Vi som gör äggdonation ute i Europa

Hejsan tjejer!

Har skrivit här någon gång innan, men läser mest och följer med i det som händer er andra. Jag har varit igenom ÄD nu ett antal gånger och går nu i väntans tider, med BF i början på december. Detta blir mitt 4:e levande barn, har även en son som dog i magen 2 v innan förlossning och också en MA bakom mig.

Så till alla er därute - det finns hopp, fast jag vet att ibland är det förbenat svårt att hålla hoppet uppe och gnistan vid liv.

Grattis alla (ny)gravida
Lycka till alla ruvare
Kramar till alla som genomgått tråkigheter - hoppas att det vänder snart!

Förra ÄD (2003) satte vi in två och till vår stora förvåning visade det sig vara 3!! små tickande hjärtan på VUL. Ingen hade informerat oss om risken/chansen att embryona kan dela på sig efter införandet. Att vänta triplex räknas som en högrisk graviditet och det var måååånga läkarbesök. Vår ena trilling dog i magen i v. 24 och alla gossarna är födda extremt prematurt i v. 26.

Vid denna donation valde vi efter inrådan av min Obstetriker här i Sverige och Dr Rantala i Åbo att endast återföra ETT embryo och för oss så lyckades det.

Jag kan mkt väl förstå att man vill sätta in två embryon för att maximera chanserna, men det är bra att vara medveten om riskerna. Jag har ju förstått att du har haft otur med din(a) läkare, annars hade det ju varit bra att höra en ryggläkares sida av saken. Vad rekommenderar de dig på kliniken där du ska göra ÄD?

Håller tummarna för dig.

Hejsani issio1 - jag fick inte heller med mig extra medicin från Åbo någon av gångerna och trots blödningar i alla graviditeterna har det gått vägen. Vad jag förstår så är blödningar, både tidigt och sent i graviditeten, vanligare vid ÄD-graviditeter än vid "vanliga" graviditeter.

Är det någon mer än jag som ska gå på tillväxt UL p.g.a. att det är en ÄD-graviditet?! Detta enligt PM för ÄD som gäller här på SU Göteborg.

Lycka till med din graviditet.

Håller med gottisen om att det inte är någon idé att testa ytterligare, det kommer fortfarande att visa positivt i många veckor. Först i v. 6-7 är det möjligt att göra ett VUL, för innan kan man inte se hjärtat slå.

Merlot - är ledsen för din skull att det inte gick vägen denna gången. Det låter som ni har en del back-up planer och det är ju alltid skönt att få något att fokusera på. Håller tummarna för att ni blir uppsatta på ÄD-listan här i Sverige i Nov. Hur lång är väntetiden här?

Har bokat upp oss för att gå en kurs i Annas Profylax - är tidigare både vaginalförlöst och snittad och vill INTE snittas igen.

BF 6 december och jag måste säga att jag tycker att det är BRA att föda barn sent på året. Rent egoistiskt sett behöver man inte känna kraven på att man ska vara mycket ute och flänga som man gör på sommaren och ett annat plus är att det är så många som är hemma runt jul. Att planera in barn går aldrig, för de kommer ju ändå när de vill - mina killar (som nu är 5½) hade inte alls lust att stanna inne till BF utan kom i v. 26, så jag har insett att det är inget som jag kan/vill styra.

Håller tummarna för alla er som ruvar.

Grattis alla nygravida.

Hej Gottisen!

Jag förstår vad du går igenom, men jag tror ändå att det är viktigt att våga ta till sig graviditeten. Under min förra graviditet dog en av mina pojkar i magen, så jag var självklart rädd i början av denna graviditeten, särskilt som jag hade en stor mensliknande blödning kring v. 5. Jag tror personligen att man mår bättre av att våga hoppas, våga lita på att det går bra denna gången. Jag har sagt till mig själv och min dotter (som inte har vågat tro på att hon ska bli storasyster igen) att det är ingen idé att gå och vara ledsen för något som KAN hända innan det gör det. Jag vill inte upptäcka i v. 40 att allt har gått bra och hela upplevelsen av att njuta av min graviditet har gått mig förbi och kanske aldrig mer kommer tillbaka.

Tänk positiva tankar!! Gå ut och träffa folk som kan stötta dig och som tror på dig och graviditen. Våga vara glad och försök strunta i att det kan dyka upp mörka moln i horisonten.

Jag vet inte om mina tankar hjälper dig något alls, men....

Ta hand om dig och gör saker som får dig att må bra.

Jag var också grymt illamående i början av graviditeten och spydde som en kalv. Detta varade fram till ca. v. 17-18. Jag var sjukskriven fram till v. 18, då det absolut inte gick att kombinera arbete inom akutsjukvården och illamående.

Seaband hjälpte lite, lite.

Postafen hade ingen effekt alls.

Fick utskrivet Lergigan Comp som hjälpte något, men man blev avtrubbad av dem tyckte jag. Hade jag saker som jag blev tvungen att göra valde jag att hellre vara illamående/kräkas, för med tabletterna i kroppen vågade jag varken köra bil eller göra något annat som krävde koncentration och tankeverksamhet.

Mandlar käkade jag som besatt, då de dämpade illamåendet något - behöver jag tala om att mandlar inte längre är min favvis?!

Jag fick tvinga mig själv att äta fast jag mådde illa, för jag visste att jag skulle må lite bättre efter maten.

Hoppas att du hittar något som hjälper dig.

Hej allihopa!

Jag är här inne och smygläser ibland, men då jag redan var gravid när jag hittade tråden känns det som jag inte riktigt har så mycket att komma med och jag vet inte riktigt om jag platsar.

