Jag börjar känna lite ångest inför denna gång..

Låter ungefär som jag...

Fick min son för ganska exakt 2 år sen, och sitter nu med BF om 5 dagar.
har under graviditeten varit lite från och till gällande förlossningen. ibland känns det som om det här kommer gå strålande och ibland vill jag bara banga och begära snitt, som jag inte heller vill ha.

Klarade det utan bedövning förra gången, det gjorde ju ont, men det gick!

Läste Anna Wilsbys bok "Innan du föder" och tyckte den var positiv och bra. Men började sedan läsa på mer och mer om "dyktekniken", bl.a. flera bra trådar här på FL. De är så positiva och det känns som om man kommer fixa detta. Tränar avsalppning och andning här hemma.

Så de senaste veckorna har rädslan släppt och ersatts av ett positivt sysnsätt (eller hur jag skall förklara...) och jag längtar faktiskt till förlossningen. Beror nog också på att jag börjar bli trött på att vara gravid. har lite foglossning och andra småbesvär. Inget jättestort, men irriterande så att säga... Och vet att förlossningen är slutet på det, och början på livet med nästa barn och min kropp kan återgå till det normala. Kommer kunna ta på mig strumpor själv utan att stånka och stöna

Men tror till stor del att det beror på allt jag läst på om dyktekniken som gör att jag går in i förlossningen med positiv syn.
Sen vet jag ju att jag klarade förra förlossningen utan bedövning (tesade lustgas, men tyckte den gjorde det hela värre då jag inte kunde parera värkarna lika bra) och det finns ju allt möjligt att få om man vill!!

Hoppas du kan finna styrkan att inte vara orolig och se fram emot förlossningen istället!!

Tack för ditt svar. Jag är i vecka 25 så jag har lite tid på mig att känna positivt inför det hela. Jag har inte hört talas om den tekniken men ska kolla upp om det är något för mig.

Känner du att du vill köra på utan bedövning denna gång också? Jag provade också lustgas men kände mig bara full och tyckte smärtan var densamma så jag slutade fort med det. Min förra förlossning gick bra men var långdragen och slutade med klipp och en medvetslös bebis som kom ut som de sprang ut med. Kanske det ligger och trycker i bakhuvudet och får mig att känna mig lite osäker.

Känslan är från och till så det är inget som tynger mig så mycket nu men kanske gör det sedan om det fortsätter. Jag ser också fram emot det på det sättet att man får träffa sin bebis och min dotters syskon. Det är väldigt spännande.

Hej,

klistrar in länkarna till de två trådar jag följer här på FL, framförallt den första länken är jättebra, många som har skrivit inlägg om hur det var för dem. Sen finns det länkar i trådarna till andra sidor med artiklar och så.

www.familjeliv.se/Forum-2-13/m45703627.html

www.familjeliv.se/Forum-2-13/m45703627.html

Som läget är nu hoppas jag att jag klarar mig utan bedövning. Men jag är absolut inte mot det, och kommer ta det som finns och jag känner att jag behöver! Men har läst lite om akupunktur, som jag aldrig testat, och en del som fått en nål som hjälper dem att slappna av ännu mer, vilket då hjälper till när man dyker.

För mig var lustgasen så att jag inte riktigt kände när värken började, så andades fel ibland och hade mest effetkt av gasen mellan värkarna, vilket ju var skönt så klart, men i takt med att effekten avtog kom nästa värk, som jag då inte lyckades parera med att andas. Kan tänkta mig att testa igen, om någon (BM, min man) kollar kurvorna och säger till exakt när jag skall börja andas så man får den effekt man skall ha. Har hört att det inte alltid är så lätt med lustgas vid första förlossningen, att det mycket väl kan fungera bättre vid efterföljande förlossningar.

Min förlossning gick bra, han kom ut, sydde ett par tre stygn och sen fick vi den berömda brickan och var själva med vår son. Så har inget traumatiskt som ligger kvar och gnager. Men eftersom det var så akut med din tycker jag nog att du skall prata med någon Aurora BM för att få bearbeta det, så du inte går in i nästa förlossning med minnet av det negativa från den första.

Någonstans i bakhuvudet vet man ju att vad som helst kan hända, men tror det är viktigt att bara försöka fokusera på det positiva. Tror man har mycket vunnet om man när värkarna börjar känner "Yes, nu är det på gång", istället för "F-n, vad ont det gör, det här går aldrig".
Men det är ju lätt att vara positiv och slappna av när man inte har ont, sen vad som händer när det verkligen drar igång märker man då...

Det var lika för mig med andra och tredje barnet. Jätterädd, efterosm man vet hur ont det gör.

Men det jag kan säga är att första förlossningen är jobbigast för många. Då vet man itne vad man ska göra, det tar lång tid med krystningen osv.
Med andra och tredje barnet går det oftast fortare och man vet direkt hur man ska krysta och vet att ju fortare man gör det, ju fortare slutar det göra ont.

Första förlossningen lrystade jag i en timme, och andra och tredje kom de ut på två resp tre krystvärkar, så man kan själv påverka lättare när man vet hur man ska göra.

Jag har också börjat bli lite rädd. Har BF om ca.9 veckor och vid min första förlossning (snart 2 år sedan) tog jag epidural och lustgas och hade inte alls ont. Kände inte ens något när jag krystade. Denna gång är jag livrädd för att det ska göra ont. Hemska negativa tankar som varför skulle jag "få" en smärtfri förlossning till när jag redan fått en....vet inte riktigt hur jag ska vända tankarna.

Efter förra förlossningen så råkade jag svimma och förlorade ganska mycket blod, inget komplicerat men nu i efter hand har jag börjat tänka mera på det och bli lite rädd. Men det gick ju bra förra gången så man hoppas ju att det ska bli lättare denna...

Jag har också börjat bli lite rädd. Har BF om ca.9 veckor och vid min första förlossning (snart 2 år sedan) tog jag epidural och lustgas och hade inte alls ont. Kände inte ens något när jag krystade. Denna gång är jag livrädd för att det ska göra ont. Hemska negativa tankar som varför skulle jag "få" en smärtfri förlossning till när jag redan fått en....vet inte riktigt hur jag ska vända tankarna.

Efter förra förlossningen så råkade jag svimma och förlorade ganska mycket blod, inget komplicerat men nu i efter hand har jag börjat tänka mera på det och bli lite rädd. Men det gick ju bra förra gången så man hoppas ju att det ska bli lättare denna...

Är just nu helt livrädd och ångestfylld. Ska på 1:a Aurora samtal om 3 timmar som tur är. Har varit rätt cool hela grav ang förlossningen. Men för 2-3 dar sen när jag såg att det bara va 46 dar kvar til BF fick jag panik...

Min första graviditet va jag väl oxå lite skraj men inte som nu. Dottern föddes okt 07 och det slutade m snitt efter att värkarna inte tagit fart och hon regerade neg på värkstim droppet. blev lixom status quo. så det blev lugn dusch och sen 2 tim väntan på snitt. Vilket va fruktansvärt då jag va panikslagen inför snitt och hade grym dödsångest under den väntan..

är inte så rädd för smärtan utan för ev komplikationer såsom livmoder ruptur, att h*n ska fastna, att jag ska spricka eller att det ska bli snitt igen.. Och i värsta fall att jag ska sövas då.

Blä.... Stanna tåget jag vill hoppa av..

2 ska bli 3

usch vad jobbigt! Hoppas det gick bra på Aurora samtal idag, och att du kommer över rädslan och allt går bra när det är dags igen!!

Jo.. Allt känns mycket lättare efter samtalet. Det va nog välbehövigt m ett samtal för att få räta ut lite frågetecken från sist och "avsluta" den förlossningen. Har ältat lite olika saker som jag tyckte va jobbigt. Men nu har jag fått vrida och vända på det och känner mig klar. Va nog mest insikten om att jag va där snart igen utan att fått svar på mina frågor som gav mig sådan "ågren". inte haft mycket tid att tänka på det innan när man har en 2 åring hemma.
Nu känner jag mig redo och hoppas på att nästa förlossning ska bli lite mer som jag vill.. Men som sagt det blir nästa aldrig som man tänkt sig... så vi får se.