Min pojkvän klarar inte av att jag har barn.

om han bara hade sagt att jag vill inte leva med dina barn så hade jag skitit i honom. Men saken är ju den att han säger att han vill träffa dom och ge dom en chans. För han har ju som han säger ingen erfarenhet av barn. Han tror bara att han kommer ha svårt för att leva med någon annans barn.
Så frågan är om man ska ge en man me den inställningen en chans?
Han vill ju ha den chansen men jag har svårt att tro att han kommer ändra sig när han från början har den uppfattning han har.
Sen kommer det kännas som ett "test" när han träffar mina barn. Känns lite konstigt att han ska träffa dom för att se om han kan tänka sig ett liv med dom liksom.

Är det inte väldigt vanligt att killar har denna inställning? Är det inte svårt att träffa någon som vill ha hela paketet om han själv intre har barn?

Jag känner flera stycken killar som inte har barn, men är väldigt barnkära och intresserade av tjejer med barn. De blir kära i tjejen och barnen kommer som en bonus, det är aldrig tråkigt när man har barn, man kan leka med dem och hitta på saker...

en kille sa till mig att han tycker att tjejer med barn tar hand om en kille mycket bättre än de utan, för de är omtänksamma och tar hand om hela familjen så det är en stor plus om en tjej har barn.

Fast jag undrar om man oavsett inställning till barn kan veta om man vill leva med en kvinna och hennes barn inan man ens har träffat barnen? Måste man inte träffa barnen först och se hur det är?

men hur gör folk då?
alla ni som var ensamma mammor, när fick er partner träffa ert/era barn första gången? Och var han redan innan första mötet tvungen att veta om ni skulle leva tillsammans eller inte?
Mina barn är båda under 4 år.

Jag hade gjort slut.

Jag förstår honom och hade aldrig blivit ihop med nån med barn (igen, jag har gjort det)

Jag KAN inte leva med nån med barn när jag inte har egna.

Nu när jag har eget barn är det en helt annan sak.

Anonym (-) skrev 2009-08-21 22:00:59 följande:

Jag tycker att det är dags för din pojkvän, om jag får kalla honom så, att inse att livet oftast inte alls blir vad vi förväntat oss och "planerat".

Livet är just inget vi kan planera, oväntade saker händer ständigt runt omkring oss utan att vi kunnat förutspå och hunnit stoppat dem.

Som att bli nerkärad i en underbar kvinna -som har barn sedan tidigare

Jag brukar själv kalla det "ödet", andra har andra namn för det.

Med så små barn som du har TS så tycker jag du ska skynda långsamt.
Tänk bara hur lång tid det tar att få barnen inskolade på dagis.
Tycker du skulle mer ligga lågt och inte forcera detta, han kommer när han känner sig mogen med den frågan.
Du kan ju också berätta lite om killen till barnen när han inte är med, framför allt 4 åringen. Lite mer "vet du att xxx har flygit flygplan till ett ställe där det finns riktiga lejon" eller "nästa gång xxx kommer kanske du kan fråga om han är bra på att spela fotboll, han kanske vill spela med dig?" och liknande.
Sedan så tycker jag du ska göra aktiviteter där barnen trivs då ni ses med barnen, så de är glada och nöjda. Kanske åka och bada (då blir det också trötta och somnar gott och tidigt). Eller cykla iväg på en pick nic i närmasta skogsdunge (barn älskar att ha pic nic, det spelar ingen roll om det är minusgrader eller inte).
Ge dem heller inga söt saker, de blir mer speedade av det och måste springa av sig allt sött.
Enda gången våra barn får något sött förutom lördag är när vi ska åka hem i bilen och barnen inte ska somna...men det är kanske en gång varannan månad.

Vad glad jag är att min pojkvän med en son sedan tidigare har gjort väldigt klart för mig att jag är precis lika viktig i hans liv som hans son. Bara på olika sätt.

Jobbigt att leva i föreställningen att man ska behöva välja någon gång - speciellt eftersom ni verkar ha det så underbart! Tycker bara det är så trist att man som partner till en som har barn sedan tidigare får itutat i sig att man alltid kommer i andra hand. Min pojkvän och jag har ett fantastiskt förhållande vi med och jag är tveksam till ifall vi skulle ha det ifall han gav mig känslan av att jag kom i andra hand. Att älska en vuxen är något helt annat än att älska ett barn (förhoppningsvis)

Anonym (pia) skrev 2009-08-25 08:53:16 följande:

Måste också berätta att jag har aldrig träffat hans föräldrar eller någon ur hans familj och vid ett tillfälle ville hans föräldrar att han och jag skulle komma förbi dom. Men han sa till mig att han inte tyckte att det var en bra ide pga att han inte berättat för dom att jag har barn. Är det en sak man måste förvarna om??
Tror ni att han skäms för mig? Jag har fattat det som att han inte vill att jag ska träffa dom förän han vet hur det blir mellan oss i framtiden :(