Känner mig så trött och gnällig...

Hejsan!

Du är INTE ensam om dessa känslor. Jag kan inte på rak arm nämna någon här på dessa sidor med ofrivilligt barnlösa som inte känner de känslorna. Det är helt normalt och du är ingen dålig människa för det.

Alla är vi olika men mitt råd är att berätta det för någon mer vän. Gärna någon som du tror har iaf lite förståelse. Gärna någon utan egna barn. De som lyckats bli gravida ganska snabbt brukar oxå vara dom som förstår minst (min erfarenhet i detta sammanhanget). Troligtvis känner du någon mer som fått ta hjälp för att bli gravid. Du kanske inte vet om det för alla pratar ju inte om det. Kram!!!

Tack!....

Men det är så jobbigt att prata om det. Har försökt. :(
Klart att man känner folk i samma situation, men det är endå jobbigt.
Blir inte bättre av att nästan alla i min omgivning har fått barn medan vi har försökt.

Min syster ska ha nu. och det jobbigaste är att jag kan inte känna riktig glädje. Som jag gjort när hon fått sina andra barn. och det skrämmer mig.
Man börjar nästan känna sig som en "bitterfitta".

Glädjen bara tar slut... Man tar slut, själv som människa.

Känner igen frågorna... När är det vår tur? Jag vill också vara lycklig på riktigt!

Kram Belinea

Det ÄR svårt att glädjas med andra. I vintras hade jag plussat efter en IVF och min kompis visste om det. En kväll kom hon o hennes sambo bort och jag passade då på att tala om att jag hade haft MF. Det visade sig att de kommit för att tala om att de väntade barn. Visst är jag glad för deras skull men just då skar det som en kniv i hjärtat.
Denna kompisen hade inte ens träffat sin sambo när jag och min sambo började försöka. De träffades över ett år senare.
Jag är sist av alla kompisar. Och det gör sååå ont. Men alla de närmaste kompisarna vet om vår sits och jag ångrar inte att jag berättade. Ofta släpper en tung sten från axlarna när man berättar (tycker jag). Jag mår mycket bättre av att prata av mig, och om jag tex inte vill följa med på tex en kräftskiva för att jag inte orkar så förstår dom bättre om de vet anledningen.

Men orken och kraften är nästan helt borta känns det som. Det finns så mycket som ska göras men jag orkar inte ta tag i det. Allt skjuts på framtiden och det är u ohållbart i längden.

Kramar!!!

Känner likadant... Jag brukar säga att det känns som om -man bara tar slut.

Jo, jag vet att det skulle vara bätter att prata om det men jag orkar inte. Klarar nästan inte av att prata med barnmorskan, men jag hoppas att det är en fas.
Försöker blicka frammåt!

Kram B

Jag vill rekommendera att du (och andra också) läser en bok som heter:
"Älskling vi blir ... inte med barn" av Ramona Fransson. Det är en självbiografi och hon skriver bl.a så här: "Kan min berättelse hjälpa en enda människa med samma problem att må bättre, har jag lyckats".
Själv har jag läst hälften och den känns bra att läsa. Man känner igen sig och hon har intressanta tankar. Läs den! Det kan i alla fall inte bli sämre!!

Kram

Tack Vitsippa!

Och nej det kan ju inte bli sämre...

Kram

Känner igen mig i dina tankar Ts.

Det gör så förbannat ont att det aldrig funkar.
Vi gjorde ett IVF i början på sommaren men det fungerade inte, skall ringa nästa vecka för
ny ordination.
Men hur man gör för att inte bli bitter i denna saknad vet jag inte

Ber om ursäkt för mitt tråd kapande och tråddödande Belinea.

Irationell -Lycka till! Jag hopppas på det bästa!

Kram Belnea