Känner mig så trött och gnällig...

Hejsan!

Du är INTE ensam om dessa känslor. Jag kan inte på rak arm nämna någon här på dessa sidor med ofrivilligt barnlösa som inte känner de känslorna. Det är helt normalt och du är ingen dålig människa för det.

Alla är vi olika men mitt råd är att berätta det för någon mer vän. Gärna någon som du tror har iaf lite förståelse. Gärna någon utan egna barn. De som lyckats bli gravida ganska snabbt brukar oxå vara dom som förstår minst (min erfarenhet i detta sammanhanget). Troligtvis känner du någon mer som fått ta hjälp för att bli gravid. Du kanske inte vet om det för alla pratar ju inte om det. Kram!!!

Det ÄR svårt att glädjas med andra. I vintras hade jag plussat efter en IVF och min kompis visste om det. En kväll kom hon o hennes sambo bort och jag passade då på att tala om att jag hade haft MF. Det visade sig att de kommit för att tala om att de väntade barn. Visst är jag glad för deras skull men just då skar det som en kniv i hjärtat.
Denna kompisen hade inte ens träffat sin sambo när jag och min sambo började försöka. De träffades över ett år senare.
Jag är sist av alla kompisar. Och det gör sååå ont. Men alla de närmaste kompisarna vet om vår sits och jag ångrar inte att jag berättade. Ofta släpper en tung sten från axlarna när man berättar (tycker jag). Jag mår mycket bättre av att prata av mig, och om jag tex inte vill följa med på tex en kräftskiva för att jag inte orkar så förstår dom bättre om de vet anledningen.

Men orken och kraften är nästan helt borta känns det som. Det finns så mycket som ska göras men jag orkar inte ta tag i det. Allt skjuts på framtiden och det är u ohållbart i längden.

Kramar!!!