Är den svenska/nordiska jämställdheten verkligen utopin eller gör det oss mammor bittra?

Ehm, jag bor i utlandet och här träffar jag en hel del kvinnor som är ledsna för att de var tvungna att avbryta sin karriär och aldrig fick bli mer än hemmamammor. Asbittra och misunnsamma. Och jag tycker man hör så många män i 60-årsålders som ångrar bittert att de inte var hemma mer med barnen utan bara jobbade.

Jag tror svenska kvinnor är nöjdare än många, och jag tror den rätta vägen i framtiden är att männen tar mycket mer ansvar för barn och hem. Stannar hemma, lär känna barnen, tar det lugnt något år. Det skulle både de och hela familjen må bättre av. Ena annan grej är att det borde ses som en självklarhet att man köper den hjälp man behöver - städhjälp tex. Varför ska man behöva göra allt sånt själv om man inte vill och har tid, man behöver ju inte laga bilen själv eller klippa håret själv?

Min man ska vara hemma halva tiden med vårt barn. Och så fort vi kan ska vi försöka anställa någon som städar en timme i veckan eller så.