Vi som gör äggdonation ute i Europa

Vad bra att du gjort en ny tråd!

Hoppas du mår bättre nu och att du snart är på gång igen!

Själv kämpar jag med att tro på att min graviditet ska sluta med en bebis i famnen. Jag försöker glädja mig men det enda jag har är tankar på om bebisen fortfarande lever eller inte. Jag går mest omkring och känner mig ledsen fast jag borde vara världens lyckligaste.

Jag fattar att allt det är handlar om försvarsmekanismer för att smärtan inte skall bli så stor om allt skiter sig men aldrig hade jag kunnat tro att mina försvarsmekanismer skulle vara så här starka. Jag känner inte igen migsjälv. Vart har glada, spralliga och knasiga Actionvera tagit vägen?

Hinos: oj oj oj vad fruktansvärt! Jag kan inte ens föreställa mig den smärtan! Vad mysigt att du nu ändå kan fokusera på knoll och totta och småprata med dem.

Jag försöker låta alla rädda tankar komma upp till ytan och sen släppa iväg dem i luften... berätta för kompisar om mina tankar osv Då känns det bättre. Så kroppsligt känner jag ingen oro eller rädsla utan bara lugn. Jag tror det är bra att ibland sätta ord på det man är rädd för och säga det högt istället för att svälja, förneka och låtsas som ingenting. Så ibland kanske jag låter räddare och oroligare än vad jag är.

Stackare som är fortfarande mår dåligt! Hoppas du inte har allt för tråkigt när du är hemma själv och sjukskriven!

Happies: Vilken intressant läsning!

amn: Vad mysigt inlägg du skrev. Tråkigt att du fick minus den här gången men det är ju fantastiskt att du fått två barn genom äggdonation. Jag längtar till den dagen ett barn säger "hej lilla mamma" till mig.

Caribe: Jag kommer definitivt att vaccinera mig och skulle gjort det även om jag inte vore gravid. Att riskera att få en sjukdom som kan ge så allvarliga följder tror jag är värre än de biverkningar vaccinet ger.

Gottisen: Håller tummarna för att hjärtat skall fortsätta ticka på det ena embryot. Förstår att du är orolig. Har själv varit i samma sits.

KRAMAR

Merlot: Vad spännande! Min donator fick ut 7 ägg och 6 ver perfekt utvecklade efter 3 dagar. Jag fick tillbaka 2 och 4 till frysen.

Så det viktigaste är kvaliten och inte hur många ägg de får ut. Och mer så unga fräscha donatorer så lär ju kvaliten vara bättre än oss gammenhönors ägg

kramiis: 23 ägg!!!! helt galet! Det beskedet var det väl värt att vänta på
Lycka till!

Saknarknytte: Jag var också extremt hård i magen när jag ruvade och de första graviditetsveckorna när jag tog progesteron. Men nu är det liiiite bättre (är i slutet på vecka 19 nu) om det kan vara någon tröst...

Men jag måste käka katrinplommon, dricka katrinplommonjuice och äta linfrön för att magen ska fungera någorlunda.

Har du tur blir magen lite bättre när du slutar med progesteronvaggisarna!

Saknarknytte a.k.a lipsillen

Vilken härlig man du har. Jag håller med dig om att en äggdonationsprocess är oerhört jobbig. Jag kände inte igen migsjälv och kände mig mest förtvivlad hela tiden. Jag trodde att det skulle vara som en "vanlig" IVF men ack så fel jag hade. Jag hade i alla fall turen att ha semester under min ruvartid så jag slapp hålla masken på jobbet.

Kramiis: Falska förhoppningar är väl aldrig bra men... det låter som om du är gravid. Jag håller tummarna.

GOTTISEN: Jag fick följande ordination för nedtrappning: Att fortsätta med progynon och progesteron till vecka 12-13. Att fortsätta med prednisolon till vecka 10 och då sakta trappa ned dosen genom att äta 1/2 tablett några dagar och sedan 1/4 tablett några dagar. Trombyl skulle jag sluta med vecka 13 om inte min doktor hemma sa något annat.

