuligt sätt får lära sig att hantera tråkiga händelser och känslor, med trygga vuxna i deras närhet, är de ju vid ingången till vuxenlivet helt oförberedda på att klara sig själva. Det kan ju få katastofala konsekvenser! Att sedan förhoppningsvis både mamma och pappa träffar en ny partner där man har en fungerande relation och är lyckliga, är ju det positivt för barnen också. Är mamma och pappa lyckliga, är oftast barnen det också.

Problemet är att många föräldrar inte verkar inse att det är DERAS KONSTIGA BETEENDE som skadar barnen, inte verkligeheten. Man skapar genom detta en onaturlig atmoosfär, där allt är roligt, lättjefullt, helt anpassat efter deras önskemål. Det är de vuxna som inte klarar av att leva "normalt" efter separationen, och som genom curlande och klemande, skapar otrygga, osjälvständiga individer som i värsta fall blir dysfuntionella både vad gäller det känslomässiga och det praktiska.

Naturligtvis gäller inte detta ALLA spearerade föräldrar. Och allt är inte svart eller vitt. Livet består, för alla människor, av toppar och dalar samt det mittemellan.. Det gäller bara att orka med att hantera dalarna, ha förmågan att njuta av topparna samt att även gilla eller stå ut med mellanläget... Klokt, va?!