Hur illa var det efteråt?

Jag blev sydd med några stygn, fick bedövningsspray så själva tråcklandet kändes inte. Det sved och gjorde ont vid toabesök efteråt men detta berodde nog främst på att jag även fick en skojig hemorrojd vid förlossningen. För mig spände och stramade det ganska länge i ärret, i flera månader, men nu är jag helt återställd. Ammade också så sköra slemhinnor gjorde väl sitt. Nu väntar jag nr 2 och är inte ett dugg orolig för nästa förlossning.

Vad jag har förstått spicker nästan alla, mer eller mindre. Vissa så lite att de inte behöver sy ett enda stygn. Jag var också mkt rädd för att spricka, hade dock aldrig tankar på att göra snitt av den anledningen. Det största problemet under förlosssningen var nog min rädsla. Det känndes som att jag inte riktigt vågade föda henne. Vågade krysta rätt, eller så var det bara svårt. Jag tyckte att det gjorde mkt ont. När hon så väl var född tog det inte många timmar innan jag beslutat mig för att det här vill jag göra igen. Jag sprack lite, fick sy 5 stygn. Självklart var man öm där nere 1 vecka efteråt men det hade jag nog varit utan bristningar också. Allmänt så tog det iaf 2 veckor innan jag kände mig hyfsat pigg igen. Tror att det är som en stor operation för kroppen. Man kan inte åka in och föda barn och förvänta sig att vara pigg och rask när man åker hem som hos tandläkaren Idag har jag inga besvär från förlossningen. Väntar nu nr två och är inte alls lika rädd för bristningarna...

Lycka till.

Hej på er!
Jag väntar barn och ska föda i september, och börjar bli riktigt rädd inför förlossningen. Jag förutsätter att allt ska gå bra för barnet men är livrädd för att inte bli som förut "där nere", och att det ska bli problem med både sex och annat. Man har ju hört om sådana som blivit helt uttöjda där nere, eller fått problem med smärta vid sex efter att man fått barn. Är så pass skraj så jag överväger planerat kejsarsnitt. När jag läser det ni skriver här är det ju vissa inlägg som är lugnande medan andra skrämmer mig. Det är dock väldigt bra att höra historier från verkliga livet och hur ni har upplevt det. Superbra att ni delar med er av era erfarenheter!

jag har fött mina fyra bar vaginallt. med första sprack jag bara yttligt inget sprucket med de andra tre. det värsta som hände mig var att de stack håll på hinnorna för tidigt när mitt tredje barn skulle födas så han arm följde med o la sig runt huvudet, gjorde onödigt ont men allt gick bra o efter det varjag lite förlossningsrädd.
men jag vågade föda mitt fjärde barn , ja hade ju inget val egentligen hon skulle ju ut :-S.
lycka till, barnet kommer ju komma ut på det ena eller andra sättet kram

Hej, jag fick sy några yttre stygn plus lite invändigt. Jag tror att jag hade en otrolig tur ändå. Att jag sprack kände jag aldrig och stygnen kände jag aldrig av heller (bara just då BM sydde). Visst var jag lite öm i nån dag men mycket mycket mindre än vad jag föreställt mig! Har inte heller haft några problem efteråt. Jag hoppas på en repris med barn nr två som är beräknat till 6 augusti och jag hoppas såklart att det ska gå lika bra denna gång! Jag hoppas att det kommer att gå lika bra för dig!

Har precis läst att bristningar av 3:e o 4:e graden ligger på 4 % i Sverige, varav hälften får bestående men. I länder där fler tar eda så ligger antalet på c:a 1%. ¨
Boken heter "Att föda som en man" av Tove Karlsson. Den tar upp att man i princip kan föda smärtfritt om man vill, men att gamla tankar om att det ska göra ont fortfarande regerar. Man kan be personalen att hålla emot så minskar risken att brista. I Finland gör man tydligen så o där brister bara 0.8% av grad 3och 4.
Själv sprack jag en hel del med första barnet, eftersom han hade händerna i kors framför ansiktet. man sydde i en timme o nån flik ramla av som gjorde det extra svårt att kissa. Men jag läkte helt bra o har inga men.
Det värsta under den förl. var att det tog sån tid, låg hemma i badkaret en hel natt med täta värkar o när jag var inne o öppen upp till 5 cm så lät man mig ligga med fulla värkar i 8 tim.o öppn. mig bara 1cm. Hade behövt eda o värkstimulerande dropp tidigare. Låg o tänkte på eda i tre timmar. Somnade till under utdrivningsskedet.
Kan varmt rekommendera att läsa boken. När har du BF, själv har jag idag.