Min läkare på MVC höll med om nedtrappningen på prednisolonet - att det var väldigt viktigt att sakta trappa ned kortison. MEN hon sa att jag skulle fortsätta med trombyl till vecka 32. Hon sa att men ofta ordinerar Trombyl till kvinnor som haft många missfall och att det finns studier som säger att det kan minska risken för havandeskapsförgiftning. HOn sa också att det inte finns några bra studier för oss som gör äggdonation men eftersom det är ofarligt att äta så låg dos Trombyl tyckte hon jag skulle fortsätta.
Beträffande Progynon och Progesteron MÅSTE du fortsätta till vecka 12 då moderkakan tar över. Eftersom vi inte haft någon ägglossning så finns det ingen gulkropp som producerar dessa hormon eftersom gulkroppen skulle funnits i äggblåsan-

Beträffande din depression.... så förstår jag dig perfekt! Jag grät när jag fick mitt plus. Det kändes som om jag skulle svimma och jag stapplade in till min man som sov och grät, hulkade och sa att jag inte förstod om det var ett plus eller inte. Efter lite tröst av en mycket nyvaken man bestämde vi oss för att somna om. När vi vaknade igen så kissade jag på stickan igen och vi båda stirrade på plusset som visade sig direkt. Då grät jag lite till...
Dagen efter var det dags att gå till jobbet men jag kunde inte tro att det verkligen blivit ett plus så jag gick till apoteket och köpte ett test där det skulle stå "gravid" i rutan om det var så. Så jag smög in på toaletten och kissade på den stickan och genast visade sig "gravid" i rutan. Stapplade in på mitt rum och grinade som en tok och chefen undrade hur det var fatt... Fick ljuga ihop en sorglig historia om en kompis.

Sen gick ett par dagar och jag fick en störtblödning. Det rann blod längs benen, klumpar kom ut och jag fick byta binda var 30:e minut. Då blev jag mest passiv - jag visste ju att det här aldrig skulle lyckas... Mailade kliniken och de sa att jag MÅSTE fortsätta med progynon och progesteron tills jag tagit blodprov. Dagen efter var jag tvungen att åka på tjänsteresa utomlands i 1 vecka så jag kunde inte ta blodprovet förrän jag kom hem. Hela tiden var jag säker på att jag fått missfall.

Blodprovet visade att HCG nivån var mycket hög och samma dag ringde de från Ultragyn dit min BVC doktor skickat en remiss för ultraljud. Jag och min man gick dit dagen efter och fick se en litet litet hjärta som pickade. Självklart grinade jag en hel del då också.

Sen har jag mest gått omkring och känt mig ledsen och förtvivlad och har inte kunnat glädja mig. KUB ultraljudet gick mycket bra men jag hade ändå svårt att glädja mig men nu. NU har jag bestämt mig efter RUL som jag gjorde i vecka 18+1 att nu skall vi glädjas. Efter ultraljuden gick jag och min man och köpte vårt första bebisplagg någonsin och i bilen hem tvingade jag honom att vi skulle skrika och tjoa lite... Vi ska få en liten kille!!! Tjohooo.

Jag är fortfarande lite rädd och det har tagit ett par veckor för att jag ska glädjas och faktiskt förså att jag ska bli mamma! På BVC frågade barnmorskan min man hur det kändes nu och han sa att det känns bra och att han är så glad för att vi ska få barn och att nu vågar han hoppas och glädjas och att OM något skulle hända nu så skulle det vara en katastrof!

Ja... det blev ett låååångt inlägg det här men du ska veta att du inte är ensam om dina känslor. Jag tror vi är många som känner/har känt precis som du. Låt känslorna komma och låt dem komma ut. Det kanske är en massa års ledsenhet och känslor som kommer med ut. Sen... kommer glädjen att komma när DU är redo. Ingen ide att stressa.

kram och fortsatt lycka till.