Är den svenska/nordiska jämställdheten verkligen utopin eller gör det oss mammor bittra?

Jag tror att alla i samhället skulle må bättre om fler familjer unnade sig att låta mamman vara hemma några år när barnen är små. Ställer man in sitt liv på det i tid, bor mindre och i ett enklare område, konsumerar lite mindre och tänker mer vettigt ekonomiskt, så har man råd. (Man spar pengar på att vara hemma också, mindre resor, dagisavgifter, färdiglagad mat, extrainköp av kläder etc.)Mamman mår bättre:hon blir inte utarbetad och får vara tillsammans med sitt lilla barn, något som MASSOR av mammor vill helst av allt när barnen är små. Hon bestämmer mycket mer över sin dag än om hon vore anställd.Barnet mår bättre:Under tre år tror jag att alla barn mest behöver sina föräldrars närhet och omvårdnad. Inte sitta med 14 andra 1-3 åringar med mycket få vuxna. (Varav många faktiskt inte älskar sitt jobb...)Pappan mår bättre:Han kan jobba i lugn och ro och veta att mamma och barn mår bra. Han och hans fru behöver inte tillbringa varje helg med hushållsarbete utan kan vara tillsammans och få tid för rekreation och nöjen. På jobbet kan han prestera mer, han är mer utvilad och behöver inte vaba.Samhället mår bra:-Slipper betal 11 000 kr / barn / månad i barnomsorgspeng till dagis. (Dagisaviften är ju bara en spottstyver av vad en dagisplats kostar samhället... Med två barn blir det 22 000 kr i månaden. Vilken mamma betalar det iskatt per månad?)- Slipper enorm kostnad för VAB.- Slipper uteblivna anställda till Bussturen, Operationen, Skolklassen, etcLåt det bli socialt acceptebelt att vara hemma några år när barnen är små och välkomna oss tillbaks till arbetslivet efteråt då vi har mognat och lärt oss massor!!! Dessutom slipper vi bli utslitna vid 55-årsåldern och bli långtidssjukskrivna. Det vinner både vi individer och samhället på¨!