Hade en vaginal förlossning med mina tvillingar för 14 månader sedan.
Tyckte det var mycket bättre och lättare än vad jag någonsin trott.

Vattenavgång hemma kl17 när jag gick på toaletten. Jag trodde aldrig den dagen skulle komma och blev väldigt nervös.
Min sambo ringde sjukhuset och sa att vi kunde göra oss iordning och ta den tid vi behövde för att komma in, ingen brådska eftersom jag inte hade värkar.
Kom till sjukhuset och jag blev undersökt.
Sedan fick vi sitta i ett mysrum och titta på tv för att invänta värkarna.
Började känna dom lite smått vid 19 tiden.
Då fick vi komma upp på BB i ett rum för att få duscha under värkarna. Hjälpte jättemycket. Min sambo spolade mycket varmt vatten över min rygg.
Efter att vi hade stått i duschen i 3 timmar så gick vi ut och jag la mig i en säng.
Då kom en sköterska för att kolla hur öppen jag var, 7 cm och det blev bråttom ner till förlossningen.
Där fick jag lustgas ( Å VILKEN DRÖM ) var så gudomligt skönt! Efter ett tag bad jag om epidural och fick det. Sedan så kom krystvärkarna och barnen kom ut vid 2 tiden med 10 min mellanrum. Hann inte krysta många gånger förrän det sa "plopp" och allt forsade ut.
Vad bara skönt att få krysta eftersom det tröck så oerhört neråt.

Det var det underbaraste som någonsin hänt och ser verkligen fram emot nästa förlossning som kommer ske i December

Lycka till och var inte orolig, alla förlossningar är väl mycket olika.

Jag tror att den statistiken är den som är ihopslagen både första och andragångs-föderskor. Första gångs föderskor hade en procent på nästan 6 och andra gångs-föderskor på ca 2-3. Sen slog dom ihop dom...

Visst kan jag stå ut med obehag några månader bara jag vet att jag blir återställd.
Det är förvisso inte det enda jag är rädd för men en del av det.

Jag har bf den 19/8, men har planerat snitt till den 6/8. Känns sådär... både för och nackdelar... Men psykiskt känns det enormt skönt.

Vad skönt att du har fått snitt beviljat.

Jag förstår den som vill kunna få ett beviljat snitt, men själv önskar jag mig en beviljad vaginal förlossning

Jag var väldigt rädd för förlossningen och för att det skulle göra jätteont efteråt. Det värsta var typ att det sved när jag kissade... Klart hanterbart med andra ord

Det värsta för mig var när livmodermunnen krängs över barnetshuvud men det går så fort så jag vet att det har en ände. Snitt skulle jag aldrig välja själv för jag mådde jättedåligt efter mitt snitt men bra efter förlossningarna. Men alla är vi olika och det är bra att man får välja själv.

Jag sprack extremt lite och behövde bara få ett stygn efteråt, bedövades med spray.
Sved lite när jag kissade i ett par dagar men jag blev återställd väldigt snabbt. Efter 2-3 veckor kändes det i stort sett normalt igen.
Barnmorskan höll emot hennes huvud lite när hon var på väg ut och det kändes jättebra för annars hade hon nog kommit med en jäkla fart.
Är nu gravid med mitt andra barn och tycker det ska bli jättespännande för förlossningen var nog det häftigaste jag har upplevt i hela mitt liv!

Jag sprack bara med första barnet. Det kändes inte alls just då och inte heller när de sydde (bara två stygn iof). Men det gjorde djävulskt ont när barnet var på väg ut. Märkligt nog, bör jag dock tillägga, försvann all smärta när barnet var ute.

Efteråt gjorde det dock ont när man skulle gå på toa. Fick dock en stor tub med xylocain-salva som blev min räddning och det förenklade det hela betydligt, även om det krävde lite planering.

Jag hade en rätt tuff förlossning, sonen vägde 4500g och jag sprack i mellangården och i ena inre blygdläppen. Kände mig öm och mörbultad i flera dagar efteråt och knaprade alvedon och ipren för att överhuvudtaget kunna sitta. När svullnaden lagt sig lite började det göra riktigt, riktigt ont. Åkte in till mvc för att kolla upp det, och det visade sig att bm som sydde ihop mig gjort en stor knut precis intill klitoris. Denna knut låg nu och skavde så fort jag rörde mig - inte undra på att jag hade ont! När knuten blev bortplockad kändes det mycket bättre. Blev dock aldrig helt bra, och vid efterkontrollen upptäcktes det att jag blivit felsydd på ett ställe. Den inre slemhinnan hade fastnat i "sömmen" och alla nerver var exponerade. Har och kommer därför alltid ha en liten öm punkt precis vid slidöppningen. Inte så kul, nej! Min bm sa att det går att operera, eller så får jag leva med det. :-/

Nu när jag snart skall föda barn nummer två kommer jag gå i
stödsamtal hela hösten för att komma över förslossningsrädslan.

Jag klipptes 3 cm utvändigt och sprack 3 cm invärtes, läkaren sa att han sydde fler stygn än normalt. MEN till skillnad fràn mànga andra led jag aldrig av det efteràt. Hade aldrig ont. Inte när jag kissade, inte annars. Det var obehagligt att göra nr2, men det berodde pà min rädsla att det skulle brista igen.

Sà, man behöver inte alltid fà problem efteràt trots att man spruckit relativt mkt.

Det värts med förlossningen (t.o.m. värre än värkarna) var när jag trodde vattnet gick och sedan upptäckte att allt det vàta pà mina byxor var blod. Efter det fick jag panik eftersom jag kände hur det sipprade ut mellan benen vid varje värk. Jag motarbetade därför varje värk och öppningsskedet gick inte framàt. Jag o min sambo trodde att jag skulle förblöda. Efteràt har jag insett att det förmodligen var vatten men att det var blodblandat och att jag missförstod situationen.

INFORMATION!!! Det skulle jag säga är det absolut viktigaste. Det ger en lite mer kontroll. Problemet var att jag födde i ett annat land och att dom inte gav mig nàgon info. Jag hade panik och de kunde inte lugna mig. De förklarade ingenting. Sà inför nästa förlossning ska jag prata med dem innan och förklara att jag vill veta allt som händer. Jag visste inte ens när jag krystade att det var det jag gjorde. Det sista jag fick veta var att jag var öppen 5 cm och sedan var han ute utan ngn mer info.

Det bästa med förlossningen var när paniken tillslut släppte och jag lyckades fokusera pà andningen. Fràn att ha öppnats 5 cm pà 8-9 timmar, öppnade jag mig dà resterande 5 cm och krystade ut min son pà 2 1/2 timme.

Hej
Jag fick våran son när jag va 19år, nästan 20. Jag va skitskraj och trodde d skulle va d värsta jag varit med om. Men det gick jättebra. Mådde lite illa av själva lustgasen men förlossningen gick på ca 6 timmar varav ca 40 minuter i krystvärkar. Sprack inte alls, men BM sydde ändå ett stygn pga en "rispa" som hon kallade det. Man är lite svälld i ca en vecka men efter 2 veckor kände jag mig helt återställt. Jag var som BM sa "gjord för att föda barn" ;)

Hej!
Jag hade en snabb förlossning som barnmorskan beskrev det och sprack hela vägen.. Jag kände inte ens av att jag sprack när det väl hände.. Det tog några timmar innan man kände att den där regionen nog var lite skör om man säger så!
Jag syddes både innuti och utanpå(om ni förstår hur jag menar)..

Jag skall inte säga att det inte gjorde ont efteråt, för det gjorde det naturligtvis med massa stygn... men jag tyckte faktiskt inte det var så farligt som man kan tänka sig.
Jag satt på en kudde någon dag... att kissa var la inte det skönaste men det funkade även det. Att bajsa var däremot ganska jobbigt första gången, jag fick lavemang och det gick även det och det är ändå ganska häftigt vad kroppen läker sig själv!

Barnmorskan var orolig att jag skulle få problem men bajseriet men det hela läkte som det skulle och nu är jag gravid igen... det sista jag är orolig för är att spricka... För så illa upplevde iaf inte jag det!