Jag känner igen alla känslorna i samband med ruvning och kasten mellan hopp och förtvivlan, overklighetskänslan när man ser ett positivt gravtest. Men när man nu sitter här med en växande mage 34+ veckor senare känns det avlägset (tr0 det eller ej)och jag hoppas att ni också får uppleva den känslan.

Känns härligt att läsa om alla som plussar och jag håller tummarna för alla som ska på UL nästa vecka att ni får se ett eller flera tickande små hjärtan.

Till er som ligger i startgroparna - LYCKA TILL!

Jag känner med er där det inte har tagit sig och hoppas och håller tummarna för att det lyckas för er nästa gång.

På mitt arbete (inom sjukvården) brukar vi säga att om pat kräks inom 30 min efter tablettintaget har medicinerna inte tagits upp utan de har då fått en ny dos.

Hade själv problem med kräkningar i början på graviditeten, men drog till med alla knep jag kunde (se till att ha ätit något litet innan, ligga ner, äta mandlar, använda mina seaband och pressa på dem o.s.v.) för att unvika att kräkas i samband med eller strax efter medicinintag. Ibland var det på håret, men det gick....

Grattis!!
Det ÄR underbart och helt omtumlande med ett sådant besked. Att få två på en gång är underbart (om än lite sömnlöst ibland ). Mina killar är nu 5½ år och det är full rulle från morgon till kväll - härligt!

Om du tidigare har haft en DVT så bör du väl stå på fragmin under graviditeten, eller?!

Kramiiis: apropå POF (premature ovarian failure) som jag är diagnostiserad med, så är det ingen som har nämnt något om autoimmuna sjukdomar i samband med detta, men det är ju ett område som det forskas på och jag fick min diagnos för 10 år sedan. Inboxa gärna länkar om du har några aktuella.

Jag är som sagt inte så aktiv här i tråden utan tittar in då och då och försöker uppdatera mig. Höll mig härifrån ett tag p.g.a. tråkig stämning och jag kände inte för att få kängor slängda efter mig om jag kom med "fel" kommentarer. Ni ska veta att jag följer er och håller tummarna för alla som är på gång och jag känner för er som inte lyckats få plus. Njut av julen, ta en paus om det går och kom igen nästa år med nya friska tag.

Jag har själv precis fått mitt 5:e barn (3:e graviditeten) genom ÄD (AVA Åbo) och har i varje graviditet haft kraftiga blödningar. Man blir lika skräckslagen varje gång och det är med fasa som man går på toa. Jag har insett att det är så mina graviditeter är och det är (tyvärr) bara att gilla läget.

Kram på er alla och hoppas att allt går bra för er som är på g...
Hör gärna av er om ni vill, så svarar jag efter bästa förmåga.
Kikki70

ÄD 1: Missed Abortion v. 9
ÄD 2: Flicka född 2001
FET 1: inga embryon klarade tiningen 2003
ÄD 3: Triplex varav en kille dog i magen 2 veckor före förlossning - 2 killar prematurfödda 2004
FET2: Ruvade på 1 embryo negativt gravtest 2008
ÄD 4: Kille född 26/11 2009

Tack Estra!

Har testats för massa saker, men inget har visat något. Har ingen i släkten heller som har vare sig POF eller autoimmuna sjukdomar. Fick POF vid 23 åå, men först diagnos då jag var 29. Hur gammal var du när du fick din diagnos? Upptäckte man din hypothyreos i samband med detta eller senare?

Ha det gott.

Hehehe nej inte direkt, fast ibland kändes det nästan som om man ville kasta ur sig det när frågan om barn dök upp. Undrar hur folk hade reagerat Ja, det har varit en del, särskilt med tanke på att jag har haft kraftiga blödningar i varenda en av mina graviditeter. Jag måste säga att det är tur att man glömmer och kan lägga den oron bakom sig, annars hade man aldrig vågat ge sig på det igen.

Doktorn som snittade mig (tyvärr blev det akut snitt på barnindikation) sa att det var synd att jag inte fick föda fram honom, för min kropp var som gjord för att föda barn. Va synd att mina hormoner inte vet om det, för min kropp är sannerligen inte gjord för att SKAPA barn

Håller tummar och tår för er allihopa!!
Kikki

Hej Carmencita. Vad ledsamt att läsa att det inte gick vägen den här gången.

Jag tror det beror på hur många misslyckade försök man har bakom sig, innan man ändrar något i medicinering eller rutin, men det skadar aldrig att ta upp det till diskussion med läkaren.

De gånger jag har misslyckats har jag unnat mig att sjukskriva mig och tillåta mig att gråta floder och prata, prata, prata - med alla som vill och orkar lyssna. Har flera gånger funderat på att gå i samtalsterapi, men har inte haft ork/råd/energi till att ta tag i det när det har behövts.

Jag håller med andra här på tråden som säger att de embryon som klarar upptiningen måste vara riktiga överlevare för att klara sig så långt.

Skickar dig massa kramar och mängder med positiv energi.
Kikki

Hej Bette och grattis!!!
Är själv stolt nybliven mor till en liten gosse född den 26/11 (BF 6/12).

Vad tråkigt att höra Låla... Hade själv en MA som upptäcktes vid VUL och jag kände mig alldeles tom och lurad av min egen kropp. Tillåt dig att vara ledsen och stanna hemma från jobbet om så behövs.

Jag vet att ord inte hjälper i detta läget, men skickar massor av kramar och en axel att gråta mot.

Kikki70