Kollegans hund på arbetsplatsen?

Exakt, och om det ska känna som ett hem så är det ju inte ok att det helt plötsligt ligger en oönskad hund i köket.Jag skulle inte tycka det kändes naturligt om det bodde en orm , papegoja eller hund i _mitt_ kök.Hade brukarna velat ha hund så hade de naturligtvis arbetat för att köpa en egen. ( Vilket de förmodligen inte skulle få , nej ).

Men skulle man inte lyssnat på brukarna från början då menar du? Utan bara kört över dem och sagt att " Jag vet att du är hundrädd, men det skiter jag i, så nu får du känna dig ortygg i ditt eget hem för jag vill ha med mig min hund till jobbbet" ?

Eh. Självklart är det problematiskt om en personal bestämt sig för att på eget bevåg "bota" en boendes hundrädsla genom att börja ta med sig sin egen hund till jobbet. Det krävs väl inte mycket tankeverksamhet för att se det? Jag har jobbat på ett gruppboende där en av de boende inte klarade av att män hjälpte till i duschen; det vore ett direkt övergrepp att tvinga på honom/henne manlig duschpersonal för att "bota" fobin.Vad gäller hunden i övrigt ser ju jag det (som allergiker) som ett arbetsmiljöproblem. Ur arbetsmiljöhänseende får man inte ha med sig husdjur på arbetsplatsen om det finns kollegor som är allergiska. Enligt en fråga/svar på arbetsmiljöverket: "Hundar har ingenting på arbetet att göra, och om de ska vara där så är det för att alla är överens om att det är OK. Finns det missnöje mot hundarna borde det räcka för att de skulle vara förvisade från arbetsplatsen. Är någon allergisk är det hundförbud som gäller." Frågan är därtill hur det egentligen ser ut ur hygienhänseende, om det också är så att ni hanterar livsmedel på arbetsplatsen (lagar mat åt de boende etc).

...för övrigt är det väl för fan självklart att en brukare - oavsett funktionshinder och oavsett boendeform - befinner sig i beroendeställning till en assistent/vårdgivare - oavsett om denne själv tycker sig befinna sig i en beroendeställning eller inte. Samma sak gäller för till exempel lärare och elever, eller chefer och arbetstagare. Är man inte medveten om detta, vad det kan få för konsekvenser och är medveten om ansvaret i det bör man nog heller inte jobba med funktionshindrade i överhuvudtaget.

Jag vill inte gå in på den problematik den boende jag talade om hade, men det handlade inte om att någon "av 'fel' kön får se en i duschen" utan om en fobisk rädsla. Att utan någon som helst terapeutisk utbildning besluta sig och genomföra någon slags terapi som går ut på att en boende med fobi ska utsättas för det han har en fobi mot ÄR ett övergrepp. Och visst, vi vet inte under vilka former detta har skett. Jag kan bara utgå ifrån vad som står i trådstarten och i tråden. Men visst: det vore oerhört oproffsigt och icke lyhört att introducera en hund för en hundfobisk boende utan överinseende av en kompetent terapeut.Nej, det är inte så att "personalen skall anpassa sig till de boendes önskan" i fall som rör arbetsmiljön. Man kan inte frångå arbetsmiljölagstiftningen bara för att en brukare vill det.

Javisst. Liksom man kan förstärka beroendeställningen genom att bestämma sig för vad som är bäst för brukaren när man introducerade hunden från första början och inte tog hänsyn till att denne har en hundfobi.

Nej, det är inte så när man arbetar i brukarens hem - där har du faktiskt fel. Som personal ska du till exempel inte utsättas för passiv rökning och det har förekommit att Arbetsmiljöverket har stängt arbetsplatser där assistenterna utsatts för rökning i stor utsträckning. Trots att det är brukarens hem. Man kan inte tvinga en brukare till att sluta röka, men brukare och kommun måste vidta sådana åtgärder att arbetsmiljön är acceptabel, genom att bland annat se till att det finns rökfritt personalrum, luftrenare etc. Det är samma sak där: om en brukare skaffar en hund eller en katt och därmed orsakar ohälsa hos den befintliga personalen kan man naturligtvis inte kräva att brukaren ska avliva sina djur. Dock kan man kräva att sådana åtgärder ska vidtas att personalen inte blir sjuka när de befinner sig på jobbet.

Nej, det menar jag inte. En brukare har rätt att anställa vem han/hon vill. Det står en assistent fritt att tacka nej till ett jobb som han/hon inte klarar av på grund av allergi. Ett arbetsmiljöproblem kan dock uppstå när en befintlig assistent med visstidsanställning på, säg, två år blir allergisk mot den nyinskaffade valpen. Mellan lagarna om anställningsskydd och arbetsmiljö är det något som måste åtgärdas, på något sätt.

