Jag mår illa. Flickan är tio år och det får mig att anta att hennes klasskompisar är lika gamla. Jävla skitungar rent utsagt. Åk till skolan och kräv ett möte med rektor och lärare omedelbart. Det är inga småbarn vi snackar om. De är tillräckligt gamla för att begripa vad de sysslar med och ta konsekvenserna av det! Ta reda på vilka som är roten till problemet och se till att de straffas!
Om inte annat går det utmärkt att ge mig telefonnummer till rektorn på skolan så sk ajag med glädje ringa och boka in ett möte med en journalist som gärna djupdyker i ansvarslös personal som tillåter psykisk tortyr i våra skolor!
När jag gick i femman (alltså var 11 år) så hade vi ett möte med en av tjejernas föräldrar. De berättade att karolina, som hon hette, inte längre ville stiga upp på morgonen och gå till skolan. Att hon grät hela dagarna och att hon hade vägrat fira sin födelsedag. Detta kom som en chock för de flesta. Jag hade aldrig aktivt mobbat karolina, det var bara så att jag som vanligt gick till skolan och umgicks med de gamla vanliga och gjorde som vi brukade. Jag visste ju att det fanns folk som bråkade med henne men jag tog på något sätt för givet att hon hade andra vänner eftersom jag själv hade det. Det blev likosm logiskt i min barnvärld att om någon var elak mot en så lekte man ju med någon annan. Tanken att karolina inte hade någon annan hade aldrig slagit mig. Efter det mötet däremot var jag jätteledsen och dagen efter i skolan sa alla förlåt till Karolina och hur sjukt det än låter var det som om allting vände på en dag. Karolina blev plötsligt en i gänget och fortsatte att vara det tills vi splittrades inför gymnasiet.
Det KAN vara så enkelt. Jag säger inte att det är det. Men barn är barn och behöver ett uppvaknande ibland då de inte har förmåga att sätta sig in i andra situationer alltid. Särskilt inte i situationer som de aldrig själva varit i.
