Vårdnads tvist

Låter som en bra tråd att ha dock heter det vårdnadstvist och inte vårdnads tvist liksom det inte heter sjuk sköterska utan det heter sjuksköterska.

Du verkar ha haft en mycket svår tid Lars hoppas du ser något ljus i tunneln efter 5 års kämpande. Själv hade jag det lätt jämfört. Mitt tips är att alla advokater har skyldighet att ge 15 min gratis rådgivning. Skriv ner dina frågor, några klara och tydliga. Ring flera advokater specialiserade på familjerätt, ställ dina frågor och efter det har du en bra uppfattning om ditt läge. Har dom inte tid med dig så ringer dom upp. Lämna alltid ditt telefonnummer. Berätta sedan för din f.d. partner vad du gjort och hur läget ser ut så lär du få mindre mothugg, ja d.v.s. om din f.d. partner är en någorlunda normalt funtad människa iaf

Hej Lasse!

Kvinnor anser sig oftast bättre skickade än män på att handha barn och de är experter på att skönmåla just deras sätt att hantera barn. Mäns egenskaper gör enl dessa kvinnor att vi skulle vara moraliskt sämre rustade för att ha ansvar för barnen. Vi gör saker på annat sätt, kanske lite lättsammare och det används som argument för att vi gör det på ett förkastligt sätt som gör att kvinnan anser att hon ska styra och bestämma. Akta ryggen, men ge ALDRIG upp!

Vad gäller din tvist med mamman?

Jo det är verkligen att kämpa, hålla sig till sanningen och inte prata skit. Att prata skit är verkligen något som kommer att slå tillbaka. Kom ihåg att det man ger får man tillbaka.

Jag kan inte gå inte på detalj angående min tvist tyvärr och därför önskade jag att någon annan som kunde dela med sig.

Några saker att tänka på under en tvist:
Ta reda på hur en hel process ser ut, vad den börjar med och vad det kan i värsta avslutas med.
Ta redan på dina rättigheter och skyldigheter, även mammans.
Var lugn.
Kasta inte tillbaka någon paj, kasta inte heller den första.
Var saklig.
Berätta tidigt vad du vill få ut av det.
Visa vad du känner.
Sist men inte minst, sätt Baren i första rum.

Dom på soc kanske inte verkar bry sig så mycket. Det är deras jobb att vara opraktisk och döma efter barnets bästa. Bered dig som pappa att möta på könsdiskriminering.

Till xzper:

Jo jag vet, tro inte att jag skäms :)

Detta var en intressant tråd startade en ny tråd här på familjeliv av samma orsak att jag har problem med x-et. Har känt stora motgångar med både soc och även rätten.
Har hela tiden försökt att se på barnets bästa men har problem med att man tittar på den stakars modern i fallet hela tiden.
Jag har från början försökt att föreslå neutrala lösningar och dela sakerna i 2 men stöter på fördomar o allmänt tjafs.

min tråd är: www.familjeliv.se/Forum-3-29/m45882489-1.html

Vi som pappor som vill o har bekymmer med mammor som inte vill eller tror sig veta allt får verkligen problem.

Otroligt konstigt att det inte finns mer stöd för oss pappor i Sverige vi blir kränkta och diskriminerade.
Barnen hur mår dom, vad mår dom bra av. Hur samtalar man med en som inte lyssnar och vill förstå då det alltid allt ska vara på deras villkor.

Jag har enormt svårt att fatta mig på samhället o kvinnor som klarar sig undan allt då det gäller barns rättigheter.
Är det däremot en kvinna som utsätts för något eller att ett barn håls ifrån en moder så blir det ett rama skri och I-princip rubriker om det hela.

Snälla hjälp oss pappor att förstå och komma till rätta för att skapa en mer jämställt samhälle med trygga glada barn det är min vision.
Alla som läser detta kommentera vidga våra vyer. Det finns alldeles för många pappor där ute som gett upp pga. att vi inte får stöd och förståelse. Det är därför inte så konstigt att det finns många barn som inte ser sina pappor heller pga. detta.
En stor eloge till alla mammor som kämpar för att barnen ska hålla en kontakt med papporna ni är guld värda för barnens framtid.

Hej pappor, mycket intressant forum, min erfarenhet härstammar från då jag var 22 år och blev pappa, idag är jag 47 och inget verkar ha förändrat sig. Då ville jag att min dotter skulle bo hos mig och jag ville ta det fulla ansvaret för hennes uppfostran, men eftersom hon var liten kunde vi inte genomföra detta. Men min dåvarande och jag gick till en advokat som skrev våra viljor och gjorde en överenskommelse om hur vi ville förhålla oss till vår dotter. Jag skulle få ansvara för henne när hon kom in i mellanstadiet, hon skulle alltså få bo hos mig. Jag flyttade ut på landet för att jag kände att där fanns det andra upplevelser att erfara - hon tycker mycket om hästar och djur. Jag träffade med åren en ny partner och hon var med på att flytta ut på landet, hon hade också ett barn som villigt flyttade ut i naturen. I vårt nya hus inredde jag ett rum åt min dotter som hon också hjälte till att måla med olika motiv. Varje sommarlov flyttade hon ut till oss och varje ledig stund ville hon vara hos oss, så kom tiden för överenskommelsen. Det första jag fick höra från hennes mamma att hon inte tänkte släppa henne, hon hade själv fått nya barn och startat om sitt liv. Jag hänvisade till överenskommelsen men hon menade att den inte kunde gälla eftersom vi varit för unga och att om jag gjorde slag i saken skulle hon ta till varje grepp som fanns. Hon hotade mig med att anmäla mig för incest! Jag tog kontakt med en advokat igen och till min häpnad hade han inga argument att ta till eller verktyg att använda sig av. Jag var dessutom invandrare och hade därmed ännu mindre chanser att få återse min dotter.

Han menade att om jag ville strida skulle min dotter få höra en massa dumma saker och i slut ändan skulle jag kanske förlora hela umgängesrätt med henne.

Jag fick ge mig, min sorg och min ilska hade inga gränser. Min dotter frågade mig gång på gång varför hon inte fick flytta hem till oss; om jag inte älskade henne eller jag inte ville att hon skulle flytta. Jag försökte så gott det gick att förklara situationen men sorgen lade sig över vår relation som en hinna som hindrade oss från att gå vidare.

När hon blev 18 år firade vi det hemma hos henne och under festen gick hon fram till mig med ett glas vin till mig och ett åt henne. Hon ville skåla för vår relation, men först ville hon veta varför jag inte slagits för henne. Jag förmådde inte berätta hela sanningen, jag grät och hon också över en tystnad som vi burit inom oss under alla dessa år. Jag sade till henne att huvudsaken hade varit att vi fått fortsätta träffa varandra och älskat varandra utan att behöva be om lov för detta.

Men med facit i hand, känner jag fortfarande att för mig fanns det ingen hjälp att få, därför att vi män betraktas som andra klassens förälder, en föråldrad roll om mannen som vi å ena sidan får mothugg för att vi inte gör något åt och å andra sidan får inte rättshjälp för att kunna hävda oss som de älskande pappor vi är. Jag tycker att det är rätt att mammor får allt den hjälp de får i saken, men detsamma borde gälla för oss pappor. Jag kan bara konstatera, med förundran inom mig, att i vårt moderna samhälle ännu idag väger våra omsorger lika när det gäller vårdnadstvister.

Min dotter vet idag vad som hände, för hon ställde sin mor mot väggen och framtvingade ett erkännande. Jag vet inte om det var av kärlek hon gjorde så eller mest av hat mot mig. Idag är min dotter gift och inom en närmare framtid blir jag också morfar. Livet går vidare!

Hej alla pappor här..

jag har läst lite om vad ni har gått igenom och jag kan inte fatta att det blir som det blir..själv är jag 23 år gammal och har 2 barn som jag får träffa dom ca 10 h/v.
Vi håller just nu på med en tvist som inte rikigt har kommit igång, jag har försökt att prata med henne inom familjerätten men det funkar inte, hon vill inte gå med på att jag träffa dom mer än den tiden HON tycker passar, det hon går mest på är att dom e för unga och att jag är en fara för barnen, tycker det är så dålig stil att man blir behandlad såhär jag har inte ett skit att säga till om, det funkade bra i början men sen tog de klick i hennes huvud eller nått sånt och så bara bestämde hon att det va för jobbigt för barnen att hålla på så här så jag fick då bara ha dom ca 10h/v,
Vi var då på familjerätten och jag sa att jag ville ha dom minst 4 d/v men hon hånskrattade åt mig blev så arg så jag bara sa att "jag vill ha 4 dagar minst och så är det inget annat" men som sagt så gick hon inte med på detta utan det blev att vi inte kom överens och familjerätten frågade MIG om det inte kunde lösa sig på ett annat sätt. Blev så förbannad på dom båda att dom håller på så här och att familjerätten lägger sig på hennes sida..kan inte fatta detta. Det som är det värsta är att hon använder barnen som ett vapen vilket jag inte tycker är så bra för dom, hon klagar på att jag inte gör något och att jag inte vet hur barnen fungerar.

När man pratar med henne i telefon har hon en aggressiv röst och är otrevlig mot mig när jag ställer frågor om hur barnen mår eller hur dom har haft det. Jag vet inte hur jag ska göra nu, hon har makten och bestämmer när och under vilken tid jag får träffa dom och jag har inget annat val än att gå med på det hon säger annars kan hon bara säga att jag inte får träffa dom överhuvudtaget. Det jag får göra är att vänta tills jag träffar min advokat och rådfråga även han hur jag ska gå till vägar, men om ni ha några idéer så är jag villig att höra!!!

Mvh Ledsen Pappa

Hej en mycket intressant tråd är i samma situation själv ang vårdnad i dag pratade jag med en advokat för som dom flesta här så hjälper inte samtalen på familje rätten det var en mycket trevlig dam på advokat byrån vi sammtalade länge via telefon och där fick jag svaret att i tings rätten med hjälp av en advokat så tar det ca 1månad att få gemensamvårdnad och beroende på barnets eller barnens ålder så kan man kräva veckovis boende där, tingsrätten tar kontakt med soc och gör en bakgrunds historik av bägge föräldrarna och om inga tvivel finns så blir det ett domsbeslut och då äntligen kan vi killar känna oss som riktiga föräldrar fär dom bryr sig inte om vad mammornas egoism utan barnens och pappornas bästa så om ni inte är tidigare straffade narkomaner eller alkoholister tveka inte skaffa en KVINNLIG advokat och släpa in exet till rätten kämpa på det gör jag ialla fall lycka till mina vänner

Hej. Hur menar du teddybörn. Jag är fd narkoman/alkoholist. Ren sen 3.5 år tillbaka. Har en 14 årig son som bor hos sin mamma. Vi har gemensam vårdnad. Hon låter mig inte träffa honom mer än några timmar i månaden och jag funderar på att kontakta socialförvaltningen för att han själv sagt att han vill sova över hos mig. Jag har en ny sambo och en bonusdotter som är 9 år och bor hos oss varannan vecka. Om det blir en rättstvist av detta tror du då att mitt tidigare leverne ligger mig i fatet med tanke på hur jag lever idag?

Hej jontemyra ditt tidigare levene återspeglas alltid men dom kollar också hur du lever och bor idag vad du gjort sedan du blev ren och tog ditt förnuft till fånga mitt tipps till dig är ring en advokta firma försök att få en kvinnlig advokat och lyssna på vad hon säger det gjorde jag ialla fall så min dom kommer den 12 oktober och det var min advokat som meddelade dessa saker till mig, tycker du har gjort det jätte bra val och slutat, hoppas allt löser sig för dig