...fast med den logiken skulle ingen som är allergiker eller planerar att bli gravid kunna söka jobb som exempelvis personlig assistent - eftersom brukaren skulle kunna skaffa hund någon gång i framtiden, eller för att man som assistent skulle kunna få besvär av graviditeten som gör att man inte kan fortsätta arbetet. Jag som allergiker skulle aldrig söka (eller ta) ett jobb där brukaren äger ett pälsdjur eller röker. Dock kan man till exempel inte strunta i arbetsmiljöåtgärder för att assistenterna tog jobbet frivilligt, med vetskap om att brukaren röker. De exempel du tar (pollen och klor) är lite märkliga, med tanke på att det inte är något som enskilt regleras i arbetsmiljölagstiftningen - och PRECIS som i fall där arbetsplatsen är någons hem, så måste arbetsplatsen/-uppgifterna anpassas i de fall en arbetstagare blir sjuk av sitt arbete (till exempel att man utvecklar en allergi mot klor eller pollen under sin anställning).Det där med "brukarens fördel" är en enorm gråzon. En brukare kan motsätta sig bostadsanpassning för att assistenten ska kunna använda adekvata lyfthjälpmedel till exempel; menar du att det är rätt?Arbetsmiljölagen är en tvingande lag, det är alltså ingenting man kan bortse ifrån bara för att arbetsplatsen råkar vara någons hem.

Jovisst, där är vi helt eniga. Du verkar inte riktigt förstå vad jag menar. I vissa fall - till exempel rökning - är det helt nödvändigt att göra bostadsanpassningar (till exempel att sätta in luftrenare och att se till att det finns ett rökfritt personalrum där personalen kan duscha och byta om) eftersom arbetsmiljölagen stipulerar att ingen ska behöva utsättas för passiv rökning på sin arbetsplats.I andra fall (till exempel hundar, klor eller dylikt) säger lagstiftningen inte någonting specifikt. Att en brukare har pälsdjur eller rider regelbundet är relevant information i en nyanställningssituation. En potentiell assistent får alltså i det läget tacka ja eller nej till ett jobb. Men i det fall det finns en anställd assistent som är allergisk (och brukaren skaffar hund eller dylikt) eller utvecklar en allergi mot något som förekommer i jobbet, då åläggs arbetsgivaren att vidta arbetsmiljöåtgärder. Återigen kan det bli aktuellt med luftrenare, eller också med omplacering, eller någonting annat. Man kan dock INTE säga att det "bara är att gilla läget". Som sagt, man kan inte begära att en brukare ska ta bort sitt djur, men det är inte heller det jag skriver. Jag kan nämna ett faktiskt exempel: jag jobbade som assistent och hade jobbat där i två månader när en nyanställd assistent började ha med sig sin hund på jobbet - som gjorde mig sjuk. I det läget är det hon som måste sluta ta med sig sin hund, oavsett vad brukaren än tycker om det.

Jo, jag kan hålla med dig, till viss del. Dock måste jag säga, eftersom jag själv varit i den situationen som arbetstagare, att vissa små anpassningar borde kunna göras utan att det påverkar brukaren nämnvärt. Jag fick foglossning väldigt tidigt och var sjukskriven 50% i väntan på en omplacering. Det innebar fyra kvällspass på min schemarad. Med mina besvär kunde jag naturligtvis inte göra allt. Jag vägrade dock inte att utföra arbetsuppgifterna, men sade att jag för att kunna utföra dem måste göra det i min takt och på mitt sätt (exempelvis var det uteslutet för mig att bära trettiokiloskartonger med hygienartiklar, däremot kunde jag öppna kartongerna och förflytta innehållet pö om pö). Brukaren vägrade, skällde på mig, skällde på arbetsgivaren och resultatet? Tja, h*n har förlorat en assistent i mig. Jag kommer inte att återgå till jobb där när jag är färdig med föräldraledigheten. Att inte kunna ta den minsta hänsyn till de människor som jobbar med en tycker jag bara är dumt.

Jag skulle aldrig acceptera hund på arbetsplatsen eftersom jag är allergisk. Det tråkiga är att det är alltför många som inte tycks förstå att det faktiskt gör att djuret bara är där "en liten stund" eller "den är ju bara på mitt rum". En gång när jag sa till en hundägare att jag är allergisk och att jag inte kunde arbeta ifall hunden var där fick jag svaret att "Det kunde ju inte jag veta och nu är han ju här. Jag kan inte ta hem homom nu." När jag berättade om problemet för chefen fick jag höra att "det är väl inte så farligt". Resultatet blev att JAG fick gå hem eftersom blev dålig. Du kan inte veta helt säkert om en person på din arbetsplats är allergisk eller ligger i riskzonen för att bli det. En arbetsplats är (i de flesta fall) till för många personer. Inte bara dom som tar sig rätten att bestämma hur andra ska må.Är man allergisk så är man och det handlar om att visa hänsyn till sina medmänniskor.