Pappa fast inte på jorden

Här är en till.
Vi förlorade vår andra son 19/5-2005 i samband med förlossningen. Helt sjukt att det redan gått mer än fyra år! Kan väl säga att sorgen hela tiden funnits med, men att den där extrema paniksorgen har dämpats från att alltid vara närvarande till att bara dyka upp då och då. Numera är jag stolt trebarnsfar med en stor saknad efter han som inte får vara med oss.

Bra initiativ att starta den här tråden! Har hela tiden saknat andra pappor att dela tankar och känslor med framförallt i början.

Vi fick flera gånger höra hur modiga och starka vi var som vågade prova igen så snart och någon gång att det var viktigt att "sörja klart" först (då hade vi ju aldrig kunnat försöka igen...). I själva verket var det ju så att vi inte hade något val. Drivkraften att ha fler levande barn var aldeles för stark för att kämpa emot och rädslan för att det det skulle gå åt helvete igen övervanns av rädslan för att aldrig få levande syskon till äldste sonen. Den nya graviditeten blev ett sätt att bearbeta både sorgen och skräcken.
Kort sagt: eftersom ni var redo att få barn innan det hände så är ni förmodligen fortfarande det.

Svårt att säga . Visst blir det bättre med tiden, men i mitt fall gick det så gradvis att jag hade svårt att märka det. Det var väl egentligen bara när jag tittade bakåt och tänkte på hur det var tidigare som jag insåg att det gick "framåt". Jag upplever att den där förlamande sorgen/chocken fanns på heltid i kanske tre månader för att sedan försvinna i bland och ännu senare dyka upp bara vid vissa tillfällen. En form av "grundsorg" bär jag däremot alltid på.

Ta hand om er!