Frustrerad och vilse

Det är sååååå många som är i samma sits som du. Tyvärr. Jag själv är en av dem. Jag biter ihop helt enkelt......

Jo , det verkar extremt vanligt att ett sådant familjesenario har många friktionsytor.
Därför borde din fru vara lika mån som du, om att ni ska försöka fungera som EN familj.
Även om det alltid kommer finnas grupperingar inom den, eller just därför kanske man borde säga...

Ni måste ju vara överens om hur man ska hantera att du är både pappa och extrapappa.
Om man bara låtsas som om ingenting, blir denna här snubben ingen pappa
utan bara extra... Och det blir sällan bra.

Vad är anledningen till att du begränsat datoranvändningen?

Anledningen till begränsningen till datoranvändningen är i första hand att det mesta av tiden tillbringades inlåst på rummet; de flesta aktiviteter som förut varit fotboll bland annat började suga och han slutade med dessa, till förmån för dataspelandet som i de flesta fall handlade om CS - våldspel, och andra s.k. strategispel. Han ville inte ens följa med på de aktiviteter vi själva fixade tillsammans. Jag är själv en flitig datoranvändare, men spelar sällan, har spelat en del men för det mesta tycker att dator har en mycket kreativ potential såsom den också kan skapa spelberoende och missbruk.

Jag tror inte att barn som är 12 år gamla är beredda på allt det som Internet till exempel bjuder dem på. Det krävs ledning. Vi hade detta samtal även med forskarkollegor som pekade på att vi idag inte har hela vidden i vår hand av vad för effekter de generationer som växer med dator drar på sig. Några saker märkte vi vad gäller grabben och det var att han hade svårt att sova, led av mardrömmar, och visade tydliga tecken på koncentrationssvårigheter i skolan. Naturligt eftersom han var hela tiden trött i hjärnan.

Helt rätt TS. Jag begränsade dator användandet för min styvson till 5 timmar per dag. dvs 35 timmar i veckan, vilket i sig är sjuuukt mycket. Nu har jag släppt på det och han sitter all vaken tid framför datorn. Couldnt care less Jag har gjort allt för honom men inte fått annat än skit tillbaka så nu får det va.

Jag tycker att ni som har barn o familj gör rätt, barnen kan ju inte få allt som dom vill.
Försök o samla alla familje medlemmar vid matbordet och ta upp det som stör och låt alla prata.
Det kan fungera jag skulle testa det själv.

Lycka till alla.

Nej jag vet faktiskt inte, är kuvad. Släpp tyglarna och låt ungarna själva lära sig att sätta sina egna gränser. Eller polisa på och låt det hela gro tills (om) helvetet bryter lös för dem. Riktigt svårt må jag säga, kan dock inte säga att det varken är rätt eller fel. Frågan är väll hur länge du orkar stå emot den psykiska påfrestning du hamnar i när dom gaddar ihop sig mot dig. Du har ju redan tankar på att sticka.

-> Peugeot

Själv skulle jag uppskattat om mina föräldar satte gränser så att jag slapp gå om första året på gymnasiet (gjorde det självmant iochförsig).

Vad ska man tillåta?

Jag tror att det handlar om att ta ansvar och att ta den rollen som uppmaningen kräver. Jag tror, och det har vi pratat många gånger om, att kommunikationen mellan mig och min fru är A och O i detta, för barnen kan inte själva avgöra vad som är bäst för dem. Det är trots allt genom den egna erfarenheten som vi vill slussa fram våra egna barn och om vi avstår från att delge den erfarenheten har vi också sagt upp vår roll som föräldrar. Strunt detsamma om de är mina barn eller inte, det handlar i alla fall om att det måste finnas ledning, annars kommer det aldrig att fungera. Det är som att släppa elva fotbollspelare på planen utan att de vet vilken position de skall röra sig i. Jag vet att det är svårt, jag blir frustrerad och känner vanmakt ibland, men igår pratade vi igenom, såsom en person här i forumet rekommenderade och jag sade exakt såsom jag kände och att de fick se mig såsom de ville se mig, men att de fick komma tillbaka om tio år för att klaga och då skulle vi se om det fanns samma attityd mot mig.

Jag ger mig alltså inte!

Ja jag vet inte riktigt vad man ska tillåta, kan återkomma med svar om 11-12 år när min unge/ungar är där. Men jag är tacksam över att mina föräldrar inte satte gränser för mig med mitt tokspelande (är ung och uppväxt hand i hand med tv/datorspels "eran") Spelade mycket äventyrsspel, action och strategi.
Sitter idag med goda betyg och ett strålande bra jobb. Samtliga av mina "spelvänner" har det gått liknande för. Det är min erfarenhet, och den kommer jag ta tillvara på när/om jag hamnar i din sits. Sen får man väll vara lite lyhörd också, det du tog upp med pojken som hade fått koncentrationssvårigheter, sådant måste man se upp med.

Ps. Våldsspel tror jag inte har gett mig så mkt dock.

Lösningen kallas ultimatum =) Vill de fortsätta använda internet får ni sätta er ner och prata, även frun och sätta upp klara regler. Jag har spenderat 12 år framför skärmen och kan säga efter all den tid ångrar jag mig faktiskt nu. Men de brukar beror på underliggande problem och de kan jag stolt säga. När man sitter i en sådan sits så är man beroende, och de brukar sluta med att de som vill en gott är djävulen dom själva, och vilka bortförklaringar man kommer på ojojoj jag som trodde att jag va en ärlig person. Ställ ett ultimatum, nu snackar vi annars ryker både internet och datorerna helt och hållet.

jag är i en familj där min fru har 2 barn sedan tidigare, nu funkar det jätte bra för oss men det är ju för att man har en talan. skulle jag inte fått ha en åsikt eller nått att säga till om skulle jag nog inte ha stannat. alla (inklusive frun) måste visa respekt. annars funkar det inte, ta ett snack med henne funkar det inte så är det bara att separera, glöm inte att se till så du får lillen. för som du beskriver det så lär du inte se barnet annars.

min fru hälsar att hon tycker synd om dig. hon kunde inte skriva för bara killar får svara. :)

2pappa bra om du står på dig. Tänk så här; om det inte varit för att du är elaka styvpappan så hade du varit någon annan elak typ! Så är relationen mellan vuxna som tar vuxetansvar i förhållande till tonåringar. Svårare än så är det nog inte. Du hade kunnat haft exat samma situation även om dina två bonusbarn varit dina egna!

Är det inte så att du behöver skapa ett förtroende FÖR dig hos barnen? Jag har små knoddar och det jag tänker på är min egna situation? min son är mitt i trots åldern men eftersom jag alltid leker med lego tillsammans med honom går det lättare än med min 7 åriga dotter att göra tråkiga saker, undrar om du skulle göra en helomvändnig och kanske göra en annan rolig aktivitet , men bara du och dina styvsöner? roligt sätt ur deras perspektiv? Men herregud,,, vi lever ju i ett IT samhälle så vad skulle det då isåfall vara???? har för mig jag läst,,,, att i just din situation försöka "chefa" i ett sådant viktigt ämne , det är nog inte lätt, du kanske skall försöka välja konflikter ...alla krig är ju inte viktiga..och varför är din sambo inte med på noterna??om inte hon bryr sig skulle jag nog driva saken till sin spets och prata med henne utan några barn inblandade.....

Vad jag läser så behöver du och din fru tala ut om detta och komma överens om hur ni ska hantera situationen. Just nu drar ni uppenbarligen åt rätt olika håll, vilket är ohållbart för alla i familjen.

Att du måste köra ditt eget race utan hennes stöd funkar ju inte - speciellt om hon "gaddar ihop sig med barnen". Hon kanske inte heller egentligen vill att du skall släppa de två större barnen. Möjligtvis gillar hon att du spelar rollen som "den onda" så att hon får framstå som "den goda" - det är en rätt soft roll att få i familjen. Om så är fallet kan hon behöva hjälp att inse att det är en orättvis och ohållbar situation för dig och att det är destruktivt för familjen.

Alternativt har hon en helt annan syn på datoranvändandet och din relation till de två större barnen och VILL att du skall låta henne hantera de två äldre själv. Om så är fallet måste du försöka acceptera det. Då har du åtminstone fått rätt ut på situationen och kan veta att du har försökt påverka. Man kan inte lösa alla problem i världen, inte ens alla problem i sin närhet. Det gäller att kämpa de fajter man har chans att vinna och våga släppa de man inte kan vinna.

Jag skulle rekommendera familjeterapi, där du och din fru får hjälp att hantera situationen och komma överens om spelreglerna i familjen - för er alla.