Vi som gör äggdonation ute i Europa

Tror jag hamnat i en depression eller nå´t. Gråter och är ledsen morgon till kväll. Har tappat lusten till allt. Jobbet går dåligt också.Har fortfarande inte accepterat eller förstått att jag är gravid. Känns som att jag pratar om någon annan när jag berättar om mig själv. Är liksom vid sidan av. När jag varit på vul och de säger att det tickar fint så är mitt svar: vad bra. (Jag vill skrika och gråta av glädje).Jag vill verkligen ha mina små men min hjärna verkar inte våga ta till sig dom. Jag jobbar hemifrån vilket innebär att jag är väldigt ensam. Det har funkat i alla år eftersom jag tränar aktivt och träffar mycket folk då. Nu har jag strikt träningsförbud, skall bara ta det lungt och inte lyfta eller anstränga mig. Visst, jag gör allt som behövs för att det skall gå vägen. Men vem vet, vul var i fredags, kanske är det inga tickande hjärtan längre. Ingen idé att glädja sig. Ush... jag vet att jag är orealistisk... men jag är bara så himla ledsen hela tiden. Tårarna rinner hela tiden : (

Gottisen, förstår hur du känner dig. Även om jag inte känner för att träffa folk så tvingar jag mig själv till att träffa kompisar på lunch. Jag jobbar rätt mycket hemma jag också och det värsta man kan göra när man är nere är att vara ensam för då ältar man och överanalysar allt. När jag väl träffar mina kompisar så känns det ok och jag får ett break från att tänka.
Många kramar