plupp06 skrev 2009-09-09 10:58:03 följande:
Vi har inte berättat för så många att vi har ska genomgå ÄD, bara närmsta vännerna och familjen vet. En av mina vänner tog själv upp frågan om hur det går till att vara donator mm. Hon ville hjälpa mig, men samtidigt är det svårt då hon och hennes sambo själva försöker bli gravida. Känns ju konstigt att hon ska ge bort ägg samtidigt när de själva kämpar för att bli gravida. Har tyvärr inga systrar som kan ställa upp.På ett sätt har dessa två år gått fort vi stått i kö, har behövt tid för att bearbeta sorgen och chocken som kom när jag fick beskedet att jag inte kan bli gravid. Jag hade slutat med mina p-piller för att vi vill skaffa barn. Den kom aldrig och efter ca 1 år gick vi på utredning som visade att jag inte hade några ägg kvar. Inte speciellt kul att vid 26 års ålder få beskedet att man hamnat i klimakteriet kastat rätt i ansiktet.
Jag känner tyvärr igen mig i det du berättar. Dagen för jag skulle fylla 33 fick jag veta att jag hamnat i ett för tidigt klimikterie. Jag fick det också kastat rätt i ansiktet av läkaren då jag ensam var på UL undersökning under min utredning. Jag har ÄL då och då och mens varje månad. Jag har fortfarande väldigt svårt för den läkaren. Är nu 34 år och är inne på mitt andra ÄD-donationsförsök. Denna gång ett FET som jag gör i Uppsala. Jag är nu på RD 5 och visst ska jag vara glad att ha kommit så här långt. Tyvärr är det en sådan ångest att gå och vänta på att kunna göra testet. Jag är väl ganska otålig och har lätt till negativa tankar. Jag känner mig i alla fall precis som vanligt och är så rädd för att misslyckas igen. Jag kan inte få in i på mitt huvud att jag skulle kunna bli gravid, i alla fall inte när jag ruvar.
Estra, jag håller tummarna hårt för att ni ska få ägg denna gång!
Villsågärna, jag vet av egen erfarenhet att 6 månader går fort! Lycka till!