• Caileag

    Hur illa var det efteråt?

    Hej!

    Jag lider av svår förlossningsskräck och har haft det väldigt jobbigt med att få ett planerat snitt.
    Det som hela tiden återkommit i mina tankar är att läkarna vägrar befatta sig med att nämna något om hur ¨många som spricker illa och får bestående eller iaf. långvariga men.
    I olika forum som jag läst i så ser jag väldigt många som faktiskt haft en hel del besvär efter en vaginal förlossning, mycket mer än vad jag hade efter min förra förlossning som slutade med ett akut kejsarsnitt.

    Så jag undrar om ni vill dela med er av vad det värsta var under/efter er vaginala förlossning. Låter kanske dumt att jag som är rädd vill veta... men det känns tryggare än att bara gissa eller tro saker.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-07-17 20:56
    Ett litet tillägg... Jag vill ju självklart inte bara ha det värsta.
    Är väldigt glad om många vill skriva att dom faktiskt blev helt normala i "prussiluskan" efter en vaginal fl också! =)

  • Svar på tråden Hur illa var det efteråt?
  • Caileag

    Jag har fruktansvärt ont i tarmarna som känns som att dom är fyllda med luft och bebben ligger och trycker så man inte kan fisa ut dom så att säga... hehe... Väldigt mycket info nu...
    Kommer det att göra ännu ondare under en förlossning? Eller spelar det mindre roll?

  • Caileag

    Jag är väldigt rädd för allting som kan hända och att jag inte blir helt återställd efter en förlossning.
    För mig vore det total panik om jag skulle spricka till en grad 3 eller 4:a.
    Tänk om man ändå kunde få några garantier för att något sånt inte skulle hända... =/
    Tack för att ni delat med er av era erfarenheter!

  • Caileag
    Toka2 skrev 2009-07-20 00:26:17 följande:
    Min första förlossning var ett kejsarsnitt.

    Min andra förlossning slutade med yttre press, värkstimulerande dropp, sax, sugklocka och total panik - hjärtljuden störtdök när krystvärkarna drog igång. Så efter 4 minuter med krystvärkar så var det över. Jag blev klippt och jag sprack, så 13 stygn blev det. Sedan fick jag livmoderinflammation (barnsängsfeber) på det, men tre veckor efter förlossningen var samlivet igång igen.

    Min tredje förlossning ägde rum 12 månader och 20 dagar efter den andra. Den tog 56 minuter från det att jag vaknade av att jag var kissenödig tills lillebror var ute. Då stod jag på alla fyra och följde med/höll emot så att ambulansen skulle hinna fram. Lillebror är född i farstun Samma huvudmått som storebror - inte en bristning. Det kändes inte som att jag hade fött barn.

    För mig är det skit samma om det gör ont, om jag spricker, om jag aldrig mer kan sitta. Det viktigaste är att jag får med mig mitt barn hem - för det fick jag inte den första gången..
    Det är ju det allra värsta scenariot, att man förlorar sitt barn. Vill inte ens tänka tanken.
    Dock gör det inte att min rädsla för andra saker som kan inträffa blir mindre eller känns mindre skrämmande i ett liv i framtiden... Tyvärr kanske man kan säga, för om jag kunnat bestämma mig för att sluta vara rädd för alla möjliga ting så hade jag slutat igår typ.
  • Caileag
    AnnaH skrev 2009-07-21 20:07:36 följande:
    Jag blev klippt, ca en centimeter år ena sidan. Syddes med 5 stygn, vad jag vet, och det läkte jättefint. Jag känner mig precis som innan jag fick barn och ärret syns bara som en svag linje. Jag hade en utdragen förlossning och komplikationer efteråt med kvarhållen moderkaka och GAS-infektion i livmodern (barnsängsfeber), men är jättenöjd. Vill absolut ha en vaginal förlossning denna gång med. Däremot är jag lite rädd för snitt. Att inte få vara med om den fantastiska upplevelsen när barnet kommer ut och kommer upp på magen känns helt otänkbart. Dessutom är det en ganska stor bukoperation, längre återhämtning än vid vaginal förlossning och förknippat med en hel del risker. Vill också helst slippa stort ärr på magen. Jag ser nästan helt oförändrad ut efter min vaginala förlossning och ytlig som jag är vill jag gärna göra det efter nästa förlossning också.Men som Toka2 skrev, det viktigaste är att jag får med mig mitt barn hem. Så länge barnet mår bra och klarar sig struntar jag i vad jag får gå igenom.
    Mnjaa... fast det är ju just det. Jag återhämtade mig så otroligt mycket snabbare efter mitt förra snitt än mina nära vänner som i samma veva gick igenom en vaginal förlossning. Medans dom forftarande inte kunde sitta, gå normalt, ha sex flera flera veckor efteråt så var jag i princip som vanligt. Ärret som jag har är ca 13cm långt och ½cm brett och har nästan bleknat bort och det är bara 1½ år sen. Så den biten bekymrar mig inte alls... Riskerna vid ett planerat snitt går inte att jämföra med dom akuta/katastrofsnitten. Sen, även om det inte talas så mycket om dom, så finns en hel del risker både för mig och barnet vid en VF också.

    Toka2- Jag tog inte illa upp, ville bara förklara att den rädsla jag känner inte är så lätt att hantera och bara är att tänka att bara jag får med barnet hem. Jag vill inte ens tänka på att förlora barnet, det finns inte i min värld, däremot existerar alla risker och konsekvenser efter en VF desto mer, dom känns mer nära till hands att vara rädd för. =/
    Jag är mer rädd för det som jag både sett och hört om vid vaginala förlossningar.
  • Caileag
    Lorraine skrev 2009-07-21 21:44:49 följande:
    Hej!För att va lite positiv så kan jag säga att när jag fick min flicka för 2.5 år sedan var jag också rädd för att spricka och hur det skulle vara efterråt.Jag fick rådet att försöka lyssna på sköterskerna under förlossningen så att det inte går för fort.Jag försökte så gott jag kunde och fick en flicka på 4475 g (aj aj aj tänker många)Men de behövde bara sy 1 stygn, jag tänkte för mig själv att jag måste vara slapp men fick höra av min barnmorska att om inte förlossningen går för fort så hinner kroppen med och slipper gå sönder.6 timmar från första till sista och det sved inte ens när jag kissade =)Det kan gå bra medHoppas att de går vägenHej hej!
    Tänk om man kunde få en sån förlossning. =)
  • Caileag
    Laguna skrev 2009-07-26 18:27:21 följande:
    Har precis läst att bristningar av 3:e o 4:e graden ligger på 4 % i Sverige, varav hälften får bestående men.
    Jag tror att den statistiken är den som är ihopslagen både första och andragångs-föderskor. Första gångs föderskor hade en procent på nästan 6 och andra gångs-föderskor på ca 2-3. Sen slog dom ihop dom...

    Visst kan jag stå ut med obehag några månader bara jag vet att jag blir återställd.
    Det är förvisso inte det enda jag är rädd för men en del av det.

    Jag har bf den 19/8, men har planerat snitt till den 6/8. Känns sådär... både för och nackdelar... Men psykiskt känns det enormt skönt.
Svar på tråden Hur illa var det efteråt?