Löpartråden 11

Hej på er!

Vet inte om någon redan öppnat en tråd, men jag blir liksom nervös när jag inte vet var jag ska ta vägen..

Jag ska heja ända frånVäxjö, LillLisa!! Åh, vad sugen jag blir..

Jag var ute en runda nu, 13 km. Gottigt, i solnedgång och allt. Såg till och med en älgkalv som brakade ut ur skogen framför mig. Mäktigt.

Hade med mig grannens hund som sällskap, jättetrevligt. Det enda som blev lite tokigt var att vi träffade en terriervalp vid en stuga längs vägen som väldigt gärna ville följa med oss. Det slutade med att vi fick stanna och vänta ett par minuter tills husse kom i kapp (och herreminje vilken syn.. Skelögd, lördagsgroggen innanför västen, klädd i enbart skjorta, kalsonger och tofflor kommer han stolpande på en skogsväg, vresig som tusan på sin hund som inte brydde sig ett skit.. Jag flinade rätt stort när jag såg honom) så tiden blev sådär - men jag insåg att om jag inte hade stannat hade jag tagit rundan på en kilometertid kring 5 min/km utan att direkt förta mig. Najs!

LillLisa: Vad var det jag sa?! Du äger! Vilken kanontid! Nu har maken att göra, va?!

Kjempe: Man blir alltid varm om hjärtat av att se dig här! *kram* Svärmors papillon lär ju bli i bra form om inte annat. Jag har anmält mig till Gbgvarvet nästa år, så vi blir ett par stycken som ska dit.

Kattstugan: Näe, å, hoppas förkylningen släpper. Jag har väntat hela helgen på att ungarnas förkylning ska drabba mig, men peppar, peppar.. Nu verkar det som om jag slipper, håller alla tummar jag har!

Ny 13kmrunda med hund ikväll. Ingen terrier på släp den här gången.. Fick stanna ett par gånger och kalla in hunden, hon är väldigt, väldigt väldresserad, tävlar i agility och lydnad (och matte är hundinstruktör) så hon är väldigt lättsam att ha och göra med, men hon gillar att jaga ekorrar och rådjur. Hur som helst, precis som jag trodde landade jag på en kmtid strax över 5 min/km inkl stopp, så jag inser att träningen börjar ge resultat nu - jag tyckte att jag sprang på ungefär 5.20-tempo, så skönt kändes det i kroppen.. Kul!

Har bestämt mig för att inte springa Växjö marathon. Inte för att jag inte vill, utan för att maken ska hålla kurs hela lördagen och jag har lite svårt att hitta annan barnvakt till de små trollen. Frans är väl ok, men Idde är i minsta laget för att härda ut i fem-sex timmar utan mamma el pappa. Sen tänkte jag också att ett marathon är en juste karamell att suga på till nästa säsong - kan jag klura på om det är Växjö marathon som gäller eller om jag ska testa något annat och ha Växjö som säsongsavslut 2010..

*gäsp*

Vinkar trött från babyland. Nu har jag haft tröttaste natten hittills. Stora killen fick feber igårkväll och satt och ryckte i en kombination av att vara trött och av att ha feber på väg upp, samtidigt klippte han igen ögonen. Otäck syn, men efter lite alvedon och ompyssling somnade han lugnt och febern sjönk. Vid fyra kom han till min säng och sen sov varken han eller jag särskilt mkt, vid 05.30 var det uppstigning.

Innan dess bestämde sig lillhönan, även hon snorig, för att klockan två, ja då vill man vara vaken och skratta och ligga och tindra.. Hon jagade upp sin pappa (och höll mig vaken med) och satt uppe och lekte en halvtimme. Även hon tyckte att 05.30 var en bra tid att gå upp.. Misstänker att storebror väckte henne..

Hur som helst var båda barnen pigga och glada och den store vrålhungrig (tryckte i sig en hel portion havregrynsgröt efter att ha önskat det till frukost), så sjukdomsnivån verkar modest.

Lite OT, men vad jag förvirrat försöker komma till är att båda ungarna är förkylda, jag känner en antydan till kli i halsen och näsan, så jag trycker hypokondriskt och desperat i mig Echinacea för att förhindra förkylning. Tror faktiskt att det funkar, men behöver lite råd.. Jag planerade en lätt runda ikväll, men ska jag strunta i det och vila till LL eller ska jag köra ändå? Känns konstigt att inte springa på tre dagar (känner mig redan helt förslappad.. Måste varit glassen som jag åt igår..), men det kanske är ok?

Trollens mamma skrev 2009-09-24 14:46:35 följande:

Kattstugan och Isold: Ni är helt fenomenala! Fantastiskt.

Själv sprang jag på 3.00.43, missade således min måltid, under tre timmar, med 43 sekunder och det beror på att jag trillade ett par km före mål, precis efter krönet på 'Karins backe'. Jag slappnade av och släpade väl fötterna efter mig lite väl mycket och plötsligt låg jag där och tuggade damm och kände lår- och vadmuskler krampa. Jag blev så vansinnigt arg så jag kom på fötter, började jogga igen och svor en lång harang om 'den helvetes jävla backjäveln', sprang på, hittade min rygg igen och spurtade allt jag hade in i mål, men näe.

Men vi tar det från början - jag laddade med fyra timmars usel sömn, krullad runt ett barn och desperat försökande få barn nummer två att somna om vid 5.30 - utan att lyckas. Huvudvärken var ett faktum och halsen kliade som besatt.

Jag och lillgrabben tog en tidig morgontur ut till Lidingö för att hämta nummerlappen - gissa om han tyckte det var coolt att åka T-bana?!?!

Sen tillbaks till faster på Gärdet, lite fika, byta om och retur till Lidingö. Alvedon för huvudvärken och C-vitamin som placebo för halskliet och det började kännas bra!

Startade långt bak i mitt startfält och tog det luuuugnt. Jag var hypernervös över alla hemska, jobbiga, dödliga backar jag hört talas om, så jag vågade inte springa på i mitt tempo. Eller ja, vågade och vågade, första 5 km hade jag jusom inget val och det var först efter de 1o första jag insåg att ska jag över huvud taget bli andfådd idag är det vänsterfil som gäller. Så jag började springa om.. och springa om.. och springa om.. och fortfarande i ett undertempo, kändes det som. När jag passerat 15 km tänkte jag att nu jäklar, nu börjar det väl. Och jo, lite backigt var det allt, men vadå, 'Bosö tvättbräda' - det var lugnt, ingen större panik, skön löpning bara. In på de 10 sista kilometrarna insåg jag dels att jag kommer att få tokbra självförtroende för jag var hur pigg som helst och sprang om massor av löpare, dels att min superlugna öppning var just för lugn. Så jag tänkte att 'jaja, det blir till att pinna på i backarna hur illa det än är'. Så kommer abborbacken då. Jag har liksom tänkt mig den som Kjempejentes slalombacke 'rätt upp i skyn' en bred autostrada som bara pekar rakt upp, med utslagna löpare i mängder hasande sig upp utmed kanterna,men det var ju inte riktigt så. Så jag tassade upp på lätta fötter och jublade inombords!

Sista fem började ändå vaderna att kännas, det drog ihop sig lite emellanåt så jag försökte se till att springa så avslappnat som möjligt utan att tappa tempo. Så kommer jag uppför den där j-la backfan 'Karins backe', jag springer på och tänker, jag minns så väl att jag tänker 'nu ska jag slappna av lite i nerförslutan' och så ligger jag där och tuggar grus.. Aåh!

Summa summarum - jag kommer igen nästa år med lite starkare vrister!