Är den svenska/nordiska jämställdheten verkligen utopin eller gör det oss mammor bittra?

I Sverige förväntas vi mammor jobba, ta hand om våra barn och oss själva och sköta hemmet. Det stressar och pressar oss maximalt.

I många andra länder i världen har man anställd hushållerska och ofta förblir mamman hemma sålänge barnen är små.

Inte undra på att svenska mammor lätt blir griniga med tanke på all press man utsätts för och dem krav som finns av samhället.

Är den svenska/nordiska jämställdheten verkligen utopin eller gör det oss mammor bittra?