Vårdnads tvist

Hej pappor, mycket intressant forum, min erfarenhet härstammar från då jag var 22 år och blev pappa, idag är jag 47 och inget verkar ha förändrat sig. Då ville jag att min dotter skulle bo hos mig och jag ville ta det fulla ansvaret för hennes uppfostran, men eftersom hon var liten kunde vi inte genomföra detta. Men min dåvarande och jag gick till en advokat som skrev våra viljor och gjorde en överenskommelse om hur vi ville förhålla oss till vår dotter. Jag skulle få ansvara för henne när hon kom in i mellanstadiet, hon skulle alltså få bo hos mig. Jag flyttade ut på landet för att jag kände att där fanns det andra upplevelser att erfara - hon tycker mycket om hästar och djur. Jag träffade med åren en ny partner och hon var med på att flytta ut på landet, hon hade också ett barn som villigt flyttade ut i naturen. I vårt nya hus inredde jag ett rum åt min dotter som hon också hjälte till att måla med olika motiv. Varje sommarlov flyttade hon ut till oss och varje ledig stund ville hon vara hos oss, så kom tiden för överenskommelsen. Det första jag fick höra från hennes mamma att hon inte tänkte släppa henne, hon hade själv fått nya barn och startat om sitt liv. Jag hänvisade till överenskommelsen men hon menade att den inte kunde gälla eftersom vi varit för unga och att om jag gjorde slag i saken skulle hon ta till varje grepp som fanns. Hon hotade mig med att anmäla mig för incest! Jag tog kontakt med en advokat igen och till min häpnad hade han inga argument att ta till eller verktyg att använda sig av. Jag var dessutom invandrare och hade därmed ännu mindre chanser att få återse min dotter.

Han menade att om jag ville strida skulle min dotter få höra en massa dumma saker och i slut ändan skulle jag kanske förlora hela umgängesrätt med henne.

Jag fick ge mig, min sorg och min ilska hade inga gränser. Min dotter frågade mig gång på gång varför hon inte fick flytta hem till oss; om jag inte älskade henne eller jag inte ville att hon skulle flytta. Jag försökte så gott det gick att förklara situationen men sorgen lade sig över vår relation som en hinna som hindrade oss från att gå vidare.

När hon blev 18 år firade vi det hemma hos henne och under festen gick hon fram till mig med ett glas vin till mig och ett åt henne. Hon ville skåla för vår relation, men först ville hon veta varför jag inte slagits för henne. Jag förmådde inte berätta hela sanningen, jag grät och hon också över en tystnad som vi burit inom oss under alla dessa år. Jag sade till henne att huvudsaken hade varit att vi fått fortsätta träffa varandra och älskat varandra utan att behöva be om lov för detta.

Men med facit i hand, känner jag fortfarande att för mig fanns det ingen hjälp att få, därför att vi män betraktas som andra klassens förälder, en föråldrad roll om mannen som vi å ena sidan får mothugg för att vi inte gör något åt och å andra sidan får inte rättshjälp för att kunna hävda oss som de älskande pappor vi är. Jag tycker att det är rätt att mammor får allt den hjälp de får i saken, men detsamma borde gälla för oss pappor. Jag kan bara konstatera, med förundran inom mig, att i vårt moderna samhälle ännu idag väger våra omsorger lika när det gäller vårdnadstvister.

Min dotter vet idag vad som hände, för hon ställde sin mor mot väggen och framtvingade ett erkännande. Jag vet inte om det var av kärlek hon gjorde så eller mest av hat mot mig. Idag är min dotter gift och inom en närmare framtid blir jag också morfar. Livet går vidare!