Frustrerad och vilse

Anledningen till begränsningen till datoranvändningen är i första hand att det mesta av tiden tillbringades inlåst på rummet; de flesta aktiviteter som förut varit fotboll bland annat började suga och han slutade med dessa, till förmån för dataspelandet som i de flesta fall handlade om CS - våldspel, och andra s.k. strategispel. Han ville inte ens följa med på de aktiviteter vi själva fixade tillsammans. Jag är själv en flitig datoranvändare, men spelar sällan, har spelat en del men för det mesta tycker att dator har en mycket kreativ potential såsom den också kan skapa spelberoende och missbruk.

Jag tror inte att barn som är 12 år gamla är beredda på allt det som Internet till exempel bjuder dem på. Det krävs ledning. Vi hade detta samtal även med forskarkollegor som pekade på att vi idag inte har hela vidden i vår hand av vad för effekter de generationer som växer med dator drar på sig. Några saker märkte vi vad gäller grabben och det var att han hade svårt att sova, led av mardrömmar, och visade tydliga tecken på koncentrationssvårigheter i skolan. Naturligt eftersom han var hela tiden trött i hjärnan.

Jag tror att det handlar om att ta ansvar och att ta den rollen som uppmaningen kräver. Jag tror, och det har vi pratat många gånger om, att kommunikationen mellan mig och min fru är A och O i detta, för barnen kan inte själva avgöra vad som är bäst för dem. Det är trots allt genom den egna erfarenheten som vi vill slussa fram våra egna barn och om vi avstår från att delge den erfarenheten har vi också sagt upp vår roll som föräldrar. Strunt detsamma om de är mina barn eller inte, det handlar i alla fall om att det måste finnas ledning, annars kommer det aldrig att fungera. Det är som att släppa elva fotbollspelare på planen utan att de vet vilken position de skall röra sig i. Jag vet att det är svårt, jag blir frustrerad och känner vanmakt ibland, men igår pratade vi igenom, såsom en person här i forumet rekommenderade och jag sade exakt såsom jag kände och att de fick se mig såsom de ville se mig, men att de fick komma tillbaka om tio år för att klaga och då skulle vi se om det fanns samma attityd mot mig.

Jag ger mig alltså